Chokladkalender

Just gjort ett löfte till mig själv. Jag ska så länge jag lever köpa en chokladkalender till jul, såvida jag av någon anledning känner att jag inte kan avara de typ tio kronorna de kostar. Jag tror på att bevara barnet innom sig, och när får man en bättre chans att göra det än till jul?

Fri

Sitter och kollar på PotC2 i bakgrunden. Musiken i filmerna är så uppiggande, de verkligen uppmanar en till att sticka ut och göra rackartyg och verkligen strunta i konsekvenserna för ta hand om dem när de dyker upp.

Vore det inte härligt? Att vara fri i ett varmt land och ha rätt att supa sig full varje dag? Utan att behöva fundera över varken det ena eller det andra? Men så kan det såklart inte vara. Det perfekta livet är det utan stora problem, med bara små problem som i det stora hela är försumbara.

Att leva lyckligt betyder inte att skaffa sig allt man vill ha. Att leva lyckligt går ut på att njuta av det man har, njuta av att längta efter det man saknar och inte vara bitter om det som gått förlorat.

Andra sida Gryningen...

Livet

Jag är så nöjd med livet, nästan hela tiden! För det mesta går jag omkring som i ett rosa skimmer och bara tänker på alla jag tycker om och tycker om dom så mycket, och jag är så nöjd med hela mig, och jag älskar att jag knappt har några komplex (i alla fall inte några av de vanligaste för tjejer).

Det är en så härlig känsla att bara kunna njuta av allt. Jag är glad att jag är ung och har nästan hela livet framför mig, att jag kan hoppa och springa utan behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen. Och när jag kommer i den ålden när ska borde börja bli rädd för det hoppas jag att jag kan känna att det är värt att nån gång kanske, kanske göra det mot att kunna hoppa och klättra i träd.

Jag älskar att jag är ung och kan göra tokiga saker, att jag inte bryr mig om ifall några skulle titta snett på mig, för jag är så jävla mycket bättre än dem!

Jag förstår inte riktigt hur folk som ha konstanta komplex (mest tjejer tänker jag på) för sin vikt och utseende orkar leva, när det finns så mycket vackert och underbart, runt omkring och hos de skälva, som de missar.

Jag hoppas att jag aldrig kommer dit, jag önskar så hårt att jag alltid kommer uppskatta och älska livet som det är, inte vara bitter för det jag missat och det jag inte längre kan göra, utan bara ser var jag har framför mig och gör det bästa av allt.

Jag vill aldrig bli bitter!

Feta kvinnor och sex

Såg just en dokumentär (typ) på femman om extremt feta människor, främst kvinnor, och deras sexliv. Där fanns vissa riktigt läskiga skräckexempel på hur fet en människa kan bli, det var flera som liknande den där feta kvinnan som dyker upp i knappnytt. En kvinna vägde 320 kilo, och hade i princip inte flyttat sig från sängen de senaste åren. "Förut kunde jag åtminstone gå ut i köket och laga min egna mat, och jag kunde stå så pass länge att jag kunde duscha" sa hon.

Även om jag själv varken ser mig som tjock eller fet eller nått åt det hållet så ser jag mig heller inte som smal. Jag vet att jag är smalare än vad jag ibland föreställer mig, och jag trivs med min mysiga mage, även om jag nån gång önskar att den inte fanns där. Men programmet gav mig ändå lite bättre självförtroende. Oavsett hur jag ser ut så kommer det finnas någon som älskar mig. Ungefär. Och det tog bort ett litet orosmoln som jag inte ens märkt att jag har.

Jag gillar det här sättet att växa och lära känna mig själv. Jag känner mig alltid lika glad när jag lär känna mig själv bättre och kommer till insikter som tar bort orosmoln och hindrar nya. Det är härligt att känna att man växer som person.

I en bok jag läste nyligen, Lilla Marilla (L.M. Montgomery, åttonde boken i Anne På Grönkulla -serien) där det nånstans stod att kroppen växer konstans och statiskt, medan själen växer stötvis. Och det är härligt att käna när man skjuter i höjden och känner att man kommer någonstans. Man står inte still.

Några av mina mål med livet är att alltid vara nöjd med vem jag är. Jag ska aldrig ångra något jag gjort, bara lära mig av det. Jag vill aldrig göra avkall på min stolthet, jag önskar att jag alltid kommer kunna säga ifrån när jag känner att något är fel, oavsett hur det kan skada mig.

Sen kommer bara framtiden kunna säga om jag lyckas...

Ordning

Jag börjar få lite ordning på min tillvaro! Eller snarare, jag har fått ett jobb! Fast det är bara tillfälligt, men ändå. Bättre än inget.

Jag tar hand om Nellie (eller Nelli) som snart är ett år gammal, håller på att lära sig gå och är allmänt söt. Det ordet hon bäst kan säga är "Oj!" och det säger hon ganska ofta. I regel sköter jag henne 08.00-16.00 och ibland även hennes 6-åriga storasyster Linda (hittills har jag bara hunnit hämta henne från dagis och gå hem med henne innan jag slutat). Jag känar inte så mycket, 70 kr i timmen, men jag tycker att det är ganska ok lön med tanke på hur mycket jag verkligen gör på dagarna, haha! Oooj vad jobbigt att sitta och rulla boll fram och tillbaka i en halvtimme!

Hur som helst, mitt stora problem nu gäller pengar! Jag har ett gäng skulder som bara skriker efter att få bli uppklarade. Typiskt. Hade tänkt sätta mig med dem efter det här.

Utöver det måste jag fixa internet på den här bärbara datorn (det funkar bara i gillestugan) samt internet över lag (det bryts ju titt som tätt). Jag måste söka nytt jobb till när mitt nuvarande tar slut, jag borde gå till doktorn och ta bort ett gäng födelsemärken, jag borde göra en halv miljon saker på Gråsvärdens hemsida och det är flera böcker jag vill läsa. Det är flera lajvsaker jag gärna vill fixa, allt från nya skor, ny kjortel och svärdskida, till fixa färdigt gamla kläder, till få ihop min packning på ett vettigt sätt, till fixa Gråsvärdens tält med mera. Och städa rummet såklart, och kanske börja titta på utbildningar (Iiik, ska ju skriva högskoleprovet imorn!)

Men på nått sätt känns det lugnt. Jag har jobb just nu, värsta paniken är över. Jag känner mig handlingskraftig och att jag kan göra saker. Helt olikt från när jag gick i skolan. Då hade jag alla läxor, prov och inlämningar också, och jag kunde inte sitta still och sy när jag egentligen borde plugga, så då blev det att jag inte gjorde nått av det istället. Kanske inte det smartaste, men men.

Det enda jag saknar nu är att jag använde min filofax för lite... Men jag får försöka ändra på det!

Nykär

Det svåra med långa förhållanden tror jag är att kunna behålla den där nykära känslan. För Johan och mig har det gått upp och ner. Man kan liksom bara inte sitta still och räkna med att den alltid ska finnas där. Man måste motstå jobbiga saker (som mv förra året för oss), och överleva dem och förlåta, inte bara räkna med att allt ska lösa sig av sig självt bara för att man är kära eller älskar varandra. Man måste anstränga sig själv också.

I början av förhållanden, när man är nykär, går det ganska mycket av sig självt, det är väl därför som det heter just bara ”nykär”, för det är i början alla med säkerhet är riktigt lyckliga. Sen är det ovanligare att man lyckas vara nykär. Ett par som efter många år är "nykära" är ju ett särdeles lyckligt par.

Men så länge man inte växer ifrån det som hör ”de nykära” till, som små spontana sms, och förklara hur mycket man uppsakttar varandra osv, det är saker som man ibland känner att man växer ifrån. Varför ska jag stup i kvarten säga till Johan att jag älskar honom, när han redan vet det? Men det blir ju samma vända åt andra hållet, och till slut börjar man längta tillbaka till den gamla goda tiden, när allt var bra och man kände sig uppskattad.

En annan viktig sak är att säga att man är kär i sin partner, inte bara älskar den. För det är ju skilland däremellan!

Fortsätt vara nykära ffs!

PS. Det här är från början ett mejl till Slåsa, men jag tyckte att det hade en sån bra kärna att jag kopierade det och ändrade om det lite här. DS.

Saker jag inte har gjort idag.

Det är facinerande hur lite man hinner med när man har hur mycket tid som helst! Idag vaknade jag runt elva, (ungefär tre, fyra timmar sen) och sen dess har jag duschat, ätit frukost och suttit här. Men jag har inte sytt något, inte skrivit färdigt min jobbansökan, inte kollat om någon varit hemma hos Johan så jag kan hämta ett intyg jag behöver till ansökan där, inte lämnat nycklarna till Hermelinen till Mats, inte kollat upp mer fakta om min bärbara dator, inte plockat undan efter mig, inte bäddat, inte städat, inte ens röjt på golvet så man kan komma fram till sängen, inte tömt skrivbordet inte ens lagt in de rena kläderna som ligger i en korg på mitt golv.

Det värsta är väl att jag inte ens har något att göra här vid datorn, uten bara försöker fördriva tiden så att Johan kan komma hem. O.o

Inte bra Linda, inte bra alls...

Resa

Det är mycket jag skulle vilja göra. Lumpen till exempel, men jag får se hur det blir med den biten. Och USA, åka dit en månad vore kul. Men jag vet inte riktigt om jag vågar åka dit ensam, och vem skulle följa med mig, alla går ju i skolan.

Och när skulle jag i sånna fall åka? Snart? Nej, det går inte, och jag vill inte åka över jul heller. Tror jag. Vore i och för sig kul att fira jul med Anna där borta. För det är väl främst henne jag vill träffa, mer än Stig och Dawn och deras barn.

Disney World vill jag till (jag ska önska mig dit i julklapp, det är nog det enda jag ska önska mig förutom Don Rosas Hall of Fame-album), jag fick värsta suget dit igår när vi satt och pratade om det (Stig med familj var där för inte så jättelänge sedan). Det var helt fantastiskt att vara där för fem år sedan, miljön och stämningen var så osannorlikt sagolik.

Och jag har fortfarande inte sett bilderna! Pappa har dem uppe på datorn, ska se till att få ner dem hit så att jag kan sitta och titta på dem i lugn och ro.

Nä, men först och främst måste jag skaffa jobb, annars blir det svårt att över huvudtaget ta sig någonstans. Så nu får jag försöka att skriva ett CV. Var tråkigt.

Min kjol

En sak som varit kul med medeltidsveckan har varit att det är kul att hälsa på folk som Fiffel och Trix mf när man går förbi dem på staden. Och att jag trivts så otroligt bra i mina kläder. Jag älskar min yllespillkjol trotts att den blev väldigt misslyckad, för den blev bra på ett annat sätt nu. Inte så jätte medeltid, men fet ändå.

Den har dessutom gjort mig lite småkänd, tror jag. Sista kvällen var det en tjej som hoppade fram precis när vi skulle gå och hälsade. Det här blir min sista chans att hälsa på dig! sa hon. "Jaha?" tänkte jag. Jag har sett den där kjolen överallt hela veckan! Hähä, jag är kändis!

En annan tjej försökte ragga upp mig på onsdagen, efter Trix eldshow. Hon blev framputtad av en kille, sa att jag var snygg och gav mig en öl. Fast den fick hon tillbaka sen så hon kunde försöka med nån annan tjej, eftersom jag var upptagen. Haha!

Men det är flera som har känt igen mig... Jag vet inte om det beror på att jag var med på Loke på måndagen (jag, Slåsa och en kneckt (som bestämt hävdade att han var en liten flicka, precis som vi två) skulle rida rodeo på Wessling. Slåsa vann över mig med en sekund, 17 mot 18. Det gick värre för kneckten, kan ha berott på att han var lite mer förfriskad, eller för att han och Wessling försökte hångla upp varandra hela tiden...), eller att jag var uppe och sprang och spelade lite under munkbollen (de sa "alla munkar av planen", så jag och Slåsa försökte hjälpa de svarta munkarna, samt att vi flyttade ihop de svartas mål vid nått tillfälle, så att bollen inte skulle gå in) eller om det bara berodde på kjolen...

Hur som helst, jag ska lätt ha de kjolen nästa år. Och min jättestora skjorta som hela tiden hänger snett och som är dränkt i rödvin (fast fläckarna försvann typ! :( ) och en liten minitunna i bältet :D

Panikattacker

Kom just på att när jag tappar kontrollen och allt bara brinner, mycket väl skulle kunna vara panikattacker. Det är lite läskigt. Så har jag inte tänkt det förut. Men det kan nog mycket väl stämma.

Det känns som om jag kanske kan hantera dem bättre nu när jag vet om det. För jag tror att när det händer kommer det inte förvärras av att jag känner mig så fruktanstvärt dålig som överhuvudtaget reagerar. Ungefär.

Stort steg fram

Det är så mycket på gång hela tiden. Jag är tom stressad över Gotland, trotts att det egentligen inte är nått att göra. Vi kom på att jag ska göra en lädermask jag också, jag skulle gärna vilja ha klart min yllelapptjol och några brokor vore trevligt att ha, men inget är ett måste. Jag kan lika gärna åka i min klänning, eller mina gråsvärdskläder utan att göra ett piss. Det måste jag lära mig att ha i baktanken.

Ganska mycket offande har det blivit på Dragonbane, inte riktigt vår typ av lajv, samt att jag känner att jag var för dåligt förbered samt saknade energi totalt till att leva ut eller orka göra saker. Men det gör inte så mycket, vi har planerat inför Gotland och EH:s höstlajv. Jag har fått ytterligare några insikter om hur jag fungerar och jag har tagit ytterligare steg mot självständighet.

Grejen är den att jag är så otroligt bunden och beroende av Johan. Och jag har först på senare tid verkligen insett hur stort problem det är. Bland annat om det skulle ta slut, då har jag inget alls att stå på, jag skulle inte veta hur jag skulle hantera saker. Jag skulle känna mig som ett övergivet barn på en flygplats i ett annat land där ingen förstår det enda språket man kan på väg någonstans man inte minns namnet på. Och det är ju inte så bra.

Samt att jag har blivit lite rädd. Jag har för skjuton levt nästan 17 år utan Johan, hur kommer det sig att jag inte kan göra det längre? Jag måste kunna stå på egna ben för mig egen skull, och för Johans. Inte bara utifall det skulle ta slut, utan för att hålla förhållandet igång. Det fungerar inte om jag måste vara med honom så fort jag misstänker att han kanske eventuellt kommer göra något som har en möjlighet att vara lite aningen roligare än det jag ska göra.

Jag tog ett stort steg under Dragonbane i rätt riktigt. Det låter ganska självklart när jag berättar situationen, men den är väldigt komplicerad.

Vi skulle förbereda inför den stora festen då Draken skulle komma till byn (det var alltså sista lajvdagen, igår faktist!). Jag, Ludde, Johan och en tjej som heter Petra (nyfunnen vän) hade precis ätit middag och Ludde hade försvunnit nånstans. Vi satt och pratade lite om vad vi skulle göra nu. Vi påpekade att någon borde sopa golvet och så måste vi ju diska. Petra sa att vi måste plocka blommor och erbjöd sig genast att göra det, och Johan direkt efter henne. Man märkte på Petra och på Joahn att ingen riktigt räknade med att få göra det, skulle det vara några (så skulle det bli jag och Johan eller jag och Petra, men inte just de två) men jag rådbråkade med mina känslor men bestämde mig för att pröva mig själv och sa att jag kunde sopa så fick Ludde diska.

Det svåra här var alltså att jag sa klart ja till att Johan skulle få göra något som var fett mycket roligare än det jag skulle göra (trotts att jag kände ett sug efter att sopa) både för att det var enklare och för att jag väldigt gärna ville vara med Petra, hon är trevlig och snäll och rolig och jag vill lära känna henne mer, men här gav jag alltså den chansen till Johan. Jag visste att det fanns en stor risk för att jag skulle bli sotis (inte av kärleksskäl, utan av att jag avskyr när han gör nått som jag tror/misstänker/vet är roligare än det jag gör) men sa ja i alla fall. Någon gång måste jag lära mig.

Så, jag gick och letade efter Ludde och en sopborste, och när jag hittat en kom jag på att jag skulle ha frågat var de skulle gå och plocka blommor, men när jag kom tillbaka hade de reda gått. Aja, tänkte jag, men det här klarar du Linda, heja dig! Jag sopade färdigt i den änden av långhuset som vi bott i hela veckan, och det tog ett tag. Jag gick vidare till det nästan tomma långhuset och sopade lite småslarvigt mitten där. Sen gick jag tillbaka och kollade, fortfarande ingen Johan eller Petra. Så jag gick på toa och satt där ganska länge, men de var fortfarande inte där när jag kom tillbaka. Såja Linda, än klarar du det. Det är inte så illa det här. Okej, de har nog roligare, men det är väl inte så farligt? Ibland har du det roligare än Johan, eller hur? Jo, precis. Och tänk vad bra det kommer kännas efter, eller hur?

Jag bestämmde mig för att gå ner en bit längs med vägen för att se om de var i skogen däromkring, eller om de satt nere vid den lilla lilla skön, men nej de var inte där heller. Äh, inte så farligt, nu har du ju gått en bit också, det är bara trevligt. Gå tillbaka och hitta nått annat att göra, eller hitta nån annan att vara med nu. Så jag gick tillbaka, och då ser jag dem, lite av en slump, en bit bort från alla långhus. Så jag gå dit, lite småtrumpen för att jag letat efter dem, men har fortfarande inte blivit sur (Heja Linda!).

Jag får veta att de inte suttit där så länge, och att de binder kransar, och att de pratat förhållande. Men ja, allt fungerar jättebra (eller snarare, jag lyckas hålla ångan uppe, jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska gilla situationen eller inte). En liten jobbig sak var att de lite retsamt sa att de suttit och pratat om mig och de blev väldigt tysta när jag kom dit. Jag fick göra ett par försök att få igång nån konversation innan de riktigt nappade.

Sen går Johan och jag iväg bara vi två i skogen (han skulle pissa) när kransarna är färdiga och upphängda och jag frågar lite om vad det var de pratat om, och han berättar. Jag undrar vad de sa om mig, och varför de var så tysta, men Johan förklarade att de bara rent allmänt suttit och pratat förhållanden (egna och gamla och allmänt) och att de egentligen redan börjat glida över på andra samtalsämnen när jag kom, och att vi inte alls direkt suttit och pratat om mig, som jag uppfattade det.

Det verklar verkligt snurrigt och konstigt allt det här, men det skiter jag i just nu, för jag vill minnas det här. Det är svårt att förklara i skrivna ord vad det är för nått med det här som var svårt för mig och vad det var för nått som får mig att vilja minnas det, det är mycket enklare om jag pratar direkt med någon/några för då vet jag vilka liknelser och sånt jag ska använda. Men det slutade i alla fall med att jag inte blev på sämre humör än att jag blev lite smått puttelite grinig och att jag väldigt gärna ville få Johan för mig själv fem minuter så jag kunde fråga ut honom vad de pratat om men sen var det lugnt.

Och just det, att jag inte blev ledsen eller arg och kände mig övergiven, ensam, sämst och socialt handikappad, var något ganska stort. För nu vet jag att jag är på rätt väg. Det kanske inte dröjer så länge innan jag kan sitta ensam hemma för att jag är trött och göra ingenting när Johan är på stan och festan utan att jag mår så där dåligt.

Usch vad svamligt det blev, men så är det. Jag tar gärna om det muntligt för vem som helst som läser det här, jag kommer garantera att det inte kommer bli lika svamligt då, för då har jag förmodligen tänkt genom det här så många gånger att jag lyckat hitta uttryck som beskriver det mycket bättre än det här virrvarvet av ord.

Kram och Puss på alla!

Sol och snö

Problemet med Svergies bredgrads sol är att den är så... koncentrerad. Man dör om man sitter i solen och man dör om man sitter i skuggan. Bara det att i solen dör man av värme, i skuggan av kyla. Med undantag av vissa speciellt varma dagar då man dör oavsett var man är såvida man inte lyckats hitta en bil med aircondition eller nått åt det hållet.

Och så har vi kokheta dagar och iskalla kvällar och nätter. Nä, tacka vet jag läner som Thailand, där är det supervarmt i solen men behagligt varmt i skuggan, och på kvällarna kan man gå i kort kjol och linne (om det inte vore för alla mygg, men det var samtidigit inte för varmt att gå i tunna, långa byxor).

Men samtidigt är det ganska farcinerande hur stora skillnader det kan vara i Sverige, för att inte tala om innom Sverige samtidigt! Även om det klart är sommar uppe i Arvidsjaur så var det ändå närmare 15 grader där, än 25 som det är här just nu. Och mängden snö när jag var där efter sportlovet var enorm! Och då klagade ändå Linn på att det inte alls var så fint längre, att mycket av snön smält bort strax innan jag kom dit...

Men trotts Sveriges jävliga klimat så tycker jag ändå om landet, det är en del av tjusningen. Och jag blir hellre hård och manlig och klarar av svinkallt såväl som stekhett än att vara bortskämd med ganska behaglig temperatur året om. Då kan man ju inte njuta av den!

Studenten

Jag har upptäckt det bästa sättet att fest. På ett studentflak! Hur man blir dränkt i öl och cider (men det är lugnt!) och man skrålar med i alla sånger (som såklart bara är jättebra och glada och som man kan) och man vinkar till alla man åker förbi och skriker halsen av sig när bilarna tutar tillbaka.

Jag har inte riktigt insett att det är studenten än... Det känns som en vanlig skolavslutning, fast med lite mer pompa och ståt. Får se hur det känns i slutet av sommaren. Hela sommaren är ju fullbokad, som alltid. Men det känns skönt att inte ha skola att se fram emot i slutet av sommaren, även om det alltid varit kul att börja igen och träffa alla och försöka på nytt med att göra läxor och liknande.

Jag kan liksom slappna av just nu på ett sätt jag nog inte gjort på jättelänge. Jag bara tänker på att jag har inget att göra idag. Jag har absolut inget gammalt arbete att göra. Jag ligger inte efter i något arbete. Jag har inget prov framför mig. Jag har inget ämne där jag skulle kunna plugga lite extra för att få ett högre betyg. INGENTING! Det enda är uppkörningen. Men den kan jag inte plugga till. Bara öva, på att köra bil. Och det är inte så jobbigt.

Så nu sitter jag bara här och njuter av ett supersnyggt rum, och myser med tanken på allt jag fått och, hör och höpna, jag ser fram emot att städa klart det sista i rummet! Det är inte så mycket, bara lite att rensa. Och det har kännts så skönt att få kasta så mycket!

Det är väl ungefär det jag kan säga om studenten just nu. Jag känner mig inte fri eller nått sånt, bara totalt avstressad. Jag är inte fri, jag måste skaffa jobb och jag har massor som är inbokat under sommaren och som jag är bunden till och måste ordna. Men det är mitt eget val! Jo, linjen har jag ju själv valt, men jag har ju inte valt den för att i första hand ha kul. Och jag har ju varit tvungen att få höga betyg, och det har gjort mig stressad.

Så, studenten för mig är total avslappning, i hela sinnet. Jag kan inte beskriva hur mycket jag njuter av att ha inget som helst framför mig att göra.

Så, ses på andra sidan Studenten, friends!

Vår

Jag tror aldrig att jag har älskat och uppskattat våren så mycket som förut. Jag märkte det redan i vintras, hur jag, trotts att jag egentligen mycket hellre ville ha värme, inte tröttnade på snön och kylan.

Och nu hoppar jag runt på små moln oavsett väder. Klart att jag tycker det vore lite mysigare med lite varmare väder, och det är ganska jobbigt att gå omkring i mina trasiga skor när det är det minsta blött ute, men det spelar ingen roll. Jag älskar våren.

Jag älskar allt det gröna. Jag älskar alla de små blommorna. Jag älskar luften och lukten i den. Jag älskar regnet. Jag älskar att skolan snart är slut. Jag älskar att jag inte har något riktigt ansvar efter det (förutom att jag ska söka jobb då). Jag älskar lugnet som våren ger. Och löftet om att man snart kan vara ute dygnet runt utan att man behöver tjugotusen kilo kläder.

Det jag vill allra mest just nu är att åka ut till en äng långt bort åt helvetet. Där ska det vara lugnt och tyst och inga andra. Där ska finnas ett mjukt ställe i gräset som är torrt, och där ska vi (typ Johan) bre ut en filt. Sen ska det finnas nån form av tak över (inte plast, heller tyg eller allra helst trä) om det skulle börja regna. Det får gärna blåsa lite, då man man rulla in sig i filten och sova (man sover så bra då!). Sova sova sova vill jag göra just nu.

Sen får där gärna finnas en stor picnickorg, med räkor, korv, ost, nötter, frukt, russin, honung och massa massa mer mat. Och god dricka. Då skulle man må.

Om jag inte kan få det vill jag gärna ha ett litet mysigt torp någonstans, där man kan sitta på verandran under taket när det regnar. Och med hägg som doftar, och en sån där dubbelhammok som de har i Madicken. Lugn och ro. Utan några krav. Utan någon som stör. Det vore härligt.

Vi ses i vår, Vänner...

Mot ljusa tider

Jag har börjat fundera på senaste tiden om jag inte fått en släng av sen tonårshormoner. För ibland känner jag att jag verkligen beter mig som en "typisk" tonåring, med humörssvägningar (och det kan inte vara PMS alla gånger!) och ilskna utbrott och en upprorisk känsla innom mig fylld med trotts, för att inte tala om alla de gånger jag känner mig värdelös och obetydlig. Fast det händer inte så många gånger.

Jag har en känsla av att det beror mycket på att jag har så mycket att göra just nu, så mycket jag känner att jag måste göra och så mycket jag borde ha gjort för länge sedan men ännu inte fixat.

Men jag är fasinerad av många känslor jag känt senaste tiden. Och hur jag hanterat dem. Jag tror att jag börjar acceptera att jag kan må dåligt också. Jag brukar känna mig ännu sämre just för att jag mår dåligt, för jag vill vara ett föredömme och visa folk som mår dåligt att jag mår bra, att det finns en bra värld, att man kan leva och må bra. Ungefär.

Jag brukar känna som om jag misslyckats när jag tappar kontrollen och inte orkar något mer. Men det är ju inte så jag ska känna det. Inte på långa vägar. Det får mig ju inte att må bättre.

Men speciellt senaste månaderna känner jag att jag kommer frammåt. Jag får inte samma dåliga samvete när jag inte orkar längre. Jag börjar förstå att folk inte tycker att jag är jobbig och att jag misslyckas om jag är ledsen. (Vilket är ganska dumt att jag överhuvudtaget haft den föreställningen innan. Jag ser inte på andra så.)

Men det är vår (jag blir mer och mer säker på att det är min favoritårstid) och vi går mot ljusare tider. Jag med, hoppas jag.

Ey! Yo! Let's Go!

Gräs

Det är något med gräs som tilltalar mig. Och då menar jag inte sånt där härligt, grönt, fräscht gräs, även om det är underbart det med, utan långt och kraftigt brungult gräs med blekgröna strimlor i.

Det doftar på ett speciellt sätt. Det doftar vår, regn och liv. Jord, natur och lycka. Det gör det även om hösten när det är grått och tiden går mot mörker.

Eller så är det helt enkelt bara som så att jag är väldigt lycklig i naturen just nu. Jag längtar mig sjuk till att våren ska komma hit på riktigt och snön ska försvinna, men jag vill inte stressa. Jag går istället och njuter av alla snöfläckar och den fuktiga marken. Tänker på när man som barn sprang omkring i overall och gallonbyxor och lekte.

Jag älskar ljuset som är här, och jag älskar att det är vår. Jag längtar till då jag kan gå ut i bara en tjocktröja och sitta i en park någonstans på marken och njuta, eller åka till Vallentuna och njuta av naturen där. Eller var som helst!

Men det dröjer inte länga som tur är.

Vi ses i vår, Vänner!

Växa

Det är häftigt hur man ibland känner att man har växt. Och då menar jag såklart inte rent fysiskt (sen när växte jag senast?!) utan mentalt såklart. Det kände jag i helgen, någon gång mellan fredagen och lördagen.

Jag har nämligen ganska svårt för att lära mig av mina egna misstag. Jag gör samma misstag om och om igen och hoppas att det ska gå bättre nästa gång. Men den här helgen lärde jag mig faktist något.

Jag har ett par kängor som jag använder ganska mycket. Tydligen klarar de inte av snö så bra och läcker, alternativt att jag hade grymt mycket fotsvett i helgen. Mina tår blev i alla fall så kalla att kroppen själv värmer upp dem (vilket gör sjukt ont) ungefär två till tre gånger i fredagskväll, alla gånger efter att det blivit mörkt.

På lördagen, istället för att bara klaga så fort jag började frysa så sprang jag istället. Sprang eller gick iväg till vägbommen, inte särsilt långt, och sen tillbaka. Sen klarade jag mig ett ganska bra tag till.

Det där verkar ganska självklart, men att jag kom fram till det själv, utan att någon sa det, och att jag gjorde det också, utan att någon behövde påminna mig, gjorde ganska mycket. Jag känner mig säkrare med mig själv när jag ska ut i skogen och inte lika beroende av andra. Det känns skönt. Det känns som om jag kanske klarar av Busdjur ensam i alla fall. Även om hela mitt sinne protesterar.

Vi ses på andra sidan Vintern, Vänner...

Sötnosar

Fifflat lite med den här bilden. Orginalet går att finnas i Luddes galleri på helgon. Jag gillar den. Tre av mina favoritpojkar på ett och samma foto! Trotts att jag fortfarande inte gillade Ludde när den här bilden togs! Haha!

Enäggstvillingar

Jag fick just en sån där insikt. En insikt i hur otroligt fascinerande enäggstvillingar är. Det är helt otroligt. Det är två personer som från början skulle blivit en person.

Jag menar, tvåäggstvillingar kan vara väldigt olika. Helsyskon kan faktiskt vara upp till 100% olika (rent DNA-mässigt) i teorin, även om det är väldigt osannolikt. Och precis som helsyskon kan vara 100% olika kan ju även tvåäggstvillingar vara 100% olika. Medan enäggstvillingar alltid är 100% exakt lika. Det är bara deras olika upplevelser samt omgivningen som gör dem till olika personer.

Det är ganska häftigt. Att ett ägg delar sig och så blir det två barn istället för ett. Och de är ju inte hälften så stora heller! Haha! Delad glädje är dubbel glädje, i två bemärkelser!

Arr, arr, mates!

Johan

Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Vad det var som fick mig att bli så kär i dig. Att jag valde dig, just då, framför Danne kanske inte är så konstigt. Men det som är så fantastiskt är att det höll. Och håller. Att vi fortfarande är ihop! Inte skulle jag väl tro det.

Vi kände inte varandra sådär jättebra innan, även om vi tyckte väldigt mycket om varandra. Och det hade kunnat gå så totalt fel. Men det gjorde det inte.

Att vi skulle råka vara så lika. Att det skulle fungera så bra. Det är ganska häftigt. Jagmenar, hade vi känt varandra riktigt väl innan, nästan som bästa kompisar, då hade vi vetat om det funkat eller inte, vi skulle sett att vi såg så lika på så mycket. Men nu visste vi det inte.

Men kanske kände vi det.

Hursomhelst. Det jag ville ha sagt är att jag älskar dig och jag tycker att det är fantastiskt och underbart att vi båda fortfarande älskar varandra. Leve oss!

Vi ses, alltid...

Ja, det var de där Känslorna

Det är så ofta som jag känner närvaron av olika Känslor. De fullkomligt attackerade mig när jag såg RENT till exempel. Fullt av ord och meningar som bara skrek ut sanningar och meningar (som i poäng, inte som i en fras av ord). Skulle vilja se om den filmen och stoppa och pausa och köra om och skriva ner alla vacka ord.

Det är när jag känner sånna Känslor som jag känner mig lycklig, och det är också då jag kan bli så där melankolisk och njuta av det. Och så brukar jag känna frustation för att jag inte kan förmedla det vidare. Jag försöker ibland, med mina dikter, men när jag läser dem efteråt infinner sig sällan, för att inte säga aldrig, de där Känslorna.

Och jag önskar så mycket att jag bara kunde plocka fram de där Känslorna när jag behöver dem också. De är så underbara!

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner...

Planer

Jag gillar mina framtida planer. De känns trygga och bra, på något sätt.

Just nu gäller ju då studenten, med så bra betyg som möjligt såklart. Sedan ett "sista sommarlov" (även om pappa inte kallar det för sommarlov eftersom jag inte börjar skolan till höst). Och sen hade jag tänkt börja jobba. Vilket betyder att jag borde börja söka redan nu. Vilkat jag ska försöka göra också. Jag hade tänkt göra högskoleprovet i oktober också, och sedan igen i april om ett år.

Och till hösten ska Johan börja på folkhögskolan och fixa sina gymnasiebetyg. Samtidigt ska vi se om vi kanske kan hitta en lägenhet också. Båda drömmer vi om ett lite torp i Vallentuna eller Åkersberga eller liknande, med en liten tomt och nått skjul, inte alltförlångt till buss och sånt. Det vore underbart.

Hösten därefter hade jag tänkt börja plugga igen, och då är ju tanken att vi inte ska behöva flytta ifrån det vi eventuellt skaffat, om det nu är ett gulligt litet torp eller en lägenhet. Det är ju liksom ingen vits att flytta hemifrån ett år och sen behöva flytta hem igen.

Efter det vet jag inte. Men jag intalar mig själv att jag kommer att ha lättare att plugga, och lättare att göra saker överhuvudtaget, om jag flyttar hemifrån. Då kan jag få lugn och ro. Det kan jag hemma hos Johan också, men där bor jag ju inte, jag har inte mina saker där, mer än det lilla jag tar dit tillfälligt. Jag har liksom inte allt på ett ställe.

Jag håller tummarna för att de här planerna ska lyckas.

Vi ses Vänner, på andra sidan Gryningen.

Tankar

Jag hade tänkt skriva ett jätteseriöst inlägg här som skulle handla om nynazister, rasister och patrioism, men just nu är jag för trött för att orka formulera diskussionshållbara argument. Istället hade jag nog tänkt berätta lite om min nuvarande inställning till livet, för den är ändå så flummig så det gör inget att jag är trött.

Eller, att kalla den flummig är att göra den orättvis, för den är inte på några sätt dålig eller icke-fungerande (tror jag i alla fall). Men det är svårt att beskriva allt som har att göra med ens inre.

Grunden i min livsfilosofi är glädje. Att man ska se positivt på saker och ting, och försöka leta efter blommorna som fortfarnande blommar istället för att bara bry sig om de som vissnat. Och ibland fungerar den ganska bra, jag kan bli överlycklig över precis ingenting. Jag kan bli strålande glad för en så enkelt sak som solsken, och den glädjen kan hålla i sig hela dagen och motverka precis alla motgångar.

Fast tyvärr slås det lika lätt slås det över åt andra hållet. Jag kan bli sur och grinig över minsta lilla. Fast jag blir bättre på att motverka det. Och på att komma ur det. Och det får mig på bra humör!

Jag har också blivit mer direkt, känns det som. I alla fall i tanken. Känner att jag är mer direkt på när jag frågar om saker, och jag är mer bestämd när jag ger råd. Jag vet inte om det är bra eller inte, men om folk inte gillar de råd de får av mig lär de ju sluta fråga mig om råd. Hoppas jag i alla fall.

En av mina värsta mardrömmar är att bli en av de där självupptagna tjejerna som ingen gillar och som inte bryr sig ett skit om folk utan bara gör saker för egen vinning. Jag menar, det är ju ingen som ser på sig själv på det sättet, och därför svårt att lägga märke till om man själv är så. Men jag tror inte jag är någon sådan, det vore ganska tragiskt.

Nej, nu ska jag nog sova.

Vi ses på andra sidan Natten, Vänner!

Utmaning

Åh, jag är så lycklig, Ellen har just utmanat mig. Hurra! *ironi*

Äh, men bara för att få nått för januari då.

"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."

1. Jag kan inte sova såvida jag inte gått på toa och direkt går och lägger mig. Har dock hänt några få gånger(lajv:P)
   


2. Samma sak gäller strumpor, kan inte sova med dem, förutom någon enstaka gång då jag sovit utomhus och det har varit KALLT.
   


3. Jag måste hela tiden hålla på att klämma och grejsa och försöka få bort varenda ojämlighet i huden i ansiktet, vilket självklart leder till att jag har små sår överallt där:P
   


4. Jag måste alltid ha fingrarna sysselsatta. Har jag en ring på mig måste jag leka med den, har jag ett oviktigt pappersark eller godispapper sitter jag och river det i allt mindre bitar, eller så sitter jag och tar ur och sätter i mina örhängen eller så gör jag något annat. Sitter jag och skriver på datorn och måste fundera en stund över vad jag ska skriva börjar jag igen:P
   


5. Om jag pratar med någon som jag inte riktigt känner och det går så där halvsegt i samtalet och man ska få ur något ur det, inte bara sitter och slöpratar, så brukar jag klia mig i nacken. Sen jag klippt kort hår har jag övergått till att ruffsa om håret på bakhuvudet istället.
   

Och eftersom alla jag vet som bloggar redan är utmanade (förutom en) så återstår då... ja, bara en. Helena!