Mot ljusa tider

Jag har börjat fundera på senaste tiden om jag inte fått en släng av sen tonårshormoner. För ibland känner jag att jag verkligen beter mig som en "typisk" tonåring, med humörssvägningar (och det kan inte vara PMS alla gånger!) och ilskna utbrott och en upprorisk känsla innom mig fylld med trotts, för att inte tala om alla de gånger jag känner mig värdelös och obetydlig. Fast det händer inte så många gånger.

Jag har en känsla av att det beror mycket på att jag har så mycket att göra just nu, så mycket jag känner att jag måste göra och så mycket jag borde ha gjort för länge sedan men ännu inte fixat.

Men jag är fasinerad av många känslor jag känt senaste tiden. Och hur jag hanterat dem. Jag tror att jag börjar acceptera att jag kan må dåligt också. Jag brukar känna mig ännu sämre just för att jag mår dåligt, för jag vill vara ett föredömme och visa folk som mår dåligt att jag mår bra, att det finns en bra värld, att man kan leva och må bra. Ungefär.

Jag brukar känna som om jag misslyckats när jag tappar kontrollen och inte orkar något mer. Men det är ju inte så jag ska känna det. Inte på långa vägar. Det får mig ju inte att må bättre.

Men speciellt senaste månaderna känner jag att jag kommer frammåt. Jag får inte samma dåliga samvete när jag inte orkar längre. Jag börjar förstå att folk inte tycker att jag är jobbig och att jag misslyckas om jag är ledsen. (Vilket är ganska dumt att jag överhuvudtaget haft den föreställningen innan. Jag ser inte på andra så.)

Men det är vår (jag blir mer och mer säker på att det är min favoritårstid) och vi går mot ljusare tider. Jag med, hoppas jag.

Ey! Yo! Let's Go!

Gräs

Det är något med gräs som tilltalar mig. Och då menar jag inte sånt där härligt, grönt, fräscht gräs, även om det är underbart det med, utan långt och kraftigt brungult gräs med blekgröna strimlor i.

Det doftar på ett speciellt sätt. Det doftar vår, regn och liv. Jord, natur och lycka. Det gör det även om hösten när det är grått och tiden går mot mörker.

Eller så är det helt enkelt bara som så att jag är väldigt lycklig i naturen just nu. Jag längtar mig sjuk till att våren ska komma hit på riktigt och snön ska försvinna, men jag vill inte stressa. Jag går istället och njuter av alla snöfläckar och den fuktiga marken. Tänker på när man som barn sprang omkring i overall och gallonbyxor och lekte.

Jag älskar ljuset som är här, och jag älskar att det är vår. Jag längtar till då jag kan gå ut i bara en tjocktröja och sitta i en park någonstans på marken och njuta, eller åka till Vallentuna och njuta av naturen där. Eller var som helst!

Men det dröjer inte länga som tur är.

Vi ses i vår, Vänner!