Nykär

Det svåra med långa förhållanden tror jag är att kunna behålla den där nykära känslan. För Johan och mig har det gått upp och ner. Man kan liksom bara inte sitta still och räkna med att den alltid ska finnas där. Man måste motstå jobbiga saker (som mv förra året för oss), och överleva dem och förlåta, inte bara räkna med att allt ska lösa sig av sig självt bara för att man är kära eller älskar varandra. Man måste anstränga sig själv också.

I början av förhållanden, när man är nykär, går det ganska mycket av sig självt, det är väl därför som det heter just bara ”nykär”, för det är i början alla med säkerhet är riktigt lyckliga. Sen är det ovanligare att man lyckas vara nykär. Ett par som efter många år är "nykära" är ju ett särdeles lyckligt par.

Men så länge man inte växer ifrån det som hör ”de nykära” till, som små spontana sms, och förklara hur mycket man uppsakttar varandra osv, det är saker som man ibland känner att man växer ifrån. Varför ska jag stup i kvarten säga till Johan att jag älskar honom, när han redan vet det? Men det blir ju samma vända åt andra hållet, och till slut börjar man längta tillbaka till den gamla goda tiden, när allt var bra och man kände sig uppskattad.

En annan viktig sak är att säga att man är kär i sin partner, inte bara älskar den. För det är ju skilland däremellan!

Fortsätt vara nykära ffs!

PS. Det här är från början ett mejl till Slåsa, men jag tyckte att det hade en sån bra kärna att jag kopierade det och ändrade om det lite här. DS.