Historia igår, idag och imorgon

Jag har på senaste tiden lyssnat på väldigt många P3-dokumentärer (jättebra att kombinera pysslande som pussel och pärlplattor med att lyssna på intressanta saker). Det som framförallt har slagit mig är hur nära idag historien faktiskt är. Hur mycket som faktiskt har ändrats de senaste 100 åren. Hur mycket som har ändrats relativt nyligen.

1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.

Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.

- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:

- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.

Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?

En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.

Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"

Ett glapp

Jag tänker mycket på mina problem. Jag vet vilka de är och vad jag vill göra med dem, jag ser målet. Däremot har jag ingen riktig plan över hur jag ska komma dit. Det är egentligen där problemet är.

När jag kommer in i de här banorna tänker jag ofta tillbaka till en bok jag köpte för ungefär tre och ett halvt år sedan, som jag klassar som den första riktiga engelska boken jag läste. Den heter Pirates! av Cecilia Rees, och kom ut på svenska (Pirater!) typ två månader senare. Jag såg den i hyllstället på Heathrow flygplats i den affär där jag höll på att köpa upp mina sista punds.

I boken berättar huvudpersonen om när hon var liten och sprang runt på gatorna tillsammans med en kompis och lekte sjöfarare tillsammans med de andra barnen. Då var det en självklarhet att de skulle resa på haven tillsammans när de växte upp. Men så började de växa upp och hon insåg att det fanns ett glapp där mellan barndomens drömmar och de vuxnas verklighet.

Visst skulle han bli en sjöman, precis som sin far, men det innebar att han skulle ut på haven också.

Jag känner mig fast i barndomens drömmar ibland. Jag vill ha ett snygg och städat rum, och jag har egentligen inget emot att städa, det måste man göra för att ha ett snyggt rum. Men sen kommer det till att man måste göra det, och det är där det fastnar. Jag kan göra det lite senare, det är ju inte själva städningen jag har något emot, bara det faktumet att jag måste göra det just nu.

Därför ska jag nu sätta mig med mina kvitton igen. Jag började bra för någon vecka sen, men blev avbruten och har inte kommit igång igen.

Fast för att vara ärlig så är jag egentligen mest sugen på att klura ut när jag kan träffa Petra nästa gång.

Snart gryning…

Tankar

Kan lika gärna försöka hålla den här uppdaterad när jag ändå är igång.

Jag har skaffat en ny blogg, som jag, Emilia och Slåsa ska dela på är det tänkt. Där skriver vi om våra liv och sånt, är det tänkt. Hvudtemat är party, lajv och oss själva. Förhoppningsvis kommer det bli en rätt najs blogg, men man vet ju aldrig sådär i förväg.

Jag är stressad, och då gör jag som jag alltid gör, det vill säga precis vad som helst förutom just det jag måste göra. Därför blir det inte så mycket vettigt i det här inlägget, och lite upphackat.

Ska försöka ta och sätta igång med lite av det jag måste göra nu, typ skolarbete och packa inför imorn (ska sticka till Emilia efter skolan, sova där, och följa med till hennes skola på onsdag, samt till träningen på kvällen).

För övrigt måste jag bara påpeka att det är förvånadsvärt svårt att skriva när man inte kan använda vänstertummen. Det fungerar, men det är liksom... haltande.

Aja, hursom.

Vi ses på andra sidan gryningen.

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.