Om det nu har hänt så mycket på så (relativt) kort tid här i världen, är det då inte dags att sakta ner? Låta saker bero lite och folk vänja sig vid alla nymodigheter? Nej, det tycker jag inte.
Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"
Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.
Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.
Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.
Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!
Visar inlägg med etikett framtiden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett framtiden. Visa alla inlägg
onsdag, oktober 19, 2011
torsdag, februari 28, 2008
Kungliga Tekniska Högskolan
Jag har börjat snegla på utbildningarna KTH erbjuder i höst. Jag tänker läsa någon form av civilingengörsutbildning, 300 hp, fem år. Högskoleingengörsutbildningarna, 180 hp, tre år, tittar jag inte ens på, jag är inte intresserade av dem. Jag vill jobba med framtiden, inte arbeta med gammalt.
Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.
Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?
Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.
Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.
Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.
Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?
Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.
Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.
onsdag, februari 13, 2008
Utbildning och framtid
Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.
Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.
Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.
Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.
Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.
Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.
Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.
Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.
Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.
Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.
Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:
Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.
Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.
Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!
Snart gryning...
Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.
Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.
Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.
Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.
Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.
Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.
Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.
Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.
Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.
Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:
Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.
Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.
Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!
Snart gryning...
söndag, oktober 21, 2007
En bra ensamhet
Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.
Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.
Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.
Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.
De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.
Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.
Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.
Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.
Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.
Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.
Vi ses på andra sidan grynningen.
Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.
Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.
Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.
De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.
Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.
Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.
Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.
Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.
Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.
Vi ses på andra sidan grynningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)