Det kallas tvivel.

Men jag är en tvivlare. Jag tvivlar alltid på mig, på andra, på det jag känner, på det jag tänker, på det jag gör, ser, hör och läser.
Jag tror inte på det jag tänker. Det är alldeles för trivialt. Det är inte mig att tänka så. Så tänker jag. Medan jag samtidigt vet att det är fel, att det visst stämmer.

Men jag känner också undermedvetet att ingen av rösterna som brukar bråka i mitt huvud har rätt. Det är ett mellanting. Något jag inte lyckats nå ännu. Och jag försöker nå det där mellantinget, försöker hitta felet.

Det är inte mitt fel. Men det finns inget jag kan skylla det på heller. Vad kan då vara det som orsakar problem i det hela? Och hur ska jag hitta det? Var ska jag börja leta?

Nej, det här går inte, jag får försöka fortsätta, blunda och ignorera så det inte känns. Det brukar fungera.


Vi ses på andra sidan Gryningen...