Åldrandet

Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt att ha ångest över sin ålder. Man blir ju inte yngre för det, och om tio år kommer man ändå tänka tillbaka på den här åldern som ljuv och fantastisk så då kan man lika gärna passa på att njuta av den.

Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.

Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.

Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...

Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"

Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.

Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.

Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.

Socialt rovdjur

Många gånger känner jag mig lite som ett socialt vilddjur. Det är framförallt när jag tänker tillbaka på saker jag sagt eller gjort, och då speciellt när det är människor jag egentligen inte riktigt känner. Typ en kompis kompis som jag ändå springer på lite då och då.

Men även med nära vänner. Jag känner att jag överdrev, att jag drev ett skämt lite, lite för långt, att jag var alldeles för ärlig på ett lite för plumpt sätt, att jag är lite för öppen och så vidare. Och så går jag och gruvar mig och försöker tänka på det till nästa gång, att jag ska stanna ett snäpp tidigare.

Jag minns till exempel en Arvikafestival för några år sedan. En av mina kompisar gick runt i bikini och jeans efter att vi badat, och bikinin var knäppt i ryggen med ett spänna som var lockande enkelt att knäppa upp. Vilket jag gjorde flera gångar, vi hade jättekul åt det (bikinin flög aldrig av och visade något, men hon blev upptagen nån minut med att försöka knäppa den igen), men jag fick ändå för mig efter sista gången att jag gjort det en gång för mycket, att nu blev hon sur på mig.

Jag gick och hade ångest över det hela kvällen, fram tills jag tog upp det dagen efter. Och hon hade inte alls blivit sur på riktigt, den lilla skiftningen i hennes reaktion sista gången jag gjorde det var bara en fortsättning i skämtet. Puh!

Andra lägen har jag gått ett steg för långt. Ibland säger folk det, ibland inte. Jag brukar ofta prata lite för högt. Många gånger märker jag det, framförallt om man går från ett bullrigt rum in till ett tyst, då brukar jag sänka rösten. Men om jag är glad eller uppspelt så märker jag inte alltid att jag höjt rösten. Ibland påpekar folk det. Det svider alltid, samtidigt som jag uppskattar att de påpekar det. Då kan jag sänka rösten och jag vet att de påpekar om jag är störande, ungefär.

Men det tar energi. Att sitta och fundera på vad jag har gjort fel, när jag korsat gränsen, vad jag ska tänka på till nästa gång. Det känns som att det ändå kostar mer energi att försöka att inte irritera folk än att då och då ta att de är irriterade på mig.

Krävs lite mer fundering...

November

Det är november, det börjar bli mörkt och kallt. Det känns lite motigt när det känns som tidigt morgon och att solen är på väg upp och sen inse att klockan är efter tolv och den är på väg ner. Eller när man kommer ut från en föreläsning vid tre och det redan börjat skymma.

Men det finns mysiga stunder också. Som när en disig måne kikar fram över taken på de gamla kth-byggnaderna. Eller den härligt friska och isande luften på morgonen.

Jag tycker om Sverige. Jag älskar årstidsväxlingarna. Hur den skiljer så mycket mellan den varma, ljusa sommaren och den kalla, mörka vintern.

Mysiga Sverige.

Att klättra

Nu har jag dansat lite och världen är inte lika gråtung. Jag brukar som sagt se positivt på det mesta. När det blir kallt tänker jag på alla fina, varma kläder jag kan börja ha på mig. När det blir mörkare tänker jag på tända ljus och mysiga kvällar, samt hur härligt det är när det börjar bli ljust igen. När det blir vinter tänker jag på all snö och hur mycket jag älskar våren, som inte skulle finnas utan hösten och vintern.

Jag ser ingen poäng med att irritera mig på saker jag inte kan påverka. Men ibland så påverkar det ju mig i alla fall. Och då känner jag mig misslyckad, även om jag såklart vet att jag inte är det. Men det känns så i alla fall.

Men det värsta med den här Sociala Paranoian är väl hur den går upp och ner och jag kan aldrig riktigt lita på mina känslor. "Nä, nu är jag säker, de gillar mig inte. Okej, jag klarar mig i alla fall, jag har använda vänner." Ett par timmar senare är det "Jo, de gillar mig nog visst... Det var nog bara upptagna/tankspridda/trötta förut." Och jag kan liksom aldrig bestämma mig för vilken linje jag ska följa.

Eller jo, bästa är väl att följa den senare. Men precis som det är svårt att alltid tänka på tända ljus när det är mörkt ute så är det i perioder svårt att lita på att ens vänner faktiskt umgås med en för att de gillar en, inte för att de gör det av gammal vana eller nått.

Fast det är rätt sällan jag umgås med nära vänner av gammal vana...

Hursomhelst, just nu känns livet inte som Mount Everest som ska bestigas, utan snarare som att gå Abisko-Nikkaluokta, och den sträckan har jag faktiskt gått förut, två gånger till och med. Det är jobbigt, men värt det.

Om att vara lycklig, och inte

Livet är sådär lagom sugit just nu. Jag har ju bestämt mig för länge sen att mitt liv ska vara lyckat och att jag ska vara lycklig, lite oavsett hur det ser ut i övrigt. Problemet är att ju att det som alltid är lättare sagt än gjort. Och hur strävar man mot att ha ett lyckat liv? Jo, man tar sikte på det som ser lyckat ut hos andra. Bra jobb där man tjänar mycket, ett lyckat förhållande och många nära vänner. Samt att inte misslyckas med något då.

Jaaa... Vi börjar med jobbet, som jag inte har. Men jag pluggar i alla fall. På KTH, till och med, där blir man civilingenjör och får ett fancy jobb med mycket pengar. Men först måste man ta sig genom fem år av studier... Vilket verkar stört svårt för mig. Jag vet ju inte hur man gör när man pluggar! Det ser man på vilka kurser jag har klarat också. De kurser som har jämna inlämningsuppgifter eller kontrollskrivningar klarar jag mig rätt hyfsat i. Men inte ens kontrollskrivningar hjälper alltid. Hittills har jag inte klarat av en enda mattekurs på första försöket.

Jag vet ju att jag kan. När jag väl satte algebran fick jag A, högsta betyg, i den. Men det känns ju sådär lagom kul att jag måste läsa hälften av alla kurser två gånger. Det är också tungt att tappa alla pluggkompisar, ju mer efter man hamnar.

Förhållandet då. Där tycker jag att jag har lyckats rätt bra. Det är svajigt ibland, men nu har vi bott ihop i snart fyra månader och det verkar fungera. Vi pratar mycket om allt och inget och vi gör saker ihop. Största problemet är väl att vi har så få gemensamma vänner och hobbies. Visserligen drar båda våra hobbies åt samma håll, och jag funkar bra med hans vänner, och han med mina. Men ändå. Enda fördelen med det är att om det skulle ta slut, så är risken att vi hamnar på samma fest rätt liten...

Vänner... Det är alltid lika knivigt. Jag vet att jag har många och bra vänner, men jag är alltid så paranoid. Jag har så lätt att läsa in saker hos andra om de eller jag är på dåligt humörs. Som nu. Jag vet inte om det är spökande hormoner, eller det att hela hösten, av någon anledning, varit tung. Men jag känner det som att folk uppfattar mig som jobbigt och påträngande. Min spontana reaktion då är att dra mig undan. Fast jag vet ju också att det kanske inte alls är så att folk uppfattar mig så, men att de tolkar mitt undandragande som att JAG har tröttnat på dem. Så då borde jag inte alls sluta höra av mig, utan visst skicka sms eller ringa, oooooch då känner jag mig påträngande igen.

Ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag är så jävla nojig när det kommer till vänner. Jag har sen jag varit liten dragit med en känsla av att jag hela tiden är för mycket. Jag är för pratig, jag är för skrikig, jag är för extrem, jag är för klängig. Och eftersom jag kan ha svårt att tolka vissa diskreta sociala signaler så övertolkar jag allt istället.

Det bästa jag vet är folk som är tokraka och ärliga. Som säger "nu pratar du lite för mycket, kan inte jag få berätta min sak?" eller "jag tycker att du messar mig lite väl mycket" eller "sorry, jag är på för dåligt humör just nu, kan du dämpa dig lite". Då vet jag hur landet ligger och kan anpassa mig.

Men ja, kontentan av det hela är att jag just nu inte känner mig så himla lyckad. Eller lycklig. Skolan suger och jag är paranoid över att jag inte har några vänner, egentligen. Och vad ska jag göra åt det då? Jag skulle kunna slänga på ett käckt leende och vara glad i alla fall, det är var jag brukar göra. Och det brukar fungera rätt bra. Men inte just nu.

Typiskt.