Vänner

Jag är förundrad över hur snygga texter, och hur smarta texter, jag ibland kan få till när jag lägger manken till. Maräka la nyss ut ett brev jag skickade till henne i våras, och jag blev riktigt imponerad av mig själv. Och väldigt glad över att hon la ut det, jag hade glömt vad jag skrev. Men det är viktigt det jag skrev, eftersom det beskrev ganska bra vad jag vill säga till så många.

Jag är en hjälpare, jag blir frustrerad av att inte kunna hjälpa folk som behöver hjälp (vare sig de vill det eller inte). Ofta blir jag så frustrerad att jag blir apatiskt, likgiltig. Jag orkar inte egnagera mig, för det känns som om det lilla jag kan göra inte gör nån skillnad.

Jo, för någon gör det skillnad, och det är ju det som räknas, men jag blir frustrerad av att jag inte kan göra mer än det där lilla.

Så mycket folk som jag vill hjälpa, som jag vill krama, som jag vill förstå.

Jag hade tänkt skicka ett sms, men det jag hade tänkt säga fick inte plats, det var för mycket, så det får bli så här. Jag önskar att jag kunde ge dig allt det här jag velat få, men inte fått, för att jag inte bett om det, och inte vetat hur man ska be om det... Och inte ens vetat vad det är jag ville ha. Men jag vet inte hur jag ska ge dig det, för jag tror inte heller att du vet vad det är du vill ha, eller hur man ska be om det... Men om du skulle komma på det, ja... Då vet du iallafall en som mer än gärna vill ge dig det, utan att höja på ögonbrynen, utan att skratta, utan att ställa frågor... Om det är det du vill, så klart.

Jag, 17/4 -05, till Maräka

Det är så jag vill säga, till alla! Och självklart främst till mina vänner. Jag vill så gärna hjälpa och känner mig så ofta så maktlös.

Och jag undrar om det inte är därför jag stänger in mig själv i ett skal när jag själv väl mår dåligt, för jag vill inte utsätta mina vänner för den känslan av att de inte kan hjälpa mig. Idiotiskt, för det är ju då jag gör det. Jag vill inte att någon stänger in sig hos sig själv och mår dåligt, och skäms för att man mår dåligt, jag vill kunna hjälpa!

Jag skäms så ofta så mycket när jag mår dåligt eller är ledsen. Vet inte varför, men det är hemskt, och jag mår inte bättre av det heller direkt, jag känner mig bara ännu mer eländig, ovärdig. Jag vill inte vara en börda för mina vänner. "Åh, nej, nu är hon ledsen igen, vad är det för liten puttenuttig skitsak den här gången då?" För det är ju det det är, det utlöses alltid av småsaker. Vilket gör att allt kretsar kring den här småsaken, och jag försöker undvika att bli uppretad av just det, istället för att kanske gå djupare och ta reda på varför jag är så lättredad över huvud taget.

Men nog om det, jag går i rätt riktning, det känner jag, och det känns bra.

Men snälla, Vänner, glöm inte det jag skrev till Maräka, snälla gör inte det.

Vi ses på Andra Sidan Gryningen, Vänner...