Tankar

Kan lika gärna försöka hålla den här uppdaterad när jag ändå är igång.

Jag har skaffat en ny blogg, som jag, Emilia och Slåsa ska dela på är det tänkt. Där skriver vi om våra liv och sånt, är det tänkt. Hvudtemat är party, lajv och oss själva. Förhoppningsvis kommer det bli en rätt najs blogg, men man vet ju aldrig sådär i förväg.

Jag är stressad, och då gör jag som jag alltid gör, det vill säga precis vad som helst förutom just det jag måste göra. Därför blir det inte så mycket vettigt i det här inlägget, och lite upphackat.

Ska försöka ta och sätta igång med lite av det jag måste göra nu, typ skolarbete och packa inför imorn (ska sticka till Emilia efter skolan, sova där, och följa med till hennes skola på onsdag, samt till träningen på kvällen).

För övrigt måste jag bara påpeka att det är förvånadsvärt svårt att skriva när man inte kan använda vänstertummen. Det fungerar, men det är liksom... haltande.

Aja, hursom.

Vi ses på andra sidan gryningen.

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.

Tomt

Det känns tomt men fyllt av ilska som bara orätvist riktar sig mot en person, eftersom det inte har något egentligen med denne att göra.

Längtar mig sjuk efter andra, men orkar inte träffas. Så känns det nu i alla fall. Ritar upp drömbilder i huvudet av hur det skulle kunna vara, men vet egentligen att det inte kan bli så.

Jag vet att jag måste ta tag i saker själv för att de ska bli gjorda, men det är så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan. Önskar att jag kunde inse att för att få mig dit jag vill så måste jag sköta saker själv.

Men när nu någon annan kan sköta sakerna åt mig, varför kan de inte göra det bara nu? Bara den här gången? Jag kan lära mig sen...

Men jag vet ju att det inte riktigt stämmer heller. Och hur ska jag kunna lära mig då? Att inte för varje motgång sätta mig ner och ringa dig?

Jag törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse, och tar smitvägar när den inte kommer därifrån jag vill att den ska komma. Det är inte bra. Inte för någon. För det hjälper mig inte mer än för stunden.

Men när man kan välja mellan att hälla sprit i såret eller bara låta det vara med ett plåster över så är det så enkelt i stunden!

Åh, varför kan man bara inte ta tag i sig själv och styra upp sig?

Gamla leksaker

En känsla, ett sinnelag.
En önskan, ett begär.

Att känna sig fri och ensam.
Att känna sig låst och behövd.

En kram, snälla? Men inte av dig, inte av du som inget hellre vill än krama mig.

Nej, en kram av mina drömmars prins, min Månskenspojke. Han som förlåter allt, aldrig blir arg, aldrig krånglar, alltid beter sig precis som man kan önska utan att bli tam och toffel.

Men är jag blind? Tänk om Månskenspojken står där, och bara väntar på att jag ska slita ögonen från Månen och se att han står här på marken, framför mig.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag önskar att jag hade någon här, som kramade, höll om, älskade, behövde, åtrådde mig, viskat att allt ordnar sig, och jag önskar att jag kunde tro honom, känna mig älskad, behövd, åtrådd, omtyckt utan att känna mig inlåst och fast.

Se på mig. Prinsessflicka med silversked och guldskor. Har tröttnat på sin favoritleksak och sörjer att hon inte vill ha den längre. Söker girigt och törstande efter något nytt att leka med, som fyller hennes behov ännu bättre än den gamla.

Åh, giv mig insikt och klarhet, en smäll på käften och en ork att fortsätta.

Eller i alla fall en kram.

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...

Slut.

Mycket har hänt på senaste tiden. Jag och Johan har gjort slut, vilket är lite knepigt och som lett till en del jojjo i sinnet. Jag har pendlat mellan botten och "jag hatar allt, alla hatar mig, allt är emot mig" och att må riktigt, riktigt bra och känna att allt löser sig, allt är bra.

Jag känner att jag växt och insett vissa saker i praktiken som jag bara visste om i teorin tidigare. Till exempel att man kan vara hemma och missa något någon enstaka gång utan att det får förfärliga följder och man måste begå sepuku för att man inte överlever det att de andra har haft massa kul utan en själv.

Ganska självklart egentligen, att man inte kan vara med på varje fest och så vidare, men jaa, det har jag inte tyckt tidigare. När andra har varit lite nere för att de inte kan följa med så har jag tröstat dem med det, att alla inte kan alltid. Det har däremot varit svårare att få in det i min hjärna.

Och även om det fortfarande är svårt så är det inte omöjligt som tidigare. Då är det bättre att jag letar efter andra som inte heller är med på vad-det-nu-är-som-händer och fördriva tiden med dem.

Men något av det bästa med att det tagit slut med Johan, förutom att Pang Bom blivit bättre på att tackla det faktum att folk (läs: Johan) kan ha kul utan mig, är nog att vi blivit bättre att tackla varandra. Vi har bråkat mer sen vi gjorde slut än vi gjort tidigare, men har å andra sidan aldrig varit så bra på att bli sams och prata genom det och lokalisera varför det skar sig! Det är väldigt skönt, och jag känner att vi tagit vår "relation" till en högre nivå, något som vi förmodligen inte hade kunnat göra om vi fortfarande var ihop, alternativt att det hade tagit väldigt lång tid.

Så på det stora hela är allt väldigt bra just nu.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner!

Skitsnack

Här kommer igen en av mina insikter, av sånna där helt självklara saker, saker som man vet men som man ändå inte fattat förrän någon slår en i huvudet. Den här gången handlar det om skitsnack.

Den här insikten kom inte riktigt som en blixt från en klar himmel, som de brukar göra, men nästan. Det började i sommras, någon gång mot slutet av Medeltidsveckan. Och för att berätta om det som satte snöbollen i rullning måste jag dra in flera personer, och då kommer jag använda påhittade namn, men för de som känner mig så kommer det nog ändå inte vara så svårt att klura ut vilka jag menar. Och då är det min önskan att ni inte bryr er om det, alternativt pratar och frågar ut mig om det, för det jag tyckte om folk då har ändrats ganska rejält sen dess.

Hursomhelst. Det här var som sagt mot slutet av Medeltidsveckan, och de flesta som känner mig vet att jag inte klarar av hur lång tid som helst med samma personer, efter ett tag går nästan allt och alla mig på nerverna. Och nu var vi ett gäng på typ 7-8 personer som sov, åt och hängde tillsammans hela tiden, det var väldigt sällan vi delade på oss.

En eftermiddag frågade Anna mig om Sara skulle gå med i Gråsvärden. Jag sa att jag inte visste, och undrade varför hon frågade, och Anna sa att hon trodde att Lisa inte skulle gilla Sara. Jag sa nått om att "det förstår jag, hon började gå mig på nerverna också" (vilket de flesta börjar göra efter ett par dagar). Sen frågade Anna hur vi väljer in folk i Gråsvärden och jag berättade i ca 20 min hur det gick till förut, i början, om några händelser, hur vi gör nu och om några som blivit nekade medlemskap och varför och lite mer.

Sen undrade Johan vad vi pratade om och eftersom jag alltid vill få med allt när jag berättar något så började jag med att återberätta första delen av vårt samtal och sen sa jag att jag berättat om hur vi väljer in folk i Gråsvärden. Och eftersom när jag berättade om vårt samtal så gick 90% av tiden åt att förklara att vi störde oss på Sara och 10% av tiden åt att berätta att vi pratade om hur vi väljer in folk i Gråsvärden (eftersom han redan vet allt om det ägnade jag inte mer tid åt det), så han trodde såklart att vi suttit och snackat skit om Sara i 20 min, medan det inte alls var så.

Men detta ledde hur som helst till att Johan tog upp det här med mig senare, han gillade inte att jag höll på att snacka skit om folk med andra än honom (han vet att jag har ett behov att "snacka av mig"), eftersom det kan sprida split och dålig stämning i gruppen. Jag blev irriterad eftersom vi faktist inte hade hållt på och snackat skit om Sara, men jag och Johan fortsatte att prata om skitsnack och han fick mig att inse att jag faktist har en ganska... Jag vet inte vad jag ska kalla det, men en ganska ledande roll, och att jag kan påverka folk med det jag tycker, tänker och säger.

Detta har jag absolut inte föreställt mig före Johan sa det. Ett släng av dåligt självförtroende. Skulle jag kunna påverka folk? Aldrig! Skulle folk lyssna på mig som om jag hade något vettigt att säga? Men å andra sidan... Jag pratar mycket, kör för det mesta med en ganska självsäker attityd och jag är oftast den som pratar mest med nykomlingarna i början, förklarar hur våra rutiner ser ut och så vidare. Så det är klart, om jag dessutom slänger ur mig något "Åh, Stefan, han kan vara så jobbig ibland! Han är hemsk att vara med på ett längre lajv..." eller nått så är det klart att de lyssnar på mig.

Lite insikt där. Sen har det där legat innom mig och grott lite under hösten och kom upp igen förra veckan när jag, Johan, Micke och Richard satt och snackade ganska seriöst om mycket. Familjerelationen, skolgång med mera, och vi kom även in på saker som skitsnack. Och ungefär en vecka efter det kom jag på det. Då förstod jag vilken skada skitsnack verkligen kan göra.

Ni förstår, innan har jag sett det som om jag snackar skit om någon, så är det för att den personen har sidor och egenskaper som är "fel", och den personen som har de sidor och egenskaper som är "fel" kan själv ändra på sig och bli "rätt" och på så vis bli omtyckt och slippa skitsnack. Och eftersom jag haft den här synen på det hela så har jag inte tyckt att det varit något direkt fel med skitsnack eftersom den personen i så fall får skylla sig själv! Och ifall de märker att de inte är omtyckta är det bara bra eftersom de då kan ändra på sig själva och bli som man "ska" vara.

Det låter ju helt absurt när man säger det så, men jag har ju själv inte insett att jag haft den synen på det hela.

När vi satt och snackade då för nån vecka sen så insåg jag att det faktist beror på de som snackar skit, inte de som utsätts för skitsnacket, som är anledningen till att någon ogillas. Och det var nått nytt. Nu började jag förstå varför man inte ska snacka skit. För även om ingen tar omedelbar skada av det (såvida den man pratar om inte råkar höra), så skapar man en negativ bild av den personen som man själv kan sprida vidare och i det långa loppet skada honom eller henne.

Sen kan man såklart få "snacka av sig" ibland, när någon gör något korkat till exempel, så länge man fortfarande kan ge personen ifråga en chans.

Nu känner jag att jag är på väg att spåra ur... Men mitt självförtroende har stärks av att inse det här, eftersom jag då förstått att det inte var mitt fel att jag var utanför i mellanstadiet, utan det var någon utlösande faktor hos mig, slump och lite till som gjorde att folk inte gillade mig. Inte jag. Jo, lite, men egentligen hade jag inte större fel än någon annan.

Jag hoppas att jag lyckats få fram ungefär det jag själv förstått här...

Tankar

Det är som en parasit tagit sig in i min kropp. Aldrig förut har jag haft så bra självförtroende och aldrig förut har jag mått så bra. Men samtidigt har jag aldrig förut varit så medveten om mitt dåliga självförtroende och aldrig förut har jag mått så dåligt. Det är som att ju bättre självförtroende jag får, dessto mer meveten blir jag om hur dåligt självförtroende jag faktist har, vilket får mig att må sämre.

Jag ser mig själv som en tjej utan press från omvärlden, men ju mer jag upptäcker med mig dessto mer upptäcker jag vilken enorm press jag har på mig själv, att vara presslös. Att lyckas vara den jag intalar alla andra att jag är. Och då, ironiskt nog, tappar jag orken och blir den jag inte vill vara.

Förut, eller ja, snarare under slutet högstadiet, så hade jag något om jag kallade "perioder". När en period gick mot sitt slut blev jag oerhört deprimerad och trött på mig och mina vänner och allt däromkring och skrek desperat efter en förändring. Och sen blev allt bra igen, med nya bästa vänner, nya mål.

Men jag har aldrig haft någon sån där längre period av depretion sen jag blev ihop med Johan. Visst har jag inte mått lika bra alltid, men jag vet att i början så trodde jag att de bara var förklädda depretioner, ungefär. Att om jag inte haft så lite att vara deppig över så skulle det vara mycket värre, och eftersom jag inte var riktigt nere så fanns det kvar och kom fram så mycket lättare, och själva nere-perioden var så mycket längre.

Eller så har "mitt behov av att vara nere" tagit sig ut de gånger då jag varit full och riktigt ledsen, arg, besviken, sårad. Men då har det inte hållt i sig lika länge som tidigare. Det kan också bero på att jag helt enkelt är bättre på att prata och lokalisera det som stör mig så att jag aldrig hinner bli riktigt nere.

Men det finns fortfarande där under, känns det som. Och på senare tiden kommer känslan av hopplöshet allt oftare upp till ytan. Det kan vara en sån där neråt-period, som knappt märks för att jag egentligen inte har nått att vara deppig över. Eller så börjar mitt undermedvetna känna sig rastlös. Dags för en förändring snart?

Men inte nu. Jag känner inte att något är fel. I våras kände jag mig nere för att jag inte hade någon egen, nära vän som jag umgicks med, och som var mer min vän, inte Johans. Men det har jag nu, känner jag.

Var tog den där känslan vägen, som jag hade dagen efter studenten, min anti-bakisdag? När jag gick runt och bara svävade på moln och kände mig kravlös och kände att jag skulle äntligen få ordning på mitt liv.

Jag har lärt mig att man nog aldrig kommer kunna slappna av och ha gjort allt för en gångs skull. Det kommer alltid finnas saker att betala, skulder, saker att laga, att städa, mat att laga, saker att fixa, fester, lajv, arbeten, papper att fylla i, saker att kolla upp, framtid att planera. Även om jag skulle bli ekonomisk oberoende och kunna anställa någon som tog hand om allt det praktiska kommer det ändå finnas saker att göra. Jag kommer aldrig kunna luta mig bakåt och känna att nu har jag gjort mitt. Nu behöver jag inte lyfta ett finger till i livet såvida jag inte vill det till 100%. Såvida jag inte tycker det är kul.

Den insikten har inte gett mig energi att ta tag i saker, snarare tvärt om. Jag är en sån som vill göra saker en gång för alla. Jag vill laseroperea mig så jag slipper allt vad linser och glasögon heter. Jag gillar inte att borsta tänderna för det är något man måste göra varje dag, helst två gånger. Jag gillar inte att städa, för det är snart stökigt igen. Jag gillar inte att laga mat, för den äts upp och sen måste man göra om samma sak igen om ett par timmar (en sak jag gillar med att jobba på dagiset, där jag får lunch varje dag). Jag gillar inte p-piller, för man måste ta ett nytt piller varje kväll!

Rutiner, rutiner, rutiner. Jag avskyr rutiner. Men samtidigt är jag så avundsjuk på alla som har dem och som lyckas ha en ordentlig vardag. Som inte sitter där på kvällen och mår dåligt över allt man inte gjort. Som jag, nu. Och det är lite irioniskt att det mesta jag värdesätter och tycker är viktigt misslyckas jag med. Som att passa tider. Att komma i tid, göra saker i god tid, kolla upp saker ordentligt.

Att värdesätta dessa saker har jag fått av pappa. Att misslyckas med dem har jag fått av mamma. Missuppfatta mig inte nu bara, den slutsatsen har jag dragit efter att ha läst en artikel i Svendska Dagbladet (rekomenderas! http://www.e24.se/dynamiskt/Jobb_karriar/did_14341151.asp). Detta leder till att jag inte kan hålla tider, och mår dåligt över det. Istället för att passa tider, och inte reflektera över det, eller att ofta missa tider, och inte tänka mer på det. Men likt förbannat lär jag mig inte.

Nu känner jag att inspirationen håller på att sina och jag börjar få svårt att hitta ord att skriva. Det betyder förmodligen att jag fått ur mig det jag tänkt på den senaste tiden ganska mycket. Och antagligen också att det nu kommer flytta längst bak i hjärnan där det nästan kommer glömmas bort. *suck*

Vi får se om jag lär mig.

Vi får se...