Världens fel

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men det är inte mitt fel, det är världens fel. Det är världens fel att den snurrar, att den inte redan gått under och att det är olika klimat på den.

Och det är knappast mitt fel att jag råkar födas på en viss plats på den här planeten av föräldrar som inte flyttar någon annanstans. Och att det på just den här platsen har en viss typ av skolsystem som ger mig arbten att göra.

Det är ju inte mitt fel att jag råkar födas med sådana gener att jag större delen av tiden saknar motivation att göra något av de här arbeten. Jo, visst har jag en del motivation, men det är inte mitt fel att den understimuleras så grovt att det inte gör någon skillnad.

Krigen, då, de är inte heller mitt fel. Och det är krigens fel att jag inte har min pojkvän i närheten. Krigens fel att varje land måste ha soldater. Och det är samhällets fel att jag överhuvudtaget har en pojkvän. Om samhället hade varit utformat annorlunda hade jag mått bra.

Om vi barn av dataåldern inte var så understimulerade skulle vi inte känna något behov av att leka att vi är några andra. Vi skulle inte lägga ner massvis med tid och pengar på utrustning för att vi ska låtsas vara några andra för en liten stund, och vi skulle inte känna pressen på oss att allt ska vara så rätt och riktigt som möjligt, inklusive vårt sätt att leka.

Om bara inte ljudet fanns. Då hade jag sluppit höra allt tjat, och folk hade sluppit bråkat om musik. Ingen skulle kalla mig töntig eller fånig för att jag har en viss skiva av en viss grupp hemma och ingen skulle tracka mig för att jag lyssnar på fel artist i fel gerne.

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men nu ska jag sova. Fast jag kommer inte få sova tillräckligt, eftersom planeten jag lever på är alldeles för stor för att man ska kunna klara sig med fötterna. Nej, avgasspyende dödsmaskiner av plåt ska vi ha, och man måste dessutom lära sig att köra dem för att klara sig lite bättre i den här världen.


Om världen bara inte kunde ta och sprängas snart....