Över det vackra Svergie och allt vad där finns.
Ja, det är på tiden att jag skriver något här men jag vet inte om vad. Inte så att jag har ont om saker att skriva om, det är just det att det är så mycket och jag är inte helt säker på vad jag vill skriva ner och inte. Men jag kan börja på det enkla.
Jag har skaffat en dagbok. Jag har redan en, den har jag haft sen jag var sju och ett halvt, men den är liten, blanka sidor ( --> jag kan inte skriva rakt) och sidorna ramlar ur. Så jag valde att wannabie:a Ellen och köpa samma typ av skrivbok som hon har, med randigt papper, spiralrygg och hårda pärmar.
Varför har jag känt behov av en ny dabok, när jag ändå har en på helgon samt min blogg (plus otaliga dagböcker i alla communities jag är medlem i). Jo, dagboken på helgon skriver jag mest bara ner vad som händer i mitt liv, utan att bry mig om jag blir otroligt tråkig ibland. Här på bloggen försöker jag hålla mig lite mer seriös och intressant, och mer vika ut mina inre känslor.
Men överallt läser folk det. Och det är väl just det. Jag behövde en tillflyktsort i min tankevärld där jag kan skriva ner och reda ut saker utan att fundera på formuleringar och om någon möjligen skulle ta illa upp av det jag skrivit. Den dagboken kommer ingen få läsa på väldigt länge, inte förrän saker och ting svalnat och inget kan flamma upp. Så är det.
Så, vad har jag lärt mig under de senaste veckorna? Jo, för det första: det är otroligt mycket svårare att vara ärlig om man gjort ett stort fel än vad jag faktist trodde att det var.
Man vill ju så gärna vara ärlig och uppriktig, men man vill inte förlora det man haft och förstört och faktist vill ha kvar. Ja, jag tror ni kan gissa er till vad som hänt, såvida ni inte redan vet det. Jag strulade med en kille på Johans fest för några veckor sen. Ja, jo, det brukar vi göra, strula med folk, men då brukar båda vara närvarande, Johan låg just då och sov en våning ner. Jävligt smart, eller nått.
Jag kan inte förklara vad jag tänkte eller varför jag över huvudtaget gjorde det, för hade jag varit smart hade jag inte gjort det alls. Jag vill ha kvar Johan.
Och sen när man ska berätta. Vilket jag gjorde så fort jag kom ner till Johan. Och jag vill vara ärlig, så ärlig det bara går. Men hur förklarar man att man älskar någon så högt över allt annat när man just varit otrogen? Hur ska man få den personen att tro en?
Sen är det de där detaljerna. Behöver inte berätta dem nu, kan ta det om ett år eller två, när allt är över och bortglömt och man kan skratta åt det. Men det är ju så fel att tänka, och jag borde ha lärt mig av andras misstag.
Och hur ska man förklara för någon att man älskar denne mer än allt annat när man just avslöjat att man undanhöll något senast man pratade?
Och så går det en liten tid och saker och ting pekar uppåt. Bra, bra. Men sen gör jag det misstaget att jag sover i den här killens tält under medeltidsveckan, prick två veckor sedan senaste misstaget. Ja, mer skillad har ju folk lyckats vara. Och vänta, det bästa har inte kommit ännu! På morgonen sms:ar jag min stackars pojke och säger att "allt är lugnt, trotts alkoholen kvällen innan har jag inte gjort något dumt", och kommer inte på förrän jag får hans glada svar att det där faktist inte stämmer. Att sova i samma killes tält som jag strulade med för två veckor sedan kanske räknas som en dumhet? Eller?
Så, säg mig, hur förklarar man att man älskar någon så det gör ont i en när man återigen trampar i klaveret?
Jag älskar Johan och är så glad att allt pekar uppåt och har fortfarande inte kommit fram till varför jag gjort vissa saker. Jag föll för stunden, som en kompis uttryckte det. Men man får väl ta det från den possitiva sidan, lära sig något av det och se det som en svårighet vi klarar av.
Att tala sanning är inte alls lätt ibland, speciellt inte om man inte vill förlora det man förstört, man vill skydda sig så mycket som möjligt, och vrider det man säger så det låter så bra som möjligt. Det är svårt, speciellt när det man ändrar sig för att komma steget närmare sanningen. Svårt som fan. Jag hade gärna lärt mig det på något annat sätt, men nu är det gjort.
Jag älskar dig Johan, jag är så glad att fortfarande ha dig kvar. Förlåt för allt.
Vi ses på andra sidan Gryningen vänner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar