Godnatt

Jag är en sådan som tar hand om folk. Jag har ganska lätt för det. Sen vet jag inte om jag verkligen tar hand om dem bra. Men de verkar må bra för tillfället i alla fall, så det är ju alltid något.

Men det är någon mer jag skulle vilja ta hand om, kunna förstå och kunna ge råd till, mig själv. Eller ja, jag kan ge råd till mig själv, men jag har svårt att lyda dem. Svårt att följa dem. Vilket får mig att tvivla på mina råd åt andra.

Om jag ger mig själv ett råd, och jag inte följer det... Det får mig att förstå varför andra har svårt att följa mina råd, men också börjar jag undra om det är någon mening alls att ge råd? De iger bara en liten bit hopp och motivation för tillfället, som sedan rinner ut i sanden, och då blir man bara besviken på sig själv. Till slut känns det bara falskt. Man nickar och håller med och säger att ja, jag ska ändra på mig, jag ska tänka på det, mendan man vet att det inte kommer bli så. Det kommer inte att hända något. Man kommer att svika sig själv igen. Och då gör man det bara för att man vet att man kommer att göra det. En ond cirkel.

Men jag blir mer och mer beslutsam. Jag ska ändra på mig, på vissa bitar. Jag måste kunna kontrollera mig. Jag är en så otroligt okontrollerbar människa. Jag kan bara kontrollera mig själv när jag själv vill det. Så fort det där lilla monstret innom mig tröttnar på kontrollen är det omöjligt att fånga in mig på ett bra tag. Tills monstret blir hungrig igen är det bara kaos, då kommer det tillbaka, och låter sig fångas in, och allt blir lugnt.

Jag måste antingen bygga en starkare bur, eller låta det springa fritt. Lära mig att jag klara mig i alla fall.

Jag känner mig som en så rotlös människa ibland. Och jag undrar varför. Jag har mina rötter i mig. Jag bygger mitt liv utifrån mig. Vad, eller vem, skulle jag annars bygga det ifrån? Jag kan inte bygga mitt liv på några åsikter, för mina åsikter är alldeles för flytande. Inte heller på någon speciell person, för det finns ingen sån person som det går att bygga något på. Samt att jag kan inte leva av en människa. Möjligt för, men inte av.

Men jag antar att det är något som kommer att gå över, tillsammans med tonåren. Tillsammans med Den Struliga Perioden. Tillsammans med det fria, med det tokiga, med det naiva.

Jag kommer komma hem en dag, det vet jag. Var inte orolig, Linda, du kommer att komma hem. En dag så. Men sträva inte efter det, då kommer du aldrig komma dit. Då kommer du inte upptäcka det när du väl en dag är där. Tänk på det, Linda, tänk på det.

Godnatt

Läxor

Det där med läxor och jag har aldrig någonsin gått ihop. Konstaterade jag nyss. Faktist inte tidigare.

Få se nu. Minns inte om vi hade några läxor på lekis, men jag minns hur vi planerade att jag skulle sitta i pappas arbetsrum (det lilla rummet man kommer till från köket, där Jenny har bott och Victor bor i) och göra läxorna och jag kände mig jättestolt och jätteduktig.

Men det är ju så det brukar vara. Jag har världens motivation, alltid, fram tills jag ska börja göra det.

De första läxorna jag minns att jag klart ogillade var pianoläxorna. Jag ville mycket hellre bara sitta och leka på pianot, men så fort jag satte mig där skulle jag göra läxorna, inte bara sitta och leka. Lite fel egentligen, det fick ju följden att jag inte spelade alls.

På lågstadiet fick vi alltid hem ett fredagsbrev där Kerstin, min dåvarande lärare, berättade lite om veckan, om kommande veckan och eventuellt något viktigt lite längre fram. Och såklart, läxorna inför nästa vecka.

Hade jag varit smart hade jag satt mig ner på fredagen och gjort de där läxorna, men det slutade alltid med att jag gjorde dem jättesent kvällen innan, under skrik och bråk och gråt. Jag ville inte. Punkt.

Ja, det var ju inte så här illa alla gånger, men ändå.

Det här bevisar också en annan sak som jag just kommit underfund med. En anledning till varför jag har så svårt att göra läxor på fritiden är att, ja just det, det är fritiden. Att göra skolarbete på helgen, speciellt en fredag eller en lördag, finns bara inte i min värld. Ja, jag vet att andra gör så, men för mig är det i princip omöjligt. Samma sak med att sätta sig och göra läxor direkt när man kommer hem från skolan.

I skolan däremot är det lite annorlunda. Jag kan sitta kvar och jobba, men inte gå hem och jobba. Ungefär.

Och nu när jag konstaterat det här kanske jag kan ta och göra något åt det. (Man kan ju hoppas...)

För övrigt måste jag klippa min lugg snart, den börjar bli för lång.

Klart Slut!

Talk Like A Pirate Day

Idag är Talk Like A Pirate Day, och jag firar det med att vara inne på deras hemsida, och titta runt lite. Där hittade jag ett väldigt fint test, och här blev resultatet:



You are The Cap'n!

Some men are born great, some achieve greatness and some slit the throats of any man that stands between them and the mantle of power. You never met a man you couldn't eviscerate. Not that mindless violence is the only avenue open to you - but why take an avenue when you have complete freeway access? You are the definitive Man of Action. You are James Bond in a blousy shirt and drawstring-fly pants. Your swash was buckled long ago and you have never been so sure of anything in your life as in your ability to bend everyone to your will. You will call anyone out and cut off their head if they show any sign of taking you on or backing down. You cannot be saddled with tedious underlings, but if one of your lieutenants shows an overly developed sense of ambition he may find more suitable accommodations in Davy Jones' locker. That is, of course, IF you notice him. You tend to be self absorbed - a weakness that may keep you from seeing enemies where they are and imagining them where they are not.

What's Yer Inner Pirate?
brought to you by The Official Talk Like A Pirate Web Site. Arrrrr!

Det kallas tvivel.

Men jag är en tvivlare. Jag tvivlar alltid på mig, på andra, på det jag känner, på det jag tänker, på det jag gör, ser, hör och läser.
Jag tror inte på det jag tänker. Det är alldeles för trivialt. Det är inte mig att tänka så. Så tänker jag. Medan jag samtidigt vet att det är fel, att det visst stämmer.

Men jag känner också undermedvetet att ingen av rösterna som brukar bråka i mitt huvud har rätt. Det är ett mellanting. Något jag inte lyckats nå ännu. Och jag försöker nå det där mellantinget, försöker hitta felet.

Det är inte mitt fel. Men det finns inget jag kan skylla det på heller. Vad kan då vara det som orsakar problem i det hela? Och hur ska jag hitta det? Var ska jag börja leta?

Nej, det här går inte, jag får försöka fortsätta, blunda och ignorera så det inte känns. Det brukar fungera.


Vi ses på andra sidan Gryningen...

Var?

Var tog all min insperation vägen? Den fanns där, alldeles bredvid mig hela sommaren. Till hösten, då jävlar, då ska det bli VG och MVG för hela slanten!
Men jag borde ha vetat att jag lurade mig själv, som på alla lov. Annars hade jag gjort klart projektarbetet.
Börjar bli ont om tid där försenten.
Och jag måste städa rummet, nu har jag viktiga papper precis överallt, samt lajvprylar över hela golvet.

Men hemsidan då? För På Färde? Jo, den gjorde jag på tre röda. Bara bums sådär! Jag klara visst av att göra saker, så länge jag börjar med dem. Och det är just där jag har mitt problem, att börja med saker. "Men det är ju bara att sätta igång!" Jaa, det är ju det. Men det har fortfarande inte fungerat för mig. Det är som osynliga trådar som håller fast mig och hindrar mig från att släppa det jag håller på med. Och när jag väl avslutar det... Ja, då är det en osynlig vägg som får mig att vika av från det jag skulle göra och göra något annat. Det andra behöver inte vara lättare, enklare eller mindre krävande, det är bara inget viktigt. Inget måste.

Som nu. Suttit hela kvällen och kämpat med att avsluta här och börja med geografin. Nu har jag faktist kommit så långt att jag loggat ut från helgon, plockat fram geografi-boken och pappret och börjat skriva av frågorna på datorn. Men längre än så har jag inte kommit ännu. Jag var "tvungen" att beskriva min svårithet att ta tag i saker här först.

Linda, du är hopplös.

Men nu har jag i alla fall gett mig själv spelförbud i minst en vecka. Jag har nämligen blivit näst intill beroende av spelen på Yahoo! och det är ju inte så bra. En anledning som gör det så svårt att sluta.

Nu gäller det bara att hålla det också. Linda, beviska din stålvilja som du alltid skryter om. Nu!


Klart slut!

Världens fel

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men det är inte mitt fel, det är världens fel. Det är världens fel att den snurrar, att den inte redan gått under och att det är olika klimat på den.

Och det är knappast mitt fel att jag råkar födas på en viss plats på den här planeten av föräldrar som inte flyttar någon annanstans. Och att det på just den här platsen har en viss typ av skolsystem som ger mig arbten att göra.

Det är ju inte mitt fel att jag råkar födas med sådana gener att jag större delen av tiden saknar motivation att göra något av de här arbeten. Jo, visst har jag en del motivation, men det är inte mitt fel att den understimuleras så grovt att det inte gör någon skillnad.

Krigen, då, de är inte heller mitt fel. Och det är krigens fel att jag inte har min pojkvän i närheten. Krigens fel att varje land måste ha soldater. Och det är samhällets fel att jag överhuvudtaget har en pojkvän. Om samhället hade varit utformat annorlunda hade jag mått bra.

Om vi barn av dataåldern inte var så understimulerade skulle vi inte känna något behov av att leka att vi är några andra. Vi skulle inte lägga ner massvis med tid och pengar på utrustning för att vi ska låtsas vara några andra för en liten stund, och vi skulle inte känna pressen på oss att allt ska vara så rätt och riktigt som möjligt, inklusive vårt sätt att leka.

Om bara inte ljudet fanns. Då hade jag sluppit höra allt tjat, och folk hade sluppit bråkat om musik. Ingen skulle kalla mig töntig eller fånig för att jag har en viss skiva av en viss grupp hemma och ingen skulle tracka mig för att jag lyssnar på fel artist i fel gerne.

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men nu ska jag sova. Fast jag kommer inte få sova tillräckligt, eftersom planeten jag lever på är alldeles för stor för att man ska kunna klara sig med fötterna. Nej, avgasspyende dödsmaskiner av plåt ska vi ha, och man måste dessutom lära sig att köra dem för att klara sig lite bättre i den här världen.


Om världen bara inte kunde ta och sprängas snart....