Melankoli

Har en slags melankolisk känsla som ligger och skvalpar runt i magen. Vet inte var den kommer ifrån. Har läst för mycket hemskt i tidningarna på senaste tiden, t ex om bröststrykning. Målar upp historier om människor jag mött men inte känner. Som mannen i kassan när jag köpte godis på flygplatsen hem från London. Han hade förmodligen nån form av lätt cp-skada. Jag inbillar mig att folk skrattar åt honom och himlar med ögonen och att han känner sig fel, onormal och oälskad. Och vill bara gråta ögonen ur mig för att vi bor i en så snefördelad värld.

Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.

Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.

Violet Lisa Mary

only child of Henry E and Lisa Pellew
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days

Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.

Lisa

Wife of Henry Edward Pellew
In peace December 22 1869

På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?

Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.

Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...

Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.

Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).

Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.