Stort steg fram

Det är så mycket på gång hela tiden. Jag är tom stressad över Gotland, trotts att det egentligen inte är nått att göra. Vi kom på att jag ska göra en lädermask jag också, jag skulle gärna vilja ha klart min yllelapptjol och några brokor vore trevligt att ha, men inget är ett måste. Jag kan lika gärna åka i min klänning, eller mina gråsvärdskläder utan att göra ett piss. Det måste jag lära mig att ha i baktanken.

Ganska mycket offande har det blivit på Dragonbane, inte riktigt vår typ av lajv, samt att jag känner att jag var för dåligt förbered samt saknade energi totalt till att leva ut eller orka göra saker. Men det gör inte så mycket, vi har planerat inför Gotland och EH:s höstlajv. Jag har fått ytterligare några insikter om hur jag fungerar och jag har tagit ytterligare steg mot självständighet.

Grejen är den att jag är så otroligt bunden och beroende av Johan. Och jag har först på senare tid verkligen insett hur stort problem det är. Bland annat om det skulle ta slut, då har jag inget alls att stå på, jag skulle inte veta hur jag skulle hantera saker. Jag skulle känna mig som ett övergivet barn på en flygplats i ett annat land där ingen förstår det enda språket man kan på väg någonstans man inte minns namnet på. Och det är ju inte så bra.

Samt att jag har blivit lite rädd. Jag har för skjuton levt nästan 17 år utan Johan, hur kommer det sig att jag inte kan göra det längre? Jag måste kunna stå på egna ben för mig egen skull, och för Johans. Inte bara utifall det skulle ta slut, utan för att hålla förhållandet igång. Det fungerar inte om jag måste vara med honom så fort jag misstänker att han kanske eventuellt kommer göra något som har en möjlighet att vara lite aningen roligare än det jag ska göra.

Jag tog ett stort steg under Dragonbane i rätt riktigt. Det låter ganska självklart när jag berättar situationen, men den är väldigt komplicerad.

Vi skulle förbereda inför den stora festen då Draken skulle komma till byn (det var alltså sista lajvdagen, igår faktist!). Jag, Ludde, Johan och en tjej som heter Petra (nyfunnen vän) hade precis ätit middag och Ludde hade försvunnit nånstans. Vi satt och pratade lite om vad vi skulle göra nu. Vi påpekade att någon borde sopa golvet och så måste vi ju diska. Petra sa att vi måste plocka blommor och erbjöd sig genast att göra det, och Johan direkt efter henne. Man märkte på Petra och på Joahn att ingen riktigt räknade med att få göra det, skulle det vara några (så skulle det bli jag och Johan eller jag och Petra, men inte just de två) men jag rådbråkade med mina känslor men bestämde mig för att pröva mig själv och sa att jag kunde sopa så fick Ludde diska.

Det svåra här var alltså att jag sa klart ja till att Johan skulle få göra något som var fett mycket roligare än det jag skulle göra (trotts att jag kände ett sug efter att sopa) både för att det var enklare och för att jag väldigt gärna ville vara med Petra, hon är trevlig och snäll och rolig och jag vill lära känna henne mer, men här gav jag alltså den chansen till Johan. Jag visste att det fanns en stor risk för att jag skulle bli sotis (inte av kärleksskäl, utan av att jag avskyr när han gör nått som jag tror/misstänker/vet är roligare än det jag gör) men sa ja i alla fall. Någon gång måste jag lära mig.

Så, jag gick och letade efter Ludde och en sopborste, och när jag hittat en kom jag på att jag skulle ha frågat var de skulle gå och plocka blommor, men när jag kom tillbaka hade de reda gått. Aja, tänkte jag, men det här klarar du Linda, heja dig! Jag sopade färdigt i den änden av långhuset som vi bott i hela veckan, och det tog ett tag. Jag gick vidare till det nästan tomma långhuset och sopade lite småslarvigt mitten där. Sen gick jag tillbaka och kollade, fortfarande ingen Johan eller Petra. Så jag gick på toa och satt där ganska länge, men de var fortfarande inte där när jag kom tillbaka. Såja Linda, än klarar du det. Det är inte så illa det här. Okej, de har nog roligare, men det är väl inte så farligt? Ibland har du det roligare än Johan, eller hur? Jo, precis. Och tänk vad bra det kommer kännas efter, eller hur?

Jag bestämmde mig för att gå ner en bit längs med vägen för att se om de var i skogen däromkring, eller om de satt nere vid den lilla lilla skön, men nej de var inte där heller. Äh, inte så farligt, nu har du ju gått en bit också, det är bara trevligt. Gå tillbaka och hitta nått annat att göra, eller hitta nån annan att vara med nu. Så jag gick tillbaka, och då ser jag dem, lite av en slump, en bit bort från alla långhus. Så jag gå dit, lite småtrumpen för att jag letat efter dem, men har fortfarande inte blivit sur (Heja Linda!).

Jag får veta att de inte suttit där så länge, och att de binder kransar, och att de pratat förhållande. Men ja, allt fungerar jättebra (eller snarare, jag lyckas hålla ångan uppe, jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska gilla situationen eller inte). En liten jobbig sak var att de lite retsamt sa att de suttit och pratat om mig och de blev väldigt tysta när jag kom dit. Jag fick göra ett par försök att få igång nån konversation innan de riktigt nappade.

Sen går Johan och jag iväg bara vi två i skogen (han skulle pissa) när kransarna är färdiga och upphängda och jag frågar lite om vad det var de pratat om, och han berättar. Jag undrar vad de sa om mig, och varför de var så tysta, men Johan förklarade att de bara rent allmänt suttit och pratat förhållanden (egna och gamla och allmänt) och att de egentligen redan börjat glida över på andra samtalsämnen när jag kom, och att vi inte alls direkt suttit och pratat om mig, som jag uppfattade det.

Det verklar verkligt snurrigt och konstigt allt det här, men det skiter jag i just nu, för jag vill minnas det här. Det är svårt att förklara i skrivna ord vad det är för nått med det här som var svårt för mig och vad det var för nått som får mig att vilja minnas det, det är mycket enklare om jag pratar direkt med någon/några för då vet jag vilka liknelser och sånt jag ska använda. Men det slutade i alla fall med att jag inte blev på sämre humör än att jag blev lite smått puttelite grinig och att jag väldigt gärna ville få Johan för mig själv fem minuter så jag kunde fråga ut honom vad de pratat om men sen var det lugnt.

Och just det, att jag inte blev ledsen eller arg och kände mig övergiven, ensam, sämst och socialt handikappad, var något ganska stort. För nu vet jag att jag är på rätt väg. Det kanske inte dröjer så länge innan jag kan sitta ensam hemma för att jag är trött och göra ingenting när Johan är på stan och festan utan att jag mår så där dåligt.

Usch vad svamligt det blev, men så är det. Jag tar gärna om det muntligt för vem som helst som läser det här, jag kommer garantera att det inte kommer bli lika svamligt då, för då har jag förmodligen tänkt genom det här så många gånger att jag lyckat hitta uttryck som beskriver det mycket bättre än det här virrvarvet av ord.

Kram och Puss på alla!