Nu har jag dansat lite och världen är inte lika gråtung. Jag brukar som sagt se positivt på det mesta. När det blir kallt tänker jag på alla fina, varma kläder jag kan börja ha på mig. När det blir mörkare tänker jag på tända ljus och mysiga kvällar, samt hur härligt det är när det börjar bli ljust igen. När det blir vinter tänker jag på all snö och hur mycket jag älskar våren, som inte skulle finnas utan hösten och vintern.
Jag ser ingen poäng med att irritera mig på saker jag inte kan påverka. Men ibland så påverkar det ju mig i alla fall. Och då känner jag mig misslyckad, även om jag såklart vet att jag inte är det. Men det känns så i alla fall.
Men det värsta med den här Sociala Paranoian är väl hur den går upp och ner och jag kan aldrig riktigt lita på mina känslor. "Nä, nu är jag säker, de gillar mig inte. Okej, jag klarar mig i alla fall, jag har använda vänner." Ett par timmar senare är det "Jo, de gillar mig nog visst... Det var nog bara upptagna/tankspridda/trötta förut." Och jag kan liksom aldrig bestämma mig för vilken linje jag ska följa.
Eller jo, bästa är väl att följa den senare. Men precis som det är svårt att alltid tänka på tända ljus när det är mörkt ute så är det i perioder svårt att lita på att ens vänner faktiskt umgås med en för att de gillar en, inte för att de gör det av gammal vana eller nått.
Fast det är rätt sällan jag umgås med nära vänner av gammal vana...
Hursomhelst, just nu känns livet inte som Mount Everest som ska bestigas, utan snarare som att gå Abisko-Nikkaluokta, och den sträckan har jag faktiskt gått förut, två gånger till och med. Det är jobbigt, men värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar