Förr

Helgen har varit rätt bra och ego-booster. Sånt är alltid trevligt. Veckan framöver ser rätt bra ut också, och vindfolks-lajvet känns fortfarande okej. Vi har tillräckligt med anmälda för att inte gå back, och egentligen behövs det inte så mycket mer än så för tillfället. Intriger såklart, men det är inget jag kan göra något åt förrän om en vecka högst.

Skolar segar på. Imorgon har jag hela tre lektioner! Eller två lektioner och en föreläsning. Stackars mig.

Men för att komma till något vettigt (jag tänkte faktist ha vettiga inlägg i den här bloggen, även om det är svårt att skriva seriöst när man har en halvfungerande E-tangent). Det jag planerar att skriva nu påminner mig lite om något som Helena, min gamla scoutledare, skrev i sin helgondagbok för något år sedan.

Hursomhelst. Sedan jag börjat bevaka min gudsysters bilddagbok har jag insett hur mycket jag glömt från början av tonåren. Och det känns otroligt att jag nu inser vilken skillnad det är i hur jag mår och tänker och resonerar nu mot då. Jag har ju alltid märkt att jag har växt, att jag känner mig säkrare i mig själv nu mot för ett år sedan och så vidare.

Men det är ju mer än så! All den okunskap och deseration och alla vackra drömmar som fanns då, alla känslor som bokstavligen talat kastade världen på ända. Jag har allt det där idag också, men mer kontrollerat.

Visst kan min värld även idag ramla på sidan, men jag vet att den kommer ramla tillbaka. Och visst känner jag desperation över mig själv och framtiden och alla andra människor, men den äter inte upp mig. Och drömmarna lever, men vissa av dem har man gett upp för att vara annat än drömmar.

Det fanns en tid när jag fullt och fast kände att jag inte skulle fortsätta i den här världen, jag skulle på något sätt hamna i en magisk värld. Jag kände mig så otroligt malplacerad i den här världen och att jag till slut skulle hamna någon annanstans kändes lika verkligen som att man en gång i framtiden skulle sluta skolan och börja jobba.

Jag saknar den tiden, även om jag är så lycklig över att jag redan genomlevt den. Allt är bättre i efterhand. Det är alltid solsken när man tänker tillbaka till sin barndom.

Snart gryning...