fredag, januari 05, 2007

Tankar

Det är som en parasit tagit sig in i min kropp. Aldrig förut har jag haft så bra självförtroende och aldrig förut har jag mått så bra. Men samtidigt har jag aldrig förut varit så medveten om mitt dåliga självförtroende och aldrig förut har jag mått så dåligt. Det är som att ju bättre självförtroende jag får, dessto mer meveten blir jag om hur dåligt självförtroende jag faktist har, vilket får mig att må sämre.

Jag ser mig själv som en tjej utan press från omvärlden, men ju mer jag upptäcker med mig dessto mer upptäcker jag vilken enorm press jag har på mig själv, att vara presslös. Att lyckas vara den jag intalar alla andra att jag är. Och då, ironiskt nog, tappar jag orken och blir den jag inte vill vara.

Förut, eller ja, snarare under slutet högstadiet, så hade jag något om jag kallade "perioder". När en period gick mot sitt slut blev jag oerhört deprimerad och trött på mig och mina vänner och allt däromkring och skrek desperat efter en förändring. Och sen blev allt bra igen, med nya bästa vänner, nya mål.

Men jag har aldrig haft någon sån där längre period av depretion sen jag blev ihop med Johan. Visst har jag inte mått lika bra alltid, men jag vet att i början så trodde jag att de bara var förklädda depretioner, ungefär. Att om jag inte haft så lite att vara deppig över så skulle det vara mycket värre, och eftersom jag inte var riktigt nere så fanns det kvar och kom fram så mycket lättare, och själva nere-perioden var så mycket längre.

Eller så har "mitt behov av att vara nere" tagit sig ut de gånger då jag varit full och riktigt ledsen, arg, besviken, sårad. Men då har det inte hållt i sig lika länge som tidigare. Det kan också bero på att jag helt enkelt är bättre på att prata och lokalisera det som stör mig så att jag aldrig hinner bli riktigt nere.

Men det finns fortfarande där under, känns det som. Och på senare tiden kommer känslan av hopplöshet allt oftare upp till ytan. Det kan vara en sån där neråt-period, som knappt märks för att jag egentligen inte har nått att vara deppig över. Eller så börjar mitt undermedvetna känna sig rastlös. Dags för en förändring snart?

Men inte nu. Jag känner inte att något är fel. I våras kände jag mig nere för att jag inte hade någon egen, nära vän som jag umgicks med, och som var mer min vän, inte Johans. Men det har jag nu, känner jag.

Var tog den där känslan vägen, som jag hade dagen efter studenten, min anti-bakisdag? När jag gick runt och bara svävade på moln och kände mig kravlös och kände att jag skulle äntligen få ordning på mitt liv.

Jag har lärt mig att man nog aldrig kommer kunna slappna av och ha gjort allt för en gångs skull. Det kommer alltid finnas saker att betala, skulder, saker att laga, att städa, mat att laga, saker att fixa, fester, lajv, arbeten, papper att fylla i, saker att kolla upp, framtid att planera. Även om jag skulle bli ekonomisk oberoende och kunna anställa någon som tog hand om allt det praktiska kommer det ändå finnas saker att göra. Jag kommer aldrig kunna luta mig bakåt och känna att nu har jag gjort mitt. Nu behöver jag inte lyfta ett finger till i livet såvida jag inte vill det till 100%. Såvida jag inte tycker det är kul.

Den insikten har inte gett mig energi att ta tag i saker, snarare tvärt om. Jag är en sån som vill göra saker en gång för alla. Jag vill laseroperea mig så jag slipper allt vad linser och glasögon heter. Jag gillar inte att borsta tänderna för det är något man måste göra varje dag, helst två gånger. Jag gillar inte att städa, för det är snart stökigt igen. Jag gillar inte att laga mat, för den äts upp och sen måste man göra om samma sak igen om ett par timmar (en sak jag gillar med att jobba på dagiset, där jag får lunch varje dag). Jag gillar inte p-piller, för man måste ta ett nytt piller varje kväll!

Rutiner, rutiner, rutiner. Jag avskyr rutiner. Men samtidigt är jag så avundsjuk på alla som har dem och som lyckas ha en ordentlig vardag. Som inte sitter där på kvällen och mår dåligt över allt man inte gjort. Som jag, nu. Och det är lite irioniskt att det mesta jag värdesätter och tycker är viktigt misslyckas jag med. Som att passa tider. Att komma i tid, göra saker i god tid, kolla upp saker ordentligt.

Att värdesätta dessa saker har jag fått av pappa. Att misslyckas med dem har jag fått av mamma. Missuppfatta mig inte nu bara, den slutsatsen har jag dragit efter att ha läst en artikel i Svendska Dagbladet (rekomenderas! http://www.e24.se/dynamiskt/Jobb_karriar/did_14341151.asp). Detta leder till att jag inte kan hålla tider, och mår dåligt över det. Istället för att passa tider, och inte reflektera över det, eller att ofta missa tider, och inte tänka mer på det. Men likt förbannat lär jag mig inte.

Nu känner jag att inspirationen håller på att sina och jag börjar få svårt att hitta ord att skriva. Det betyder förmodligen att jag fått ur mig det jag tänkt på den senaste tiden ganska mycket. Och antagligen också att det nu kommer flytta längst bak i hjärnan där det nästan kommer glömmas bort. *suck*

Vi får se om jag lär mig.

Vi får se...

2 kommentarer:

Vik sa...

För att man ska kunna må bra måste man också kunna må dåligt. Om alltind var perfekt kanske du aldrig skulle vara ledsen, men du skulle å andra sidan aldrig känna dig "gladare än vanligt" och sen skulle allt bli en vana och du skulle inte känna att du var glad :P

Svedski sa...

Jag vet, och det är en tröstande tanke som hjälper en att hålla modet uppe ibland... men det känns svårt i alla fall...