Grubblerier

Det finns två sätt att fundera. Det ena är när man helt enkelt sitter rakt upp och ner och grubblar över saker och ting. Det andra är omedvetet, till exempel när man läser en bok. Det är då man växer.

Sen finns det en blandning av de två sätter också, och det är när man sitter och grubblar med någon annan. Då kan den andre ibland se saker man själv inte sett.

Men när jag funderar när man läser en bok tänker man inte på det. Man styr inte tankarna, utan boken styr tankarna. Och så står det något i boken som får hjärtat (och hjärnan om den kunnat) att ta ett extra slag och så har man växt lite. Kommit fram till något, en insikt. Det är svårare när man grubblar själv.

Men visst går det också. Nackdelen är bara den att man lätt grubblar sönder saker samtidigt. Plockar isär det för mycket, och sen går det inte att sätta ihop det igen och man har glömt så som det såg ut från början. Man går bara runt runt runt i samma hjulspår hela tiden.

Jag grubblar för mycket. Försöker sluta genom att läsa böcker, men det är svårt, man fortsätter ju att grubbla efter att man läst boken i alla fall!

En annan sak som fachinerat mig är hur jag kan vara så frustrerad med mig, störa mig på min lathet och allt det där, samtidigt som jag är så otroligt nöjd med mig själv. Jag älskar mig själv, sättet jag är på, sätter jag beter mig på, sättet jag finns på. Inte alltid, men sådär i efterhand.

Visst finns det mycket jag vill ändra på, men jag är fortfarande så otroligt nöjd med mig. Har kommit fram till vissa saker, och det känns bra. Jag har kommit fram till att lajv är min absoluta största hobby, det går inte att förneka, och det känns bra, trotts att alla lajvare dissar det så.
Jag har accepterat att jag inte umgås lika mycket med tjejerna längre, men att det inte gör något, vi är fortfarande lika bra kompisar, trotts att vi även har nya kompisar också.
Jag har accepterat vissa saker jag har börjat störa mig på hos Johan, för så är han, och kommer alltid att vara. Och det är han.

Och det känns så bra på nått vänster. Att veta var jag har mig, ungefär.

Och det är så det är!

Klart Slut!

Känslan

Oh, du grymma värld.

Det finns en känsla. Och jag försöker fånga den, men den rinner likt sand mellan fingrarna. Får aldrig något grepp om den. Det är den känslan som satt mig i ett så konstigt sinnestillstånd den senaste tiden. Som gör att jag kläcker ur mig halvpoetiska fraser lite titt som tätt.

Vad beror den på? Vet inte. Kanske är det en kombination av saknaden av Johan, bävan inför allt skolarbete jag inte gjort, den där gnagande känslan om det stökiga rummet som egentligen är så lätt att fixa, känslan som pickar på en och vill att man ska orka göra något åt sitt utseende, sminka sig snyggt varje dag, fixa med frisyren, skaffa en garderob man är nöjd med. Allt byggt på en grund av trötthet.

Kanske är känslan ett resultat av striden mellan den lata delens "Det löser sig" och den ordentliga delens "Men det är en sådan liten anstängning från din sida..." som hela tiden rasar.

Eller är det en längtan efter framtiden? Jag har ju funderat så länge. "Sen ska jag göra ditt" och "Sen ska jag göra datt". Det börjar bli dags för Sen nu. Nu är det strax Senare.

Lägenhet, jobb, pojkvän, barn, trädgård, hus. Allt gnager.

Funderar hur jag skulle vilja ha det. Jag har en vag idé om det. Men oron skuggar den med sina farhågor om att jag är för lat. För lat för att ha en snygg trädgård, för lat för ett rent och snyggt hus, för lat för att pyssla massvis.

Kanske är jag rastlös. Jag sitter trotts allt här vid datorn väldigt mycket, och gör nästan ingenting. Och mamma tjatar. Och jag har saker att plocka undan överallt. Det är så mycket jag vill göra, ordna, fixa. Och jag sitter bara här. Här. Här. Här.

Och jag har så mycket känslor för folk. Jag tycker så mycket om folk, jag har en sån enorm mägnd tillgivenhet som ligger innom mig och bara bubblar, och jag vill så gärna visa folk hur mycket jag tycker om dem. Men bara ungefär.

Fråga: Hej Värld, jag känner att jag för en gångs skull börjar förstå ungefär vad jag vill med mitt liv, men jag känner mig lika förvirrad som någonsin. Vad ska jag göra? Vad har hänt? Hur går det här ihop? Tacksam för svar! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, ibland är det så, men det går över. Du kommer nog på vad du vill snart. För mig brukar det hjälpa att ta en kopp té och grubbla lite. Pröva! /Värld

Fråga: Hej Värld, jag skrev till dig för ett tag sedan, men jag tyckte inte att jag fick något vettigt svar. Grubbla är ju just det jag gör för mycket. Och att det ska gå över har jag hört förut, och jag vill inte bli en sån som först när jag är 40 kommer på vad jag vill göra av mitt liv! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, det är klart att man inte vill kasta bort ett halvt liv, det förstår jag. Men då är enda lösningen att tidigt komma på vad du vill göra! Fundera vad det är du vill ha ut av livet och vad du vill göra. Kom fram till vad du gillar och försök gör något av det! Och glöm inte, Friskt vågat, hälften vunnet! /Värld

Nämen OJ nu vet jag precis hur jag ska göra för att få rätsida på mitt liv, tack så mycket! Att jag inte kom på tidigare att det bara var att fundera så löste sig allt. Jag har nog funderat för lite, det är nog därför jag inte kommit på det, ja, så är det nog.

Godnatt, vänner.

Nya verkligheter

Ibland kastas man handfallen in i en verklighet man inte är van vid. Ja, jag är medveten om att jag levt skyddat, att jag är naiv och bortskämd, och (även om jag grymt förnekade det när jag första gången hörde det, från Åsa) att jag är född med en liten silversked i munnen.

Men man läser ändå. I tidningen, om andra. Folk som har det svårt, familjer som är på ända och allt är bara katastrof. Och det är ändå bara här i Sverige.

Detta till trotts lallar jag ändå vidare i min värld byggd av pengar och trygghet. För att sedan ramla pladask in i den andra världen. Här. Inte på andra sidan Sverige, inte på andra sidan stan, utan här. Inte i någon tidning eller med någon jag snackar med på nätet, utan här.

Något som fått mig att vakna till en del är Johan, och att lära känna hans familj. Det har varit nervöst, förvånande, skrämmande (mest har jag skrämt mig själv, hur naiv jag faktist kan vara) och nyttigt.

Sen är det en annan kompis också. När jag först kom hem till henne var det till en liten, proppfull lägenhet. Jag antar att den fortfarande ser ut så. Men det är trevligt folk som bor där i alla fall, för det mesta. Även om jag har mina synpunkter ibland. Men det är inget jag ska blanda mig i.

Och sen kastar hon omkull mig igen. Tydligen var det razzia hemma hos dem i sommras. Jaha? De hittade amfetamin och lite annat. Åh... Hmm... Hennes far och styvmor drogtestades och det blev positivt. Ojdå...

Och så får man igen lära känna en ny verklighet. Och den är som alltid svår att hantera. Vad ska jag göra?

Vart finns Andra Sidan Gryning?