Planer

Jag gillar mina framtida planer. De känns trygga och bra, på något sätt.

Just nu gäller ju då studenten, med så bra betyg som möjligt såklart. Sedan ett "sista sommarlov" (även om pappa inte kallar det för sommarlov eftersom jag inte börjar skolan till höst). Och sen hade jag tänkt börja jobba. Vilket betyder att jag borde börja söka redan nu. Vilkat jag ska försöka göra också. Jag hade tänkt göra högskoleprovet i oktober också, och sedan igen i april om ett år.

Och till hösten ska Johan börja på folkhögskolan och fixa sina gymnasiebetyg. Samtidigt ska vi se om vi kanske kan hitta en lägenhet också. Båda drömmer vi om ett lite torp i Vallentuna eller Åkersberga eller liknande, med en liten tomt och nått skjul, inte alltförlångt till buss och sånt. Det vore underbart.

Hösten därefter hade jag tänkt börja plugga igen, och då är ju tanken att vi inte ska behöva flytta ifrån det vi eventuellt skaffat, om det nu är ett gulligt litet torp eller en lägenhet. Det är ju liksom ingen vits att flytta hemifrån ett år och sen behöva flytta hem igen.

Efter det vet jag inte. Men jag intalar mig själv att jag kommer att ha lättare att plugga, och lättare att göra saker överhuvudtaget, om jag flyttar hemifrån. Då kan jag få lugn och ro. Det kan jag hemma hos Johan också, men där bor jag ju inte, jag har inte mina saker där, mer än det lilla jag tar dit tillfälligt. Jag har liksom inte allt på ett ställe.

Jag håller tummarna för att de här planerna ska lyckas.

Vi ses Vänner, på andra sidan Gryningen.

Tankar

Jag hade tänkt skriva ett jätteseriöst inlägg här som skulle handla om nynazister, rasister och patrioism, men just nu är jag för trött för att orka formulera diskussionshållbara argument. Istället hade jag nog tänkt berätta lite om min nuvarande inställning till livet, för den är ändå så flummig så det gör inget att jag är trött.

Eller, att kalla den flummig är att göra den orättvis, för den är inte på några sätt dålig eller icke-fungerande (tror jag i alla fall). Men det är svårt att beskriva allt som har att göra med ens inre.

Grunden i min livsfilosofi är glädje. Att man ska se positivt på saker och ting, och försöka leta efter blommorna som fortfarnande blommar istället för att bara bry sig om de som vissnat. Och ibland fungerar den ganska bra, jag kan bli överlycklig över precis ingenting. Jag kan bli strålande glad för en så enkelt sak som solsken, och den glädjen kan hålla i sig hela dagen och motverka precis alla motgångar.

Fast tyvärr slås det lika lätt slås det över åt andra hållet. Jag kan bli sur och grinig över minsta lilla. Fast jag blir bättre på att motverka det. Och på att komma ur det. Och det får mig på bra humör!

Jag har också blivit mer direkt, känns det som. I alla fall i tanken. Känner att jag är mer direkt på när jag frågar om saker, och jag är mer bestämd när jag ger råd. Jag vet inte om det är bra eller inte, men om folk inte gillar de råd de får av mig lär de ju sluta fråga mig om råd. Hoppas jag i alla fall.

En av mina värsta mardrömmar är att bli en av de där självupptagna tjejerna som ingen gillar och som inte bryr sig ett skit om folk utan bara gör saker för egen vinning. Jag menar, det är ju ingen som ser på sig själv på det sättet, och därför svårt att lägga märke till om man själv är så. Men jag tror inte jag är någon sådan, det vore ganska tragiskt.

Nej, nu ska jag nog sova.

Vi ses på andra sidan Natten, Vänner!

Utmaning

Åh, jag är så lycklig, Ellen har just utmanat mig. Hurra! *ironi*

Äh, men bara för att få nått för januari då.

"Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade."

1. Jag kan inte sova såvida jag inte gått på toa och direkt går och lägger mig. Har dock hänt några få gånger(lajv:P)
   


2. Samma sak gäller strumpor, kan inte sova med dem, förutom någon enstaka gång då jag sovit utomhus och det har varit KALLT.
   


3. Jag måste hela tiden hålla på att klämma och grejsa och försöka få bort varenda ojämlighet i huden i ansiktet, vilket självklart leder till att jag har små sår överallt där:P
   


4. Jag måste alltid ha fingrarna sysselsatta. Har jag en ring på mig måste jag leka med den, har jag ett oviktigt pappersark eller godispapper sitter jag och river det i allt mindre bitar, eller så sitter jag och tar ur och sätter i mina örhängen eller så gör jag något annat. Sitter jag och skriver på datorn och måste fundera en stund över vad jag ska skriva börjar jag igen:P
   


5. Om jag pratar med någon som jag inte riktigt känner och det går så där halvsegt i samtalet och man ska få ur något ur det, inte bara sitter och slöpratar, så brukar jag klia mig i nacken. Sen jag klippt kort hår har jag övergått till att ruffsa om håret på bakhuvudet istället.
   

Och eftersom alla jag vet som bloggar redan är utmanade (förutom en) så återstår då... ja, bara en. Helena!

Och så var det jul igen...

Men det gör inget, för jag gillar julen. Jag tycker den är mysig. Full av nostalgi.
Klart, julen blir aldrig som när man var liten, men jag tycker den är lika mysig för det.

Min perfekta jul, som jag ser det just nu, skulle vara såhär:
Jag bor i en stuga ute på landet, eller nått. Långt bort från stad och sånt. Jag bor där med Johan eller någon annan nära vän. Vi sover länge, tills vi vaknar, och då går vi upp och äter en lunchfrukost bestående av risgrynsgröt. Eller så går man upp tidigt, när det fortfarande är mörkt, tänder ljus och myser.

Sen tar man det bara lugnt hela dagen, fikar och har det trevligt. Äter pepparkakor och lussekatter och knäck och allt, och massa levande ljus. Sen tittar man på Kalle Anka (tycker det är lite synd att Arne inte är kvar), och sen öppnar man paketen som ligger under granen. Det behöver inte vara en stor gran, det går bra med en liten.

Efter det är det julmiddag med buffé och ett stort urval av rätter. Behöver inte vara mycket av varje rätt, men det ska finnas mycket att välja mellan!

Sen sitter man uppe sent, dricker glögg och njuter av alla nya julklappar. Sen går man och lägger sig!

Och självklart är hela huset jättepyntat!

Det vore en riktigt mysig julafton. Men det är såklart väldigt trevligt att träffa folk också, släkten och så. Fast det kan man göra på juldagen, haha!

God Jul på er!

Vi ses på andra sidan Julen, Vänner!

Skrik

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AA
AAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAA

AA
AA
A
A
A
A
AAAAAAAAAA
AA
A
A
AAAAAAAAAAAA
A
A
A
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
A
A
AA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Och Solen Gick Upp...

För mig...

Jag hade egentligen tänkt skriva en snyggt och seriöst inlägg om det snygga namnet min blogg har, men jag orkar inte vänta längre, och nu har jag inte tid. Men det spelar ingen roll, känns ändå mest som om det ändå bara är skendjupa texter jag skrivit, som när man tittar på en vattenpöl och den känns jättedjup men egentligen når den inte ens över lilltånageln.

Jag är inte heller arg tillräckligt ofta eller längre för att kunna basera en blogg på allt jag hatar i den här perfekta värden, och jag är dessutom inte tillräckligt ordfinulig för att klara av det.

Jag använder den här bloggen när jag känner att det är något viktigt innom mig som vill ut. En bra tanke, en bra formulering, något jag kommit fram till. Och för ungefär en månad sen kom jag på hur passande namnet egentligen är.

Jag skriver helt enkelt när jag kommer på nått, när jag fattar nått, när solen går upp för mig. Väldigt passande namn för att bara ha tagits ur luften sådär.

Men, nu har alltså Solen Gått Upp För Mig en gång till, nämligen hur otroligt jävla beng i huvudet jag är som har gjort så jävla lite unger höstterminen och nu har kvar allt och lite till.

Därav listan som ligger till höger. Den har jag reda i dagboken på helgon, men här kan jag stryka i den under hela veckan.

Så, nu ska jag iväg och se om jag verkligen kan sätta igång och göra något vettigt. Vi får se om jag lyckas...

Vi syns på andra sidan den smarta Gryningen, Vänner...

Jag älskar

Jag älskar att du lutade dig mot mig igår när vi åkte hem, att du nästan somnade (det blev jag som fick "ta hand" om dig).
Jag älskar att du drog ur kontakten till adventsstjärnan igår (för att du kvällen innan, när jag drog ut den (för att jag har svårt att sova i ljus), sa att du inte ens tänkt på den).
Jag älskar att, trots att du utåt inte låtsas göra det, låter mig umgås med killkompisar utan problem (även om jag inte är säker på att jag förtjänar det).
Jag älskar när jag mår dåligt och du försiktigt frågar om du ska hämta lite vatten och en ibumetin (du minns att jag inte gillar alvedon).
Jag älskar att du försöker få mig att må bättre (trots att det är jag som borde försöka göra det).
Jag älskar att du, liksom jag, verkligen vill försöka, verkligen önskar att det ska hålla (och kämpar lika mycket att få fram det som var i början).
Jag älskar när du bokstavligt talat nästan hoppar på mig och säger att du älskar mig (just de blåmärkerna har en tendens att inte göra ont).
Jag älskar att du är min, och jag är din. Det är så praktiskt att vi älskar varandra och ingen älskar någon annan. Det är så bra, att du älskar mig, att du gör allt det där för mig, för det får mig att må så bra.

Jag älskar dig, Johan, och jag vet att du älskar mig lika mycket. Och just det får mig att älska dig ännu mer!

Vänner

Jag är förundrad över hur snygga texter, och hur smarta texter, jag ibland kan få till när jag lägger manken till. Maräka la nyss ut ett brev jag skickade till henne i våras, och jag blev riktigt imponerad av mig själv. Och väldigt glad över att hon la ut det, jag hade glömt vad jag skrev. Men det är viktigt det jag skrev, eftersom det beskrev ganska bra vad jag vill säga till så många.

Jag är en hjälpare, jag blir frustrerad av att inte kunna hjälpa folk som behöver hjälp (vare sig de vill det eller inte). Ofta blir jag så frustrerad att jag blir apatiskt, likgiltig. Jag orkar inte egnagera mig, för det känns som om det lilla jag kan göra inte gör nån skillnad.

Jo, för någon gör det skillnad, och det är ju det som räknas, men jag blir frustrerad av att jag inte kan göra mer än det där lilla.

Så mycket folk som jag vill hjälpa, som jag vill krama, som jag vill förstå.

Jag hade tänkt skicka ett sms, men det jag hade tänkt säga fick inte plats, det var för mycket, så det får bli så här. Jag önskar att jag kunde ge dig allt det här jag velat få, men inte fått, för att jag inte bett om det, och inte vetat hur man ska be om det... Och inte ens vetat vad det är jag ville ha. Men jag vet inte hur jag ska ge dig det, för jag tror inte heller att du vet vad det är du vill ha, eller hur man ska be om det... Men om du skulle komma på det, ja... Då vet du iallafall en som mer än gärna vill ge dig det, utan att höja på ögonbrynen, utan att skratta, utan att ställa frågor... Om det är det du vill, så klart.

Jag, 17/4 -05, till Maräka

Det är så jag vill säga, till alla! Och självklart främst till mina vänner. Jag vill så gärna hjälpa och känner mig så ofta så maktlös.

Och jag undrar om det inte är därför jag stänger in mig själv i ett skal när jag själv väl mår dåligt, för jag vill inte utsätta mina vänner för den känslan av att de inte kan hjälpa mig. Idiotiskt, för det är ju då jag gör det. Jag vill inte att någon stänger in sig hos sig själv och mår dåligt, och skäms för att man mår dåligt, jag vill kunna hjälpa!

Jag skäms så ofta så mycket när jag mår dåligt eller är ledsen. Vet inte varför, men det är hemskt, och jag mår inte bättre av det heller direkt, jag känner mig bara ännu mer eländig, ovärdig. Jag vill inte vara en börda för mina vänner. "Åh, nej, nu är hon ledsen igen, vad är det för liten puttenuttig skitsak den här gången då?" För det är ju det det är, det utlöses alltid av småsaker. Vilket gör att allt kretsar kring den här småsaken, och jag försöker undvika att bli uppretad av just det, istället för att kanske gå djupare och ta reda på varför jag är så lättredad över huvud taget.

Men nog om det, jag går i rätt riktning, det känner jag, och det känns bra.

Men snälla, Vänner, glöm inte det jag skrev till Maräka, snälla gör inte det.

Vi ses på Andra Sidan Gryningen, Vänner...

Hemligheten med nakna kvinnor

Igår när jag loggade in på helgon så kastade jag, som alltid, en blick på de som för tillfället stod under "Inga helgon direkt". Där var det en tjej som hade fotat sig själv uppifrån, med en urringning och en väldigt, väldigt kort kjol. Hon fick ungefär 10 besökare i minuten! Och kanske hjälpte det lite att hennes helgonnamn är KondomJenny.

På sin press hade hon en länk till en hemsida hon drev på fritiden, som bland annat sålde kondomer, glidmedel och liknande. Och, om man tittade i gästboken, såg man att det var ganska många som varit inne och kikat på det.

Bra för henne, ganska smart att göra reklam till den på sin press!

Men så började jag fundera lite. Det var bra att det var så många som kom och kikade på henne, för då klickade många in på hennes hemsida. Men varför klickade så många på henne? Jo, för att hon var relativt lättklädd, och hade en namn som får en att tänka på sex. Och varför är det så speciellt med det, om det hade varit en kille som hetat KondomJens eller nått och som hade ett foto på sig själv halvnaken hade det inte varit lika uppseendeväckande.

Samma sak på alla reklampelare. Det är ganska mycket oftare man ser en halvklädd tjej än man ser en halvklädd kille. Men fler tittar mot en halvklädd tjej än mot en halvklädd kille. Varför?

Jo för att kvinnas kropp är mer spännande! I alla tider har det varit nått visst med en kvinnas kropp, mens, barnafödelse och liknande och ofta varit fullt av hemlighetsmakeri och ovisshet. Man trodde ju ett tag även att kvinnan inte såg likadan ut innuti med alla organ som män.

Under ganska lång tid har kvinnorna fått gå i kläder som täckt hela deras kroppar, medan män har varit fria att visa mer. En man som arbetar i bar överkropp är inget problem, medan det inte är lika acceptabelt som en kvinna gör så.

Och det är därför som det är så mycket kvinnor i modell- och porrbranchen, för att de går emot "tabun".

Ungefär.

Vi ses på andra sidan Gryningen, vänner!

Grubblerier

Det finns två sätt att fundera. Det ena är när man helt enkelt sitter rakt upp och ner och grubblar över saker och ting. Det andra är omedvetet, till exempel när man läser en bok. Det är då man växer.

Sen finns det en blandning av de två sätter också, och det är när man sitter och grubblar med någon annan. Då kan den andre ibland se saker man själv inte sett.

Men när jag funderar när man läser en bok tänker man inte på det. Man styr inte tankarna, utan boken styr tankarna. Och så står det något i boken som får hjärtat (och hjärnan om den kunnat) att ta ett extra slag och så har man växt lite. Kommit fram till något, en insikt. Det är svårare när man grubblar själv.

Men visst går det också. Nackdelen är bara den att man lätt grubblar sönder saker samtidigt. Plockar isär det för mycket, och sen går det inte att sätta ihop det igen och man har glömt så som det såg ut från början. Man går bara runt runt runt i samma hjulspår hela tiden.

Jag grubblar för mycket. Försöker sluta genom att läsa böcker, men det är svårt, man fortsätter ju att grubbla efter att man läst boken i alla fall!

En annan sak som fachinerat mig är hur jag kan vara så frustrerad med mig, störa mig på min lathet och allt det där, samtidigt som jag är så otroligt nöjd med mig själv. Jag älskar mig själv, sättet jag är på, sätter jag beter mig på, sättet jag finns på. Inte alltid, men sådär i efterhand.

Visst finns det mycket jag vill ändra på, men jag är fortfarande så otroligt nöjd med mig. Har kommit fram till vissa saker, och det känns bra. Jag har kommit fram till att lajv är min absoluta största hobby, det går inte att förneka, och det känns bra, trotts att alla lajvare dissar det så.
Jag har accepterat att jag inte umgås lika mycket med tjejerna längre, men att det inte gör något, vi är fortfarande lika bra kompisar, trotts att vi även har nya kompisar också.
Jag har accepterat vissa saker jag har börjat störa mig på hos Johan, för så är han, och kommer alltid att vara. Och det är han.

Och det känns så bra på nått vänster. Att veta var jag har mig, ungefär.

Och det är så det är!

Klart Slut!

Känslan

Oh, du grymma värld.

Det finns en känsla. Och jag försöker fånga den, men den rinner likt sand mellan fingrarna. Får aldrig något grepp om den. Det är den känslan som satt mig i ett så konstigt sinnestillstånd den senaste tiden. Som gör att jag kläcker ur mig halvpoetiska fraser lite titt som tätt.

Vad beror den på? Vet inte. Kanske är det en kombination av saknaden av Johan, bävan inför allt skolarbete jag inte gjort, den där gnagande känslan om det stökiga rummet som egentligen är så lätt att fixa, känslan som pickar på en och vill att man ska orka göra något åt sitt utseende, sminka sig snyggt varje dag, fixa med frisyren, skaffa en garderob man är nöjd med. Allt byggt på en grund av trötthet.

Kanske är känslan ett resultat av striden mellan den lata delens "Det löser sig" och den ordentliga delens "Men det är en sådan liten anstängning från din sida..." som hela tiden rasar.

Eller är det en längtan efter framtiden? Jag har ju funderat så länge. "Sen ska jag göra ditt" och "Sen ska jag göra datt". Det börjar bli dags för Sen nu. Nu är det strax Senare.

Lägenhet, jobb, pojkvän, barn, trädgård, hus. Allt gnager.

Funderar hur jag skulle vilja ha det. Jag har en vag idé om det. Men oron skuggar den med sina farhågor om att jag är för lat. För lat för att ha en snygg trädgård, för lat för ett rent och snyggt hus, för lat för att pyssla massvis.

Kanske är jag rastlös. Jag sitter trotts allt här vid datorn väldigt mycket, och gör nästan ingenting. Och mamma tjatar. Och jag har saker att plocka undan överallt. Det är så mycket jag vill göra, ordna, fixa. Och jag sitter bara här. Här. Här. Här.

Och jag har så mycket känslor för folk. Jag tycker så mycket om folk, jag har en sån enorm mägnd tillgivenhet som ligger innom mig och bara bubblar, och jag vill så gärna visa folk hur mycket jag tycker om dem. Men bara ungefär.

Fråga: Hej Värld, jag känner att jag för en gångs skull börjar förstå ungefär vad jag vill med mitt liv, men jag känner mig lika förvirrad som någonsin. Vad ska jag göra? Vad har hänt? Hur går det här ihop? Tacksam för svar! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, ibland är det så, men det går över. Du kommer nog på vad du vill snart. För mig brukar det hjälpa att ta en kopp té och grubbla lite. Pröva! /Värld

Fråga: Hej Värld, jag skrev till dig för ett tag sedan, men jag tyckte inte att jag fick något vettigt svar. Grubbla är ju just det jag gör för mycket. Och att det ska gå över har jag hört förut, och jag vill inte bli en sån som först när jag är 40 kommer på vad jag vill göra av mitt liv! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, det är klart att man inte vill kasta bort ett halvt liv, det förstår jag. Men då är enda lösningen att tidigt komma på vad du vill göra! Fundera vad det är du vill ha ut av livet och vad du vill göra. Kom fram till vad du gillar och försök gör något av det! Och glöm inte, Friskt vågat, hälften vunnet! /Värld

Nämen OJ nu vet jag precis hur jag ska göra för att få rätsida på mitt liv, tack så mycket! Att jag inte kom på tidigare att det bara var att fundera så löste sig allt. Jag har nog funderat för lite, det är nog därför jag inte kommit på det, ja, så är det nog.

Godnatt, vänner.

Nya verkligheter

Ibland kastas man handfallen in i en verklighet man inte är van vid. Ja, jag är medveten om att jag levt skyddat, att jag är naiv och bortskämd, och (även om jag grymt förnekade det när jag första gången hörde det, från Åsa) att jag är född med en liten silversked i munnen.

Men man läser ändå. I tidningen, om andra. Folk som har det svårt, familjer som är på ända och allt är bara katastrof. Och det är ändå bara här i Sverige.

Detta till trotts lallar jag ändå vidare i min värld byggd av pengar och trygghet. För att sedan ramla pladask in i den andra världen. Här. Inte på andra sidan Sverige, inte på andra sidan stan, utan här. Inte i någon tidning eller med någon jag snackar med på nätet, utan här.

Något som fått mig att vakna till en del är Johan, och att lära känna hans familj. Det har varit nervöst, förvånande, skrämmande (mest har jag skrämt mig själv, hur naiv jag faktist kan vara) och nyttigt.

Sen är det en annan kompis också. När jag först kom hem till henne var det till en liten, proppfull lägenhet. Jag antar att den fortfarande ser ut så. Men det är trevligt folk som bor där i alla fall, för det mesta. Även om jag har mina synpunkter ibland. Men det är inget jag ska blanda mig i.

Och sen kastar hon omkull mig igen. Tydligen var det razzia hemma hos dem i sommras. Jaha? De hittade amfetamin och lite annat. Åh... Hmm... Hennes far och styvmor drogtestades och det blev positivt. Ojdå...

Och så får man igen lära känna en ny verklighet. Och den är som alltid svår att hantera. Vad ska jag göra?

Vart finns Andra Sidan Gryning?

Godnatt

Jag är en sådan som tar hand om folk. Jag har ganska lätt för det. Sen vet jag inte om jag verkligen tar hand om dem bra. Men de verkar må bra för tillfället i alla fall, så det är ju alltid något.

Men det är någon mer jag skulle vilja ta hand om, kunna förstå och kunna ge råd till, mig själv. Eller ja, jag kan ge råd till mig själv, men jag har svårt att lyda dem. Svårt att följa dem. Vilket får mig att tvivla på mina råd åt andra.

Om jag ger mig själv ett råd, och jag inte följer det... Det får mig att förstå varför andra har svårt att följa mina råd, men också börjar jag undra om det är någon mening alls att ge råd? De iger bara en liten bit hopp och motivation för tillfället, som sedan rinner ut i sanden, och då blir man bara besviken på sig själv. Till slut känns det bara falskt. Man nickar och håller med och säger att ja, jag ska ändra på mig, jag ska tänka på det, mendan man vet att det inte kommer bli så. Det kommer inte att hända något. Man kommer att svika sig själv igen. Och då gör man det bara för att man vet att man kommer att göra det. En ond cirkel.

Men jag blir mer och mer beslutsam. Jag ska ändra på mig, på vissa bitar. Jag måste kunna kontrollera mig. Jag är en så otroligt okontrollerbar människa. Jag kan bara kontrollera mig själv när jag själv vill det. Så fort det där lilla monstret innom mig tröttnar på kontrollen är det omöjligt att fånga in mig på ett bra tag. Tills monstret blir hungrig igen är det bara kaos, då kommer det tillbaka, och låter sig fångas in, och allt blir lugnt.

Jag måste antingen bygga en starkare bur, eller låta det springa fritt. Lära mig att jag klara mig i alla fall.

Jag känner mig som en så rotlös människa ibland. Och jag undrar varför. Jag har mina rötter i mig. Jag bygger mitt liv utifrån mig. Vad, eller vem, skulle jag annars bygga det ifrån? Jag kan inte bygga mitt liv på några åsikter, för mina åsikter är alldeles för flytande. Inte heller på någon speciell person, för det finns ingen sån person som det går att bygga något på. Samt att jag kan inte leva av en människa. Möjligt för, men inte av.

Men jag antar att det är något som kommer att gå över, tillsammans med tonåren. Tillsammans med Den Struliga Perioden. Tillsammans med det fria, med det tokiga, med det naiva.

Jag kommer komma hem en dag, det vet jag. Var inte orolig, Linda, du kommer att komma hem. En dag så. Men sträva inte efter det, då kommer du aldrig komma dit. Då kommer du inte upptäcka det när du väl en dag är där. Tänk på det, Linda, tänk på det.

Godnatt

Läxor

Det där med läxor och jag har aldrig någonsin gått ihop. Konstaterade jag nyss. Faktist inte tidigare.

Få se nu. Minns inte om vi hade några läxor på lekis, men jag minns hur vi planerade att jag skulle sitta i pappas arbetsrum (det lilla rummet man kommer till från köket, där Jenny har bott och Victor bor i) och göra läxorna och jag kände mig jättestolt och jätteduktig.

Men det är ju så det brukar vara. Jag har världens motivation, alltid, fram tills jag ska börja göra det.

De första läxorna jag minns att jag klart ogillade var pianoläxorna. Jag ville mycket hellre bara sitta och leka på pianot, men så fort jag satte mig där skulle jag göra läxorna, inte bara sitta och leka. Lite fel egentligen, det fick ju följden att jag inte spelade alls.

På lågstadiet fick vi alltid hem ett fredagsbrev där Kerstin, min dåvarande lärare, berättade lite om veckan, om kommande veckan och eventuellt något viktigt lite längre fram. Och såklart, läxorna inför nästa vecka.

Hade jag varit smart hade jag satt mig ner på fredagen och gjort de där läxorna, men det slutade alltid med att jag gjorde dem jättesent kvällen innan, under skrik och bråk och gråt. Jag ville inte. Punkt.

Ja, det var ju inte så här illa alla gånger, men ändå.

Det här bevisar också en annan sak som jag just kommit underfund med. En anledning till varför jag har så svårt att göra läxor på fritiden är att, ja just det, det är fritiden. Att göra skolarbete på helgen, speciellt en fredag eller en lördag, finns bara inte i min värld. Ja, jag vet att andra gör så, men för mig är det i princip omöjligt. Samma sak med att sätta sig och göra läxor direkt när man kommer hem från skolan.

I skolan däremot är det lite annorlunda. Jag kan sitta kvar och jobba, men inte gå hem och jobba. Ungefär.

Och nu när jag konstaterat det här kanske jag kan ta och göra något åt det. (Man kan ju hoppas...)

För övrigt måste jag klippa min lugg snart, den börjar bli för lång.

Klart Slut!

Talk Like A Pirate Day

Idag är Talk Like A Pirate Day, och jag firar det med att vara inne på deras hemsida, och titta runt lite. Där hittade jag ett väldigt fint test, och här blev resultatet:



You are The Cap'n!

Some men are born great, some achieve greatness and some slit the throats of any man that stands between them and the mantle of power. You never met a man you couldn't eviscerate. Not that mindless violence is the only avenue open to you - but why take an avenue when you have complete freeway access? You are the definitive Man of Action. You are James Bond in a blousy shirt and drawstring-fly pants. Your swash was buckled long ago and you have never been so sure of anything in your life as in your ability to bend everyone to your will. You will call anyone out and cut off their head if they show any sign of taking you on or backing down. You cannot be saddled with tedious underlings, but if one of your lieutenants shows an overly developed sense of ambition he may find more suitable accommodations in Davy Jones' locker. That is, of course, IF you notice him. You tend to be self absorbed - a weakness that may keep you from seeing enemies where they are and imagining them where they are not.

What's Yer Inner Pirate?
brought to you by The Official Talk Like A Pirate Web Site. Arrrrr!

Det kallas tvivel.

Men jag är en tvivlare. Jag tvivlar alltid på mig, på andra, på det jag känner, på det jag tänker, på det jag gör, ser, hör och läser.
Jag tror inte på det jag tänker. Det är alldeles för trivialt. Det är inte mig att tänka så. Så tänker jag. Medan jag samtidigt vet att det är fel, att det visst stämmer.

Men jag känner också undermedvetet att ingen av rösterna som brukar bråka i mitt huvud har rätt. Det är ett mellanting. Något jag inte lyckats nå ännu. Och jag försöker nå det där mellantinget, försöker hitta felet.

Det är inte mitt fel. Men det finns inget jag kan skylla det på heller. Vad kan då vara det som orsakar problem i det hela? Och hur ska jag hitta det? Var ska jag börja leta?

Nej, det här går inte, jag får försöka fortsätta, blunda och ignorera så det inte känns. Det brukar fungera.


Vi ses på andra sidan Gryningen...

Var?

Var tog all min insperation vägen? Den fanns där, alldeles bredvid mig hela sommaren. Till hösten, då jävlar, då ska det bli VG och MVG för hela slanten!
Men jag borde ha vetat att jag lurade mig själv, som på alla lov. Annars hade jag gjort klart projektarbetet.
Börjar bli ont om tid där försenten.
Och jag måste städa rummet, nu har jag viktiga papper precis överallt, samt lajvprylar över hela golvet.

Men hemsidan då? För På Färde? Jo, den gjorde jag på tre röda. Bara bums sådär! Jag klara visst av att göra saker, så länge jag börjar med dem. Och det är just där jag har mitt problem, att börja med saker. "Men det är ju bara att sätta igång!" Jaa, det är ju det. Men det har fortfarande inte fungerat för mig. Det är som osynliga trådar som håller fast mig och hindrar mig från att släppa det jag håller på med. Och när jag väl avslutar det... Ja, då är det en osynlig vägg som får mig att vika av från det jag skulle göra och göra något annat. Det andra behöver inte vara lättare, enklare eller mindre krävande, det är bara inget viktigt. Inget måste.

Som nu. Suttit hela kvällen och kämpat med att avsluta här och börja med geografin. Nu har jag faktist kommit så långt att jag loggat ut från helgon, plockat fram geografi-boken och pappret och börjat skriva av frågorna på datorn. Men längre än så har jag inte kommit ännu. Jag var "tvungen" att beskriva min svårithet att ta tag i saker här först.

Linda, du är hopplös.

Men nu har jag i alla fall gett mig själv spelförbud i minst en vecka. Jag har nämligen blivit näst intill beroende av spelen på Yahoo! och det är ju inte så bra. En anledning som gör det så svårt att sluta.

Nu gäller det bara att hålla det också. Linda, beviska din stålvilja som du alltid skryter om. Nu!


Klart slut!

Världens fel

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men det är inte mitt fel, det är världens fel. Det är världens fel att den snurrar, att den inte redan gått under och att det är olika klimat på den.

Och det är knappast mitt fel att jag råkar födas på en viss plats på den här planeten av föräldrar som inte flyttar någon annanstans. Och att det på just den här platsen har en viss typ av skolsystem som ger mig arbten att göra.

Det är ju inte mitt fel att jag råkar födas med sådana gener att jag större delen av tiden saknar motivation att göra något av de här arbeten. Jo, visst har jag en del motivation, men det är inte mitt fel att den understimuleras så grovt att det inte gör någon skillnad.

Krigen, då, de är inte heller mitt fel. Och det är krigens fel att jag inte har min pojkvän i närheten. Krigens fel att varje land måste ha soldater. Och det är samhällets fel att jag överhuvudtaget har en pojkvän. Om samhället hade varit utformat annorlunda hade jag mått bra.

Om vi barn av dataåldern inte var så understimulerade skulle vi inte känna något behov av att leka att vi är några andra. Vi skulle inte lägga ner massvis med tid och pengar på utrustning för att vi ska låtsas vara några andra för en liten stund, och vi skulle inte känna pressen på oss att allt ska vara så rätt och riktigt som möjligt, inklusive vårt sätt att leka.

Om bara inte ljudet fanns. Då hade jag sluppit höra allt tjat, och folk hade sluppit bråkat om musik. Ingen skulle kalla mig töntig eller fånig för att jag har en viss skiva av en viss grupp hemma och ingen skulle tracka mig för att jag lyssnar på fel artist i fel gerne.

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men nu ska jag sova. Fast jag kommer inte få sova tillräckligt, eftersom planeten jag lever på är alldeles för stor för att man ska kunna klara sig med fötterna. Nej, avgasspyende dödsmaskiner av plåt ska vi ha, och man måste dessutom lära sig att köra dem för att klara sig lite bättre i den här världen.


Om världen bara inte kunde ta och sprängas snart....

Hemsideproduktion

Det är mitt individuella val den här terminen. Jag började bli mer och mer nervös under de här vecckorna att jag missuppfattat vad det går ut på och att det inte alls är vad jag trodde att det skulle vara, men efter första lektionen idag är jag helt lugn. Det här är precis vad jag vill ha!

Vi är 48 stycken i klassen, varav 4 är tjejer. Men vi kommer vara uppdelade och ha en lektion i veckan och jobba en lektion hemma. Vi kommer kunna lära oss grunderna i html, Dreamweaver (eller nått sånt, minns inte hur namnet stavades) och Photoshop. Vi kommer att jobba med en hemsida hela terminen och det är den vi kommer få betyg på. Ja, förutom provet i upphovsrätt och liknande.

Jag kommer göra en hemsida om Gråsvärden, de gamla är hemska. Jag ska göra den snyggare och uppdatera alla texter och liknande. Helt underbart!

Jag lär lägga ut den på freewebs, vet inget bättre ställe. Jag vill inte lägga den på skolans server, då kommer den bara finnas kvar till slutet av skolåret. Jag undrar om jag inte kan kolla med pappa om han vet något bra...

Nä, det var nog bara det jag ville ta upp nu. Tjoho!


Klart Slut!

Tidningsfilosofier

Aaah, middag: pizza och cola. I och för sig upptinad gammal pizza samt b-cola, men det gör inget, det funkar!

Alltså, det är det här med tjejtidnar. Eller damtidningar som jag är på väg över i. Kom att tänka på det när jag stod i kön på Pressbyrån någonstans på T-centralen medan jag och Johan väntade på att hans buss skulle komma i söndags. Tittade på en tidning, minns inte vilken, och kände det där suget efter att plocka upp, bläddra och läsa i den. Inte för att jag brukar ta deras råd, tips och liknande på allvar så mycket, utan mest för nöjes skull, ha något att läsa och något kul att berätta.

Men nu köpte jag den inte. Varför? Jo, det finns någon spärr i mig sedan länge tillbaka. Det är en omöjlighet. Visst kan jag sitta och bläddra i en tidning i Folktandvårdens väntrum, eller hemma hos en kompis eller sno en från min syster, men då mest med en ursäkt av att det inte finns något annat att läsa.

Hela mitt avsky-och-gå-mot-normen-jag innom mig har alltid ogillat den typen av tidningar, den enda som accepterats (förutom serietidningar) är Kamratposten. Men den har inte med smink och killar på samma sätt som tjejtidningar. Nä, i protest mot alla de populära tjejerna (skulle jag kunna tro) som inte ville vara kvar i barndommen och klättra i lekställningarna har jag nog ogillat tidningarna, det har varit något för äldre tjejer, inte oss, inte vi, inte nu.

Men det är ju vi nu, och det är ju nu. Så, varför inte? Jag tror inte att någon skulle tycka att jag vore en sämre människa av att jag köpte en sån där tidning och bläddrade lite i. Det är vad ett av de små monstrena innom mig tror.

Hah, tänk vad en sån tidning kan ge en filosofier. Men när jag stod där i kassan med min Festis i handen var det faktist första gången jag kom på att jag faktist skulle kunna köpa den där tidningen, möjligheten fanns. Det hade den inte gjort innan dess. Så vem vet, i framtiden kanske jag köper nån tjej- (eller dam-) tidning då och då! Ujuj, vem hade trott det...


Klart slut!