Om det nu har hänt så mycket på så (relativt) kort tid här i världen, är det då inte dags att sakta ner? Låta saker bero lite och folk vänja sig vid alla nymodigheter? Nej, det tycker jag inte.
Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"
Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.
Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.
Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.
Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!
onsdag, oktober 19, 2011
torsdag, oktober 13, 2011
Vänner
Jag brukar ibland tänka tillbaka till alla de nära vänner jag en gång haft men inte har kvar. Många av dem träffar jag ibland, eller åtminstone har lite koll på på facebook, men ja, det är många gamla bästisar som inte är mina bästisar idag.
Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.
Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.
(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)
Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.
Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!
Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!
Tack för allt!
Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.
Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.
(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)
Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.
Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!
Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!
Tack för allt!
tisdag, oktober 11, 2011
Historia igår, idag och imorgon
Jag har på senaste tiden lyssnat på väldigt många P3-dokumentärer (jättebra att kombinera pysslande som pussel och pärlplattor med att lyssna på intressanta saker). Det som framförallt har slagit mig är hur nära idag historien faktiskt är. Hur mycket som faktiskt har ändrats de senaste 100 åren. Hur mycket som har ändrats relativt nyligen.
1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.
Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.
- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:
- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.
Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?
En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.
Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"
1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.
Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.
- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:
- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.
Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?
En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.
Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)