Melankoli

Har en slags melankolisk känsla som ligger och skvalpar runt i magen. Vet inte var den kommer ifrån. Har läst för mycket hemskt i tidningarna på senaste tiden, t ex om bröststrykning. Målar upp historier om människor jag mött men inte känner. Som mannen i kassan när jag köpte godis på flygplatsen hem från London. Han hade förmodligen nån form av lätt cp-skada. Jag inbillar mig att folk skrattar åt honom och himlar med ögonen och att han känner sig fel, onormal och oälskad. Och vill bara gråta ögonen ur mig för att vi bor i en så snefördelad värld.

Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.

Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.

Violet Lisa Mary

only child of Henry E and Lisa Pellew
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days

Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.

Lisa

Wife of Henry Edward Pellew
In peace December 22 1869

På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?

Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.

Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...

Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.

Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).

Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.

Tomt

Det känns tomt men fyllt av ilska som bara orätvist riktar sig mot en person, eftersom det inte har något egentligen med denne att göra.

Längtar mig sjuk efter andra, men orkar inte träffas. Så känns det nu i alla fall. Ritar upp drömbilder i huvudet av hur det skulle kunna vara, men vet egentligen att det inte kan bli så.

Jag vet att jag måste ta tag i saker själv för att de ska bli gjorda, men det är så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan. Önskar att jag kunde inse att för att få mig dit jag vill så måste jag sköta saker själv.

Men när nu någon annan kan sköta sakerna åt mig, varför kan de inte göra det bara nu? Bara den här gången? Jag kan lära mig sen...

Men jag vet ju att det inte riktigt stämmer heller. Och hur ska jag kunna lära mig då? Att inte för varje motgång sätta mig ner och ringa dig?

Jag törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse, och tar smitvägar när den inte kommer därifrån jag vill att den ska komma. Det är inte bra. Inte för någon. För det hjälper mig inte mer än för stunden.

Men när man kan välja mellan att hälla sprit i såret eller bara låta det vara med ett plåster över så är det så enkelt i stunden!

Åh, varför kan man bara inte ta tag i sig själv och styra upp sig?

Gamla leksaker

En känsla, ett sinnelag.
En önskan, ett begär.

Att känna sig fri och ensam.
Att känna sig låst och behövd.

En kram, snälla? Men inte av dig, inte av du som inget hellre vill än krama mig.

Nej, en kram av mina drömmars prins, min Månskenspojke. Han som förlåter allt, aldrig blir arg, aldrig krånglar, alltid beter sig precis som man kan önska utan att bli tam och toffel.

Men är jag blind? Tänk om Månskenspojken står där, och bara väntar på att jag ska slita ögonen från Månen och se att han står här på marken, framför mig.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag önskar att jag hade någon här, som kramade, höll om, älskade, behövde, åtrådde mig, viskat att allt ordnar sig, och jag önskar att jag kunde tro honom, känna mig älskad, behövd, åtrådd, omtyckt utan att känna mig inlåst och fast.

Se på mig. Prinsessflicka med silversked och guldskor. Har tröttnat på sin favoritleksak och sörjer att hon inte vill ha den längre. Söker girigt och törstande efter något nytt att leka med, som fyller hennes behov ännu bättre än den gamla.

Åh, giv mig insikt och klarhet, en smäll på käften och en ork att fortsätta.

Eller i alla fall en kram.