En känsla, ett sinnelag.
En önskan, ett begär.
Att känna sig fri och ensam.
Att känna sig låst och behövd.
En kram, snälla? Men inte av dig, inte av du som inget hellre vill än krama mig.
Nej, en kram av mina drömmars prins, min Månskenspojke. Han som förlåter allt, aldrig blir arg, aldrig krånglar, alltid beter sig precis som man kan önska utan att bli tam och toffel.
Men är jag blind? Tänk om Månskenspojken står där, och bara väntar på att jag ska slita ögonen från Månen och se att han står här på marken, framför mig.
Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag önskar att jag hade någon här, som kramade, höll om, älskade, behövde, åtrådde mig, viskat att allt ordnar sig, och jag önskar att jag kunde tro honom, känna mig älskad, behövd, åtrådd, omtyckt utan att känna mig inlåst och fast.
Se på mig. Prinsessflicka med silversked och guldskor. Har tröttnat på sin favoritleksak och sörjer att hon inte vill ha den längre. Söker girigt och törstande efter något nytt att leka med, som fyller hennes behov ännu bättre än den gamla.
Åh, giv mig insikt och klarhet, en smäll på käften och en ork att fortsätta.
Eller i alla fall en kram.
