Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...

Slut.

Mycket har hänt på senaste tiden. Jag och Johan har gjort slut, vilket är lite knepigt och som lett till en del jojjo i sinnet. Jag har pendlat mellan botten och "jag hatar allt, alla hatar mig, allt är emot mig" och att må riktigt, riktigt bra och känna att allt löser sig, allt är bra.

Jag känner att jag växt och insett vissa saker i praktiken som jag bara visste om i teorin tidigare. Till exempel att man kan vara hemma och missa något någon enstaka gång utan att det får förfärliga följder och man måste begå sepuku för att man inte överlever det att de andra har haft massa kul utan en själv.

Ganska självklart egentligen, att man inte kan vara med på varje fest och så vidare, men jaa, det har jag inte tyckt tidigare. När andra har varit lite nere för att de inte kan följa med så har jag tröstat dem med det, att alla inte kan alltid. Det har däremot varit svårare att få in det i min hjärna.

Och även om det fortfarande är svårt så är det inte omöjligt som tidigare. Då är det bättre att jag letar efter andra som inte heller är med på vad-det-nu-är-som-händer och fördriva tiden med dem.

Men något av det bästa med att det tagit slut med Johan, förutom att Pang Bom blivit bättre på att tackla det faktum att folk (läs: Johan) kan ha kul utan mig, är nog att vi blivit bättre att tackla varandra. Vi har bråkat mer sen vi gjorde slut än vi gjort tidigare, men har å andra sidan aldrig varit så bra på att bli sams och prata genom det och lokalisera varför det skar sig! Det är väldigt skönt, och jag känner att vi tagit vår "relation" till en högre nivå, något som vi förmodligen inte hade kunnat göra om vi fortfarande var ihop, alternativt att det hade tagit väldigt lång tid.

Så på det stora hela är allt väldigt bra just nu.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner!