onsdag, februari 13, 2008

Utbildning och framtid

Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.

Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.

Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.

Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.

Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.

Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.

Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.

Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.

Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.

Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:

Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.

Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.

Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!

Snart gryning...

Inga kommentarer: