De där småstäderna...

När jag vandrat runt i Hoi An de senaste dagarna kom jag att tänka på nått som jag och några kompisar snackat om förut. Det här med att det finns några udda platser runt om i landet som man hittar rätt bra på! Att jag hittar i Täby, där jag är uppväxt, är en självklarhet, samma sak med att jag hittar rätt bra i Stockholm. Det är inget konstigt med det.

Men sen kommer de där ställerna som känns rätt otippade. Egentligen är de inte det, men vid första anblicken. Jag hittar i Visby som i min egna bakficka. Inte så konstigt egentligen, eftersom jag hängt där ungefär en vecka om året sen 2004, men ändå.

Andra städer är Arvika (pga Arvikafestivaler), Kopparberg (pga Ödesvävslajven), Norrtälje (pga oräkneliga lajv ute på Porshanken), Västerås (pga Elerialajven (eller ja, det är väl mest donken jag hittar till...)) och nu även Hoi An.

Det är alltid lika härligt när man går runt och vet åt vilket håll man ska gå och kan även några genvägar. Vart man vill gå om man vill käka eller köpa nått.

De är mysiga, de där småstäderna.

Idag och framtiden

Om det nu har hänt så mycket på så (relativt) kort tid här i världen, är det då inte dags att sakta ner? Låta saker bero lite och folk vänja sig vid alla nymodigheter? Nej, det tycker jag inte.

Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"

Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.

Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.

Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.

Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!

Ett glapp

Jag tänker mycket på mina problem. Jag vet vilka de är och vad jag vill göra med dem, jag ser målet. Däremot har jag ingen riktig plan över hur jag ska komma dit. Det är egentligen där problemet är.

När jag kommer in i de här banorna tänker jag ofta tillbaka till en bok jag köpte för ungefär tre och ett halvt år sedan, som jag klassar som den första riktiga engelska boken jag läste. Den heter Pirates! av Cecilia Rees, och kom ut på svenska (Pirater!) typ två månader senare. Jag såg den i hyllstället på Heathrow flygplats i den affär där jag höll på att köpa upp mina sista punds.

I boken berättar huvudpersonen om när hon var liten och sprang runt på gatorna tillsammans med en kompis och lekte sjöfarare tillsammans med de andra barnen. Då var det en självklarhet att de skulle resa på haven tillsammans när de växte upp. Men så började de växa upp och hon insåg att det fanns ett glapp där mellan barndomens drömmar och de vuxnas verklighet.

Visst skulle han bli en sjöman, precis som sin far, men det innebar att han skulle ut på haven också.

Jag känner mig fast i barndomens drömmar ibland. Jag vill ha ett snygg och städat rum, och jag har egentligen inget emot att städa, det måste man göra för att ha ett snyggt rum. Men sen kommer det till att man måste göra det, och det är där det fastnar. Jag kan göra det lite senare, det är ju inte själva städningen jag har något emot, bara det faktumet att jag måste göra det just nu.

Därför ska jag nu sätta mig med mina kvitton igen. Jag började bra för någon vecka sen, men blev avbruten och har inte kommit igång igen.

Fast för att vara ärlig så är jag egentligen mest sugen på att klura ut när jag kan träffa Petra nästa gång.

Snart gryning…

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...