Det känns tomt men fyllt av ilska som bara orätvist riktar sig mot en person, eftersom det inte har något egentligen med denne att göra.
Längtar mig sjuk efter andra, men orkar inte träffas. Så känns det nu i alla fall. Ritar upp drömbilder i huvudet av hur det skulle kunna vara, men vet egentligen att det inte kan bli så.
Jag vet att jag måste ta tag i saker själv för att de ska bli gjorda, men det är så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan. Önskar att jag kunde inse att för att få mig dit jag vill så måste jag sköta saker själv.
Men när nu någon annan kan sköta sakerna åt mig, varför kan de inte göra det bara nu? Bara den här gången? Jag kan lära mig sen...
Men jag vet ju att det inte riktigt stämmer heller. Och hur ska jag kunna lära mig då? Att inte för varje motgång sätta mig ner och ringa dig?
Jag törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse, och tar smitvägar när den inte kommer därifrån jag vill att den ska komma. Det är inte bra. Inte för någon. För det hjälper mig inte mer än för stunden.
Men när man kan välja mellan att hälla sprit i såret eller bara låta det vara med ett plåster över så är det så enkelt i stunden!
Åh, varför kan man bara inte ta tag i sig själv och styra upp sig?
