Om att sova

Egentligen vill jag inte sova något alls. Jag tycker om att vara vaken. Jag tycker inte om att gå och lägga mig. Framförallt det, att gå och lägga sig. Att acceptera att en dag är slut för att aldrig komma igen.

Jag har alltid haft svårt för att somna. Så länge jag kan minnas har det tagit lång tid för mig. En eller två timmar är inte ovanligt, även om det sällan tar så lång tid nu för tiden. Men tjugo, trettio minuter av vridande och vändande får jag räkna med i alla fall.

Och det känns som om jag skulle kunna göra något mer av den tiden. Så jag sitter uppe. Till slut är jag så trött att jag somnar så fort det blivit mörkt, tyst och stilla runt mig. Det gillar jag bättre. Då ligger jag inte och tänker på allt jag inte hunnit med under dagen. Och på allt jag någonsin inte hunnit med att göra.

Jag minns när mamma berättade om när hon varvade två jobb med hästar att ta hand om. Hon berättade om att hon kunde sina sovfaser utantill, ställde väckarklockan och somnade innan huvudet ens hunnit nudda kudden och vaknade pigg (eller inte dödstrött i alla fall), mellan djupsömnfaserna. Jag förstod inte det där. Just med hur man kan somna så snabbt. Efter en gymnasietid då jag i princip aldrig sov fattar jag bättre. Men fortfarande. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, istället för att sova.

Samtidigt, just för att jag skjuter så mycket på att gå och lägga mig, så vill jag ju gärna gå upp tidigt. Det är mysigt att vara vaken på morgonen. Framförallt på våren, och när solen skiner. Att njuta av tystnaden och av fåglarna. Av den friska luften och alla löften om en ny dag. Men jag orkar sällan upp så tidigt, eftersom jag går och lägger mig så sent. Moment 22.

Hatar när det händer.