Livet

Jag är så nöjd med livet, nästan hela tiden! För det mesta går jag omkring som i ett rosa skimmer och bara tänker på alla jag tycker om och tycker om dom så mycket, och jag är så nöjd med hela mig, och jag älskar att jag knappt har några komplex (i alla fall inte några av de vanligaste för tjejer).

Det är en så härlig känsla att bara kunna njuta av allt. Jag är glad att jag är ung och har nästan hela livet framför mig, att jag kan hoppa och springa utan behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen. Och när jag kommer i den ålden när ska borde börja bli rädd för det hoppas jag att jag kan känna att det är värt att nån gång kanske, kanske göra det mot att kunna hoppa och klättra i träd.

Jag älskar att jag är ung och kan göra tokiga saker, att jag inte bryr mig om ifall några skulle titta snett på mig, för jag är så jävla mycket bättre än dem!

Jag förstår inte riktigt hur folk som ha konstanta komplex (mest tjejer tänker jag på) för sin vikt och utseende orkar leva, när det finns så mycket vackert och underbart, runt omkring och hos de skälva, som de missar.

Jag hoppas att jag aldrig kommer dit, jag önskar så hårt att jag alltid kommer uppskatta och älska livet som det är, inte vara bitter för det jag missat och det jag inte längre kan göra, utan bara ser var jag har framför mig och gör det bästa av allt.

Jag vill aldrig bli bitter!

Feta kvinnor och sex

Såg just en dokumentär (typ) på femman om extremt feta människor, främst kvinnor, och deras sexliv. Där fanns vissa riktigt läskiga skräckexempel på hur fet en människa kan bli, det var flera som liknande den där feta kvinnan som dyker upp i knappnytt. En kvinna vägde 320 kilo, och hade i princip inte flyttat sig från sängen de senaste åren. "Förut kunde jag åtminstone gå ut i köket och laga min egna mat, och jag kunde stå så pass länge att jag kunde duscha" sa hon.

Även om jag själv varken ser mig som tjock eller fet eller nått åt det hållet så ser jag mig heller inte som smal. Jag vet att jag är smalare än vad jag ibland föreställer mig, och jag trivs med min mysiga mage, även om jag nån gång önskar att den inte fanns där. Men programmet gav mig ändå lite bättre självförtroende. Oavsett hur jag ser ut så kommer det finnas någon som älskar mig. Ungefär. Och det tog bort ett litet orosmoln som jag inte ens märkt att jag har.

Jag gillar det här sättet att växa och lära känna mig själv. Jag känner mig alltid lika glad när jag lär känna mig själv bättre och kommer till insikter som tar bort orosmoln och hindrar nya. Det är härligt att känna att man växer som person.

I en bok jag läste nyligen, Lilla Marilla (L.M. Montgomery, åttonde boken i Anne På Grönkulla -serien) där det nånstans stod att kroppen växer konstans och statiskt, medan själen växer stötvis. Och det är härligt att käna när man skjuter i höjden och känner att man kommer någonstans. Man står inte still.

Några av mina mål med livet är att alltid vara nöjd med vem jag är. Jag ska aldrig ångra något jag gjort, bara lära mig av det. Jag vill aldrig göra avkall på min stolthet, jag önskar att jag alltid kommer kunna säga ifrån när jag känner att något är fel, oavsett hur det kan skada mig.

Sen kommer bara framtiden kunna säga om jag lyckas...