Om att vara lycklig, och inte

Livet är sådär lagom sugit just nu. Jag har ju bestämt mig för länge sen att mitt liv ska vara lyckat och att jag ska vara lycklig, lite oavsett hur det ser ut i övrigt. Problemet är att ju att det som alltid är lättare sagt än gjort. Och hur strävar man mot att ha ett lyckat liv? Jo, man tar sikte på det som ser lyckat ut hos andra. Bra jobb där man tjänar mycket, ett lyckat förhållande och många nära vänner. Samt att inte misslyckas med något då.

Jaaa... Vi börjar med jobbet, som jag inte har. Men jag pluggar i alla fall. På KTH, till och med, där blir man civilingenjör och får ett fancy jobb med mycket pengar. Men först måste man ta sig genom fem år av studier... Vilket verkar stört svårt för mig. Jag vet ju inte hur man gör när man pluggar! Det ser man på vilka kurser jag har klarat också. De kurser som har jämna inlämningsuppgifter eller kontrollskrivningar klarar jag mig rätt hyfsat i. Men inte ens kontrollskrivningar hjälper alltid. Hittills har jag inte klarat av en enda mattekurs på första försöket.

Jag vet ju att jag kan. När jag väl satte algebran fick jag A, högsta betyg, i den. Men det känns ju sådär lagom kul att jag måste läsa hälften av alla kurser två gånger. Det är också tungt att tappa alla pluggkompisar, ju mer efter man hamnar.

Förhållandet då. Där tycker jag att jag har lyckats rätt bra. Det är svajigt ibland, men nu har vi bott ihop i snart fyra månader och det verkar fungera. Vi pratar mycket om allt och inget och vi gör saker ihop. Största problemet är väl att vi har så få gemensamma vänner och hobbies. Visserligen drar båda våra hobbies åt samma håll, och jag funkar bra med hans vänner, och han med mina. Men ändå. Enda fördelen med det är att om det skulle ta slut, så är risken att vi hamnar på samma fest rätt liten...

Vänner... Det är alltid lika knivigt. Jag vet att jag har många och bra vänner, men jag är alltid så paranoid. Jag har så lätt att läsa in saker hos andra om de eller jag är på dåligt humörs. Som nu. Jag vet inte om det är spökande hormoner, eller det att hela hösten, av någon anledning, varit tung. Men jag känner det som att folk uppfattar mig som jobbigt och påträngande. Min spontana reaktion då är att dra mig undan. Fast jag vet ju också att det kanske inte alls är så att folk uppfattar mig så, men att de tolkar mitt undandragande som att JAG har tröttnat på dem. Så då borde jag inte alls sluta höra av mig, utan visst skicka sms eller ringa, oooooch då känner jag mig påträngande igen.

Ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag är så jävla nojig när det kommer till vänner. Jag har sen jag varit liten dragit med en känsla av att jag hela tiden är för mycket. Jag är för pratig, jag är för skrikig, jag är för extrem, jag är för klängig. Och eftersom jag kan ha svårt att tolka vissa diskreta sociala signaler så övertolkar jag allt istället.

Det bästa jag vet är folk som är tokraka och ärliga. Som säger "nu pratar du lite för mycket, kan inte jag få berätta min sak?" eller "jag tycker att du messar mig lite väl mycket" eller "sorry, jag är på för dåligt humör just nu, kan du dämpa dig lite". Då vet jag hur landet ligger och kan anpassa mig.

Men ja, kontentan av det hela är att jag just nu inte känner mig så himla lyckad. Eller lycklig. Skolan suger och jag är paranoid över att jag inte har några vänner, egentligen. Och vad ska jag göra åt det då? Jag skulle kunna slänga på ett käckt leende och vara glad i alla fall, det är var jag brukar göra. Och det brukar fungera rätt bra. Men inte just nu.

Typiskt.