Nattfilosofier

Så. Nu har jag förberett för några timmars dräggande och filosoferande. Jag har varit på toa. Jag har hämtat två flaskor (billig) cola, varav en är kall. Jag har hämtat något att äta (en bit honungsmelon). Jag spelar musik jag tänker till, som Rammstein och liknande. Jag har tömt och fyllt diskmaskin så ingen kan komma och störa mig med det. Jag ska snart fixa Grötslevens medlemslista och sen är det bara att sätta igång med kvällens dräggtänkande. Saker jag hade tänkt ta upp är:

• Lakris - Att äta, eller inte äta?
• Pappa - Filosofier
• Stress - Den ständiga
• Honungsmeloner - De är ju lika slafsiga som vattenmeloner...

Och det får nog ta och räcka.

Så, Lakris var det. Lakris är en sån sak som väldigt många älskar, som väldigt många avskyr och som väldigt få tycker så där lagom om. Annat exempel är risgrynsgröt. Och säkert nått mer, men det har jag glömt nu.
Men likväl. Jag har aldrig gillar lakris, jag är grymt misstänksam mot allt svart godis och allt som påminner om svart godis. Jag hör till dem som tycker att lakris förgiftar resten av godiset i en godispåse. Och jag kan även säga att jag inte är en sån som aldrig smakat det och ogillar lakris av princip, för jag har testat många gånger med att äta det. Dessutom tål jag inte all lakris...
Men jag undrar om det inte börjar bli dags igen snart. Att testa lakris igen, se om det verkligen är sådär vidrigt som jag föreställer mig. Man vill ju inte gå miste om något.
Jag planerar alltså att låta Maräka köpa lakris nere i Skåneland nästa vecka och smaka av det. Får vi se hur det blir med den saken. Var lugna, jag kommer låta er veta, även ni som inte läser här. Gillar jag det kommer jag skrika hur gott det är så att även skogshuggarna i norr hör det. Ogillar jag det lär ni höra någon hulka om några dagar, oavsett var på planeten ni befinner er.

Nästa punkt: Pappa. Ojoj, det här kommer ta lång tid. Det finns så mycket att säga om honom. Han har sina sidor som jag bara avskyr. Jag blir så tokig på dem. Att han kan vara så stolt. Att han kan vara så enkeltänkande. Att han bara kan!
Men samtidigt vet jag att jag är likadan. Jag har de där sidorna jag med. Men jag motarbetar dem. Jag tvingar mig själv att svälja min stolthet, vilket jag kan göra (ibland) nu, och som var helt omöjligt för några år sedan.
Men samtidigt är dessa sidor egenskaper som jag är stolt över. Det låter fel, men det är svårt att förklara.
Min käre lille far kan vara ett helvete att argumentera emot. Jag vet. Och då avskyr jag det. Jag tänker att jag ska i alla fall gå att resonera med som mor. Men samtidigt är det en del av honom som gjort honom så framgångsrik. Och då är det väl en bra egenskap? Nu när det hjälpt honom så mycket? Och där ser jag upp till honom.
Men det är väl det jag vill ändra på. Ett sätt i yrkeslivet, ett annat på fritiden. Men kommer det att gå? Det blir svårt. Men jag har ett mål att kämpa mot.
Pappa vet så mycket. Han har stenkoll på hur man håller i pengar utan att snåla. Hur man köper saker utan att bli av med pengar. Hur man får pengar att växa. Ungefär.
Ja, han/vi kanske köper ganska mycket onödigt och dyrt. Men, han köper fortfarande ekonomiskt. Och han vet var han vill ha. Får han det inte ger han sig inte förrän han har det. Och DET vill jag också kunna. Inte ge mig för att jag inte orkar. Inte ge mig för att jag inte vill vara till besvär.
Han har så bra koll på saker och ting. Vet vad som är bra, vad som är kvalitet och vad som är skit. Han kan gärna lägga ut lite extra bara för att få något som han vet är bra.
Jag kan fråga honom om råd om det mesta i skolan. Vissa saker har han ingen koll på alls, men när det kommer till saker som har med yrkeslivet att göra är han suverän. Han vet vad man tittar på, vad man lägger vikt vid, vad som är onödigt och vad som ger fel intryck.
En sak stör jag mig dock på, och det är det där med ekologisk mat. Det har han inget för. "Dyrt och sämre." är hans åsikt om det. Och det är väl sant på sina håll. Men ändå.
Pappa är bra på den biten också att vi tänker på liknande sätt. Lägger vikt vid liknande saker. Där har jag problem med mamma, och därför jag har så svårt att få hjälp av henne när jag ska sy eller göra läxorna eller vad som helst.

Jag har börjar analysera far min på senaste tiden. Försöker plocka fram alla mina minnen om honom och jämföra det med min åsikt om honom nu. Och mycket gör jag just för att jag inser mer och mer hur satans lika vi egentligen är.

Men jag vet bestämt en sak som jag absolut hoppas att jag har (eller åtminstone kommer) träna bort, och det är det där med att prata. Att säga vad man menar. Inte sällan han upprört säger "ja!" medan han egentligen menar "nej". Men säger han ja, så tar jag det som ett ja.
Och att jag alltid får höra via mamma att han är arg, irriterad eller upprörd över något som vi ungar har gjort. Medan jag själv aldrig får höra något från honom. Ja, det skulle vara när helvetet brakar löst någon gång.
Jag vill kunna säga det jag vill säga och inte gå någonstans och muttra och hoppas att de förstår.
Samt att jag vill kunna prata om allt med mina barn i framtiden. De ska inte behöva smyga om de gjort något de inte får, om de klumpat sig för att de gjort tvärtemot vad jag sagt eller något sånt. Jag vill inte köra med bestraffningsmetoden när jag vill lära mina barn något.

Förmodligen kommer jag inte lyckas med allt det här. Men med kanske en del. Och det räcker.


Vad var det sen då? Ah, stress. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är nästan alltid stressad. Bara ibland, när jag glömmer bort den, kan jag vara lugn. Och inte ens alltid då. För jag tänkte så mycket framåt. Nu gör jag det, sen ska jag göra det, och efter det ska jag göra det. Och jag hoppas bara att jag hinner med allt det.
För tillfället är jag stressad över lajvet. Och Kristianstad. Och Medeltidsveckan. För att inte tala och veckan innan lajvet, hemma hos Johan. Jag är stressad över körskolan, inte minst.
Men jag känner att den börjar släppa lite. Vi kommer få ordning på de där satans intrigerna i alla fall. Jag kommer kunna ligga och slappa en del i alla fall. Jag kommer ha det väldigt kul i Kristianstad, och det kommer vara härligt skönt och slappt. Även om vi kommer göra en massa saker. Jag planerar att köpa massa god mat och äta. Ha massa trevligt.
Samma sak på Gottland. Köpa massa fint. Jag har massa pengar kvar, vilket jag är förvånad över. Får se hur det blir med den saken sen.

Och sist men inte minst. Honungsmelon. Tog en bit nu för att nattdrägga mig med. Den är väldigt vattning och rinnig. Varför heter inte den också vattenmelon? Okej, kanske vattenmelonen är mer vattnig, men den är trotts allt röd. Inget vatten, förutom det med karamellfärg i och möjligen Röda havet (jag vet inte, jag har aldrig varit där), är rött.
Honungmeloner är ju i och för sig gula, men de är mer ljus-vit-gula, vilket påminner ganska mycket om färglöst, som just är vattnets egentliga färg(?). Så, jag tycker att ljus-vitt-gult påminner mer om vatten än rött.
Men om vi nu skulle döpa om honungsmeloner till vattenmeloner, vad skulle då de före detta vattenmelonerna heta? Rödmeloner? Nej... Bröstmeloner (med tanke på hur folk kan associera ibland)? Nej, inte det heller. Kulsprutemeloner? Ja, det skulle nog fungera. Men det skulle nog ändå förbjudas efter något år eftersom en sådant namn kan vara skadligt för barn. Och vi vill ju att våra barn ska leva i en rosa fluff-värld, skyddad från allt vad våld och annat läskigt heter.
Men ska vi ta det tvärtom istället. Varför heter honungsmeloner just honungsmeloner? De smakar inte så mycket honung. De är i och för sig söta... Det har nog med färgen att göra. Men honung är väl mörkare? Nej, vet ni vad, nu tar jag nog och lägger ner det här.



Det är underligt hur kreativ man kan vara såhär mitt i natten. Det är alltid på natten jag mår som värst, och på natten jag skriver mina bästa texter. Det borde vara natt oftare.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.