Alltså, ibland känner jag mig bara så äckligt nöjd med tillvaron. Så många nära, underbara vänner, vissa som jag vet alltid finns där om jag är upprörd, ledsen och behöver stöd, vissa som bara får mig på bra humör, som jag kan sitta och snacka skit med ett tag eller hitta på hyss med.
Jag gillar skolan, det går framåt om än segt, och är roligt. Jag ser fram emot hösten och att börja maskinteknik. Jag ser fram mot sommaren som jag tror kommer bli bland de bästa någonsin. Och trotts att det fortfarande känns motigt ibland (framförallt händer det på kvällar, har jag märkt), så vet jag att jag ändå är så äckligt nöjd med mitt liv i stort att det inte spelar så stor roll.
I Gråsvärden har jag en underbar familj där det jag gör uppskattas, mitt humör accepteras och mina snedsteg överses med.
I ligrarna, Emilia och Slåsa, har jag mina vänner för stunden, festerna, lajven, problemen, samtidigt som vi alla tre har egna liv vi lever.
I Linn har jag en livslång vänskap. Vi kommer säkert komma ifrån varandra igen, men aldrig så långt ifrån att vi inte kan plocka upp den gamla tråden. Ungefär som med en syster, kusin.
Sen har jag så många fler, folk jag tyvärr bara träffar och snackar med ibland (Virre), eller nya vänner som det alltid är lika roligt att prata med (Klöver), eller nya vänner som har petat in ett nytt sätt att betrakta världen och omgivningen (Ahlet).
Sen är det så många fler som förtjänar att nämnas, folk i Gråsvärden (se ovan, ni är mig alla lika kära, det är helt sjukt vad jag tycker om er), gänget i skolan (där ingen känner någon från början men där alla förstår varandra och stöttar där det behövs), min kära familj (vad ska jag säga? Den är som den är!) och återigen enskilda personer som då och då får mig att dra på smilbandet.
Så mycket lyckligare än vad jag är nu är det nog svårt att bli. Mitt lyckorus är uppblandat med tentastress, en touch av uppgiven bitterhet och avundsjuka, ölsug, sommardrömmar, kissnödighet och så jävla mycket självboost att det borde vara förbjudet, och det är precis så det ska vara.
Jag höll på att skriva ”Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig”, men det stämmer inte i och med att jag skulle bli sjukt olycklig om jag skulle bli av med det här självförtroendet och den här äckliga nöjdheten som är över hela mig, men snudd på.
Det ÄR på andra sidan Gryningen.
