Växa

Det är häftigt hur man ibland känner att man har växt. Och då menar jag såklart inte rent fysiskt (sen när växte jag senast?!) utan mentalt såklart. Det kände jag i helgen, någon gång mellan fredagen och lördagen.

Jag har nämligen ganska svårt för att lära mig av mina egna misstag. Jag gör samma misstag om och om igen och hoppas att det ska gå bättre nästa gång. Men den här helgen lärde jag mig faktist något.

Jag har ett par kängor som jag använder ganska mycket. Tydligen klarar de inte av snö så bra och läcker, alternativt att jag hade grymt mycket fotsvett i helgen. Mina tår blev i alla fall så kalla att kroppen själv värmer upp dem (vilket gör sjukt ont) ungefär två till tre gånger i fredagskväll, alla gånger efter att det blivit mörkt.

På lördagen, istället för att bara klaga så fort jag började frysa så sprang jag istället. Sprang eller gick iväg till vägbommen, inte särsilt långt, och sen tillbaka. Sen klarade jag mig ett ganska bra tag till.

Det där verkar ganska självklart, men att jag kom fram till det själv, utan att någon sa det, och att jag gjorde det också, utan att någon behövde påminna mig, gjorde ganska mycket. Jag känner mig säkrare med mig själv när jag ska ut i skogen och inte lika beroende av andra. Det känns skönt. Det känns som om jag kanske klarar av Busdjur ensam i alla fall. Även om hela mitt sinne protesterar.

Vi ses på andra sidan Vintern, Vänner...