fredag, mars 23, 2007

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...

1 kommentar:

spelevink sa...

söt. fruktsam. det låter som mig, faktiskt... ;)