Så äckligt jävla nöjd!

Alltså, ibland känner jag mig bara så äckligt nöjd med tillvaron. Så många nära, underbara vänner, vissa som jag vet alltid finns där om jag är upprörd, ledsen och behöver stöd, vissa som bara får mig på bra humör, som jag kan sitta och snacka skit med ett tag eller hitta på hyss med.

Jag gillar skolan, det går framåt om än segt, och är roligt. Jag ser fram emot hösten och att börja maskinteknik. Jag ser fram mot sommaren som jag tror kommer bli bland de bästa någonsin. Och trotts att det fortfarande känns motigt ibland (framförallt händer det på kvällar, har jag märkt), så vet jag att jag ändå är så äckligt nöjd med mitt liv i stort att det inte spelar så stor roll.

I Gråsvärden har jag en underbar familj där det jag gör uppskattas, mitt humör accepteras och mina snedsteg överses med.

I ligrarna, Emilia och Slåsa, har jag mina vänner för stunden, festerna, lajven, problemen, samtidigt som vi alla tre har egna liv vi lever.

I Linn har jag en livslång vänskap. Vi kommer säkert komma ifrån varandra igen, men aldrig så långt ifrån att vi inte kan plocka upp den gamla tråden. Ungefär som med en syster, kusin.

Sen har jag så många fler, folk jag tyvärr bara träffar och snackar med ibland (Virre), eller nya vänner som det alltid är lika roligt att prata med (Klöver), eller nya vänner som har petat in ett nytt sätt att betrakta världen och omgivningen (Ahlet).

Sen är det så många fler som förtjänar att nämnas, folk i Gråsvärden (se ovan, ni är mig alla lika kära, det är helt sjukt vad jag tycker om er), gänget i skolan (där ingen känner någon från början men där alla förstår varandra och stöttar där det behövs), min kära familj (vad ska jag säga? Den är som den är!) och återigen enskilda personer som då och då får mig att dra på smilbandet.

Så mycket lyckligare än vad jag är nu är det nog svårt att bli. Mitt lyckorus är uppblandat med tentastress, en touch av uppgiven bitterhet och avundsjuka, ölsug, sommardrömmar, kissnödighet och så jävla mycket självboost att det borde vara förbjudet, och det är precis så det ska vara.

Jag höll på att skriva ”Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig”, men det stämmer inte i och med att jag skulle bli sjukt olycklig om jag skulle bli av med det här självförtroendet och den här äckliga nöjdheten som är över hela mig, men snudd på.

Det ÄR på andra sidan Gryningen.

Kungliga Tekniska Högskolan

Jag har börjat snegla på utbildningarna KTH erbjuder i höst. Jag tänker läsa någon form av civilingengörsutbildning, 300 hp, fem år. Högskoleingengörsutbildningarna, 180 hp, tre år, tittar jag inte ens på, jag är inte intresserade av dem. Jag vill jobba med framtiden, inte arbeta med gammalt.

Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.

Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?

Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.

Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.

Ett glapp

Jag tänker mycket på mina problem. Jag vet vilka de är och vad jag vill göra med dem, jag ser målet. Däremot har jag ingen riktig plan över hur jag ska komma dit. Det är egentligen där problemet är.

När jag kommer in i de här banorna tänker jag ofta tillbaka till en bok jag köpte för ungefär tre och ett halvt år sedan, som jag klassar som den första riktiga engelska boken jag läste. Den heter Pirates! av Cecilia Rees, och kom ut på svenska (Pirater!) typ två månader senare. Jag såg den i hyllstället på Heathrow flygplats i den affär där jag höll på att köpa upp mina sista punds.

I boken berättar huvudpersonen om när hon var liten och sprang runt på gatorna tillsammans med en kompis och lekte sjöfarare tillsammans med de andra barnen. Då var det en självklarhet att de skulle resa på haven tillsammans när de växte upp. Men så började de växa upp och hon insåg att det fanns ett glapp där mellan barndomens drömmar och de vuxnas verklighet.

Visst skulle han bli en sjöman, precis som sin far, men det innebar att han skulle ut på haven också.

Jag känner mig fast i barndomens drömmar ibland. Jag vill ha ett snygg och städat rum, och jag har egentligen inget emot att städa, det måste man göra för att ha ett snyggt rum. Men sen kommer det till att man måste göra det, och det är där det fastnar. Jag kan göra det lite senare, det är ju inte själva städningen jag har något emot, bara det faktumet att jag måste göra det just nu.

Därför ska jag nu sätta mig med mina kvitton igen. Jag började bra för någon vecka sen, men blev avbruten och har inte kommit igång igen.

Fast för att vara ärlig så är jag egentligen mest sugen på att klura ut när jag kan träffa Petra nästa gång.

Snart gryning…

Förr

Helgen har varit rätt bra och ego-booster. Sånt är alltid trevligt. Veckan framöver ser rätt bra ut också, och vindfolks-lajvet känns fortfarande okej. Vi har tillräckligt med anmälda för att inte gå back, och egentligen behövs det inte så mycket mer än så för tillfället. Intriger såklart, men det är inget jag kan göra något åt förrän om en vecka högst.

Skolar segar på. Imorgon har jag hela tre lektioner! Eller två lektioner och en föreläsning. Stackars mig.

Men för att komma till något vettigt (jag tänkte faktist ha vettiga inlägg i den här bloggen, även om det är svårt att skriva seriöst när man har en halvfungerande E-tangent). Det jag planerar att skriva nu påminner mig lite om något som Helena, min gamla scoutledare, skrev i sin helgondagbok för något år sedan.

Hursomhelst. Sedan jag börjat bevaka min gudsysters bilddagbok har jag insett hur mycket jag glömt från början av tonåren. Och det känns otroligt att jag nu inser vilken skillnad det är i hur jag mår och tänker och resonerar nu mot då. Jag har ju alltid märkt att jag har växt, att jag känner mig säkrare i mig själv nu mot för ett år sedan och så vidare.

Men det är ju mer än så! All den okunskap och deseration och alla vackra drömmar som fanns då, alla känslor som bokstavligen talat kastade världen på ända. Jag har allt det där idag också, men mer kontrollerat.

Visst kan min värld även idag ramla på sidan, men jag vet att den kommer ramla tillbaka. Och visst känner jag desperation över mig själv och framtiden och alla andra människor, men den äter inte upp mig. Och drömmarna lever, men vissa av dem har man gett upp för att vara annat än drömmar.

Det fanns en tid när jag fullt och fast kände att jag inte skulle fortsätta i den här världen, jag skulle på något sätt hamna i en magisk värld. Jag kände mig så otroligt malplacerad i den här världen och att jag till slut skulle hamna någon annanstans kändes lika verkligen som att man en gång i framtiden skulle sluta skolan och börja jobba.

Jag saknar den tiden, även om jag är så lycklig över att jag redan genomlevt den. Allt är bättre i efterhand. Det är alltid solsken när man tänker tillbaka till sin barndom.

Snart gryning...

Utbildning och framtid

Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.

Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.

Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.

Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.

Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.

Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.

Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.

Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.

Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.

Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:

Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.

Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.

Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!

Snart gryning...