Om att sova

Egentligen vill jag inte sova något alls. Jag tycker om att vara vaken. Jag tycker inte om att gå och lägga mig. Framförallt det, att gå och lägga sig. Att acceptera att en dag är slut för att aldrig komma igen.

Jag har alltid haft svårt för att somna. Så länge jag kan minnas har det tagit lång tid för mig. En eller två timmar är inte ovanligt, även om det sällan tar så lång tid nu för tiden. Men tjugo, trettio minuter av vridande och vändande får jag räkna med i alla fall.

Och det känns som om jag skulle kunna göra något mer av den tiden. Så jag sitter uppe. Till slut är jag så trött att jag somnar så fort det blivit mörkt, tyst och stilla runt mig. Det gillar jag bättre. Då ligger jag inte och tänker på allt jag inte hunnit med under dagen. Och på allt jag någonsin inte hunnit med att göra.

Jag minns när mamma berättade om när hon varvade två jobb med hästar att ta hand om. Hon berättade om att hon kunde sina sovfaser utantill, ställde väckarklockan och somnade innan huvudet ens hunnit nudda kudden och vaknade pigg (eller inte dödstrött i alla fall), mellan djupsömnfaserna. Jag förstod inte det där. Just med hur man kan somna så snabbt. Efter en gymnasietid då jag i princip aldrig sov fattar jag bättre. Men fortfarande. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, istället för att sova.

Samtidigt, just för att jag skjuter så mycket på att gå och lägga mig, så vill jag ju gärna gå upp tidigt. Det är mysigt att vara vaken på morgonen. Framförallt på våren, och när solen skiner. Att njuta av tystnaden och av fåglarna. Av den friska luften och alla löften om en ny dag. Men jag orkar sällan upp så tidigt, eftersom jag går och lägger mig så sent. Moment 22.

Hatar när det händer.

Att skriva i flykt.

Jag önskar att jag skrev mer. Jag skulle vilja spara mina tankar och hålla igång mitt skrivande. Första problemet är dock att jag blir så splittrad. Vissa saker skriver jag om i statusuppdateringar på facebook. Andra i min helgon-dagbok, med typ stadiga tre aktiva följare. Visssa saker skriver jag här och andra i min pappersdagbok. Fast det enda jag skrivit i den de senaste två åren är resedagbok från när jag och Jörgen varit i fjällen och vandrat.

Ett annat problem är att oftast när jag sitter och filosoferar är att jag är så upptagen med just det. Jag hinner inte stanna upp och börja skriva ner det. Dessutom blir skrivandet en slags resistor, ett motstånd som gör att jag måste dra ner på tankeverksamheten till förmån för skrivandet. Det känns lite kontraprodultivt.

Tanken med att kunna mobilblogga är ju att jag ska kunna fånga mina tankar i flykten. Men det tar ju så lång tid att skriva ner dem. Att skriva ner dem för hand är lite bättre, men det blir lätt en väldigt slarvig och svårläst handstil då, kombinerat med kramp i handen av ansträngning att skriva ordentligt. Snabbast är nog faktiskt tangentbord, ett som jag är van vid att skriva på. Men då gäller det att jag är hemma när jag får mina underbara tankeinspirationer.

Livet är hårt helt enkelt.