Åldrandet

Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt att ha ångest över sin ålder. Man blir ju inte yngre för det, och om tio år kommer man ändå tänka tillbaka på den här åldern som ljuv och fantastisk så då kan man lika gärna passa på att njuta av den.

Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.

Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.

Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...

Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"

Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.

Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.

Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.