Godnatt

Jag är en sådan som tar hand om folk. Jag har ganska lätt för det. Sen vet jag inte om jag verkligen tar hand om dem bra. Men de verkar må bra för tillfället i alla fall, så det är ju alltid något.

Men det är någon mer jag skulle vilja ta hand om, kunna förstå och kunna ge råd till, mig själv. Eller ja, jag kan ge råd till mig själv, men jag har svårt att lyda dem. Svårt att följa dem. Vilket får mig att tvivla på mina råd åt andra.

Om jag ger mig själv ett råd, och jag inte följer det... Det får mig att förstå varför andra har svårt att följa mina råd, men också börjar jag undra om det är någon mening alls att ge råd? De iger bara en liten bit hopp och motivation för tillfället, som sedan rinner ut i sanden, och då blir man bara besviken på sig själv. Till slut känns det bara falskt. Man nickar och håller med och säger att ja, jag ska ändra på mig, jag ska tänka på det, mendan man vet att det inte kommer bli så. Det kommer inte att hända något. Man kommer att svika sig själv igen. Och då gör man det bara för att man vet att man kommer att göra det. En ond cirkel.

Men jag blir mer och mer beslutsam. Jag ska ändra på mig, på vissa bitar. Jag måste kunna kontrollera mig. Jag är en så otroligt okontrollerbar människa. Jag kan bara kontrollera mig själv när jag själv vill det. Så fort det där lilla monstret innom mig tröttnar på kontrollen är det omöjligt att fånga in mig på ett bra tag. Tills monstret blir hungrig igen är det bara kaos, då kommer det tillbaka, och låter sig fångas in, och allt blir lugnt.

Jag måste antingen bygga en starkare bur, eller låta det springa fritt. Lära mig att jag klara mig i alla fall.

Jag känner mig som en så rotlös människa ibland. Och jag undrar varför. Jag har mina rötter i mig. Jag bygger mitt liv utifrån mig. Vad, eller vem, skulle jag annars bygga det ifrån? Jag kan inte bygga mitt liv på några åsikter, för mina åsikter är alldeles för flytande. Inte heller på någon speciell person, för det finns ingen sån person som det går att bygga något på. Samt att jag kan inte leva av en människa. Möjligt för, men inte av.

Men jag antar att det är något som kommer att gå över, tillsammans med tonåren. Tillsammans med Den Struliga Perioden. Tillsammans med det fria, med det tokiga, med det naiva.

Jag kommer komma hem en dag, det vet jag. Var inte orolig, Linda, du kommer att komma hem. En dag så. Men sträva inte efter det, då kommer du aldrig komma dit. Då kommer du inte upptäcka det när du väl en dag är där. Tänk på det, Linda, tänk på det.

Godnatt