Åldrandet

Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt att ha ångest över sin ålder. Man blir ju inte yngre för det, och om tio år kommer man ändå tänka tillbaka på den här åldern som ljuv och fantastisk så då kan man lika gärna passa på att njuta av den.

Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.

Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.

Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...

Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"

Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.

Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.

Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.

Vänner

Jag brukar ibland tänka tillbaka till alla de nära vänner jag en gång haft men inte har kvar. Många av dem träffar jag ibland, eller åtminstone har lite koll på på facebook, men ja, det är många gamla bästisar som inte är mina bästisar idag.

Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.

Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.

(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)

Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.

Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!

Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!

Tack för allt!

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...