Skitsnack

Här kommer igen en av mina insikter, av sånna där helt självklara saker, saker som man vet men som man ändå inte fattat förrän någon slår en i huvudet. Den här gången handlar det om skitsnack.

Den här insikten kom inte riktigt som en blixt från en klar himmel, som de brukar göra, men nästan. Det började i sommras, någon gång mot slutet av Medeltidsveckan. Och för att berätta om det som satte snöbollen i rullning måste jag dra in flera personer, och då kommer jag använda påhittade namn, men för de som känner mig så kommer det nog ändå inte vara så svårt att klura ut vilka jag menar. Och då är det min önskan att ni inte bryr er om det, alternativt pratar och frågar ut mig om det, för det jag tyckte om folk då har ändrats ganska rejält sen dess.

Hursomhelst. Det här var som sagt mot slutet av Medeltidsveckan, och de flesta som känner mig vet att jag inte klarar av hur lång tid som helst med samma personer, efter ett tag går nästan allt och alla mig på nerverna. Och nu var vi ett gäng på typ 7-8 personer som sov, åt och hängde tillsammans hela tiden, det var väldigt sällan vi delade på oss.

En eftermiddag frågade Anna mig om Sara skulle gå med i Gråsvärden. Jag sa att jag inte visste, och undrade varför hon frågade, och Anna sa att hon trodde att Lisa inte skulle gilla Sara. Jag sa nått om att "det förstår jag, hon började gå mig på nerverna också" (vilket de flesta börjar göra efter ett par dagar). Sen frågade Anna hur vi väljer in folk i Gråsvärden och jag berättade i ca 20 min hur det gick till förut, i början, om några händelser, hur vi gör nu och om några som blivit nekade medlemskap och varför och lite mer.

Sen undrade Johan vad vi pratade om och eftersom jag alltid vill få med allt när jag berättar något så började jag med att återberätta första delen av vårt samtal och sen sa jag att jag berättat om hur vi väljer in folk i Gråsvärden. Och eftersom när jag berättade om vårt samtal så gick 90% av tiden åt att förklara att vi störde oss på Sara och 10% av tiden åt att berätta att vi pratade om hur vi väljer in folk i Gråsvärden (eftersom han redan vet allt om det ägnade jag inte mer tid åt det), så han trodde såklart att vi suttit och snackat skit om Sara i 20 min, medan det inte alls var så.

Men detta ledde hur som helst till att Johan tog upp det här med mig senare, han gillade inte att jag höll på att snacka skit om folk med andra än honom (han vet att jag har ett behov att "snacka av mig"), eftersom det kan sprida split och dålig stämning i gruppen. Jag blev irriterad eftersom vi faktist inte hade hållt på och snackat skit om Sara, men jag och Johan fortsatte att prata om skitsnack och han fick mig att inse att jag faktist har en ganska... Jag vet inte vad jag ska kalla det, men en ganska ledande roll, och att jag kan påverka folk med det jag tycker, tänker och säger.

Detta har jag absolut inte föreställt mig före Johan sa det. Ett släng av dåligt självförtroende. Skulle jag kunna påverka folk? Aldrig! Skulle folk lyssna på mig som om jag hade något vettigt att säga? Men å andra sidan... Jag pratar mycket, kör för det mesta med en ganska självsäker attityd och jag är oftast den som pratar mest med nykomlingarna i början, förklarar hur våra rutiner ser ut och så vidare. Så det är klart, om jag dessutom slänger ur mig något "Åh, Stefan, han kan vara så jobbig ibland! Han är hemsk att vara med på ett längre lajv..." eller nått så är det klart att de lyssnar på mig.

Lite insikt där. Sen har det där legat innom mig och grott lite under hösten och kom upp igen förra veckan när jag, Johan, Micke och Richard satt och snackade ganska seriöst om mycket. Familjerelationen, skolgång med mera, och vi kom även in på saker som skitsnack. Och ungefär en vecka efter det kom jag på det. Då förstod jag vilken skada skitsnack verkligen kan göra.

Ni förstår, innan har jag sett det som om jag snackar skit om någon, så är det för att den personen har sidor och egenskaper som är "fel", och den personen som har de sidor och egenskaper som är "fel" kan själv ändra på sig och bli "rätt" och på så vis bli omtyckt och slippa skitsnack. Och eftersom jag haft den här synen på det hela så har jag inte tyckt att det varit något direkt fel med skitsnack eftersom den personen i så fall får skylla sig själv! Och ifall de märker att de inte är omtyckta är det bara bra eftersom de då kan ändra på sig själva och bli som man "ska" vara.

Det låter ju helt absurt när man säger det så, men jag har ju själv inte insett att jag haft den synen på det hela.

När vi satt och snackade då för nån vecka sen så insåg jag att det faktist beror på de som snackar skit, inte de som utsätts för skitsnacket, som är anledningen till att någon ogillas. Och det var nått nytt. Nu började jag förstå varför man inte ska snacka skit. För även om ingen tar omedelbar skada av det (såvida den man pratar om inte råkar höra), så skapar man en negativ bild av den personen som man själv kan sprida vidare och i det långa loppet skada honom eller henne.

Sen kan man såklart få "snacka av sig" ibland, när någon gör något korkat till exempel, så länge man fortfarande kan ge personen ifråga en chans.

Nu känner jag att jag är på väg att spåra ur... Men mitt självförtroende har stärks av att inse det här, eftersom jag då förstått att det inte var mitt fel att jag var utanför i mellanstadiet, utan det var någon utlösande faktor hos mig, slump och lite till som gjorde att folk inte gillade mig. Inte jag. Jo, lite, men egentligen hade jag inte större fel än någon annan.

Jag hoppas att jag lyckats få fram ungefär det jag själv förstått här...