Urk

Här sitter jag och saknar Johan så jag får ont i magen och är trött och har så dödstråkigt att jag inte ens klarar av att skriva något filosofiskt eller djupt eller ens vackert.
Jag känner hur något av allt det där ligger under ytan och bubblar men jag orkar helt enkelt inte ta reda på vad det är. Jag vill ha godis men har inget hemma. Jag vill inte äta av chokladfotbollen, jag vill ha gelégodis. Jag vill krama på Johan. Jag vill sova mot honom. Jag vill se någon bra film. Jag vill lajva. Jag vill ha snygga lajvkläder bara så där. Jag vill ha en biljett till den där festen på lördag så jag slipper köpa en. Jag vill gå på Kalles skogsfest men hinner inte. Jag vill att Johan ska komma hem till den här helgen. Jag vill ha kul.

Vem vet, jag lär väl gå och läsa klart Harry Potter and the Chamber of Secrets eller nått snart. Måste ändå ta och läsa ut den snart. Sen har jag min favoritbok kvar, trean. Sen är jag nog redo för sjätte boken.

Men jag vill ha mat. Jag är mätt men måste äta på något. Jag sitter och försöker komma på något. Bacon? Nej, det åt jag till middag. Dessutom; orka steka! Digestivekex med marmeladresterna från picnic:n? Nä, känns för... tjockt? Köttbullar? Nej, vi har inga goda hemma. Soja? Joo, ganska gott, men jag vill ha nått jag kan tugga. Sallad? Skulle fungera.
Jag skulle vilja äta något färdiglagat. Typ köttfärssås eller massvis med mackor eller nått. Men jag orkar inte...

Nä, nu ska jag nog gå och se om jag inte hittar lite salsasås och gör jag inte det ska jag nog leta efter lite pinnglass. Eller strössel.

Vi ses på andra sidan Gryningen, vänner.

Oh My Fucking God!

OMGOMGOMG!!!
Jag började nyss snacka med Micke, en kille från Skåne jag lärde känna under Boomerang (ok, jag strulade med honom också!!) och så har vi snackat lite till och från på msn, vi har båda funderat på att åka och hälsa på någon gång, men inte så seriöst. Och så började jag som sagt snacka med honom igen, och berättade att jag skulle till Kristianstad. Han tyckte att vi absolut skulle träffas, vilket jag också tyckte. Sen undrar han varför vi skulle dit och jag berättar lite snabbt och Chriss och co samt om Winnerbäck-konserten. Vad säger han då? Vad säger han då?! Jo, han säger att han har backstage-pass och att han bor granne med LARS WINNERBÄCKS Mangenger!!!!!!! Samt att hans flickvän bor i Kristianstad så han ska vara där typ hela veckan!!!
OMGOMGOMG liksom!!!!!

Vi ses minsann i Kristianstad i sommar!

Midsommarhelg

Det här har varit ett gäng helt underbara dagar.

De inledes med redovisning på torsdag efter forskarskolan.

Mindre roligt kanske, men nu är de här två veckorna över, nu börjar äntligen mitt sommarlov.

Vi går och käkar efteråt, alla vi sex plus Helen. Hon hade då redan fått den jättevackra, dock lite vissna, buketten som mor plockat ihop åt henne på morgonen. Den hade stått där hela dagen! Och så ordboken, som hon blev jätteglad över.

Vi slutade på McDonalds(lärde henne att det kallas för Donken i Svergie) eftersom stället vi hade tänkt gå till hade midsommarstängt. Sen ringde Johan och jag försvann till T-centralen för att leta reda på honom.

Så fin han är i sina kläder militärkläder!

Det blev en massa stul när vi skulle hem och så men till slut kom vi hem till honom, fick vänta en massa på att Gunilla och Annika kom, sen gick vi hem till oss. Victor är ju på konfirmationsläger, och mor, far och Jenny hade redan åkt. Det var supermys hemma hos oss då, även om Johan sov genom halva Notting Hill.

Dagen efter skulle vi till Johans mosters sommarstuga tillsammans med hennes familj, hela Johans familj samt syster nr tre:s familj. Gunilla och Annika och co var sega så medan vi väntade på dem gjorde vi världens picnic åt oss två(vi skulle fixa ett par mackor, men vi plockade med kokta ägg, sill, avokado med röra, ost, ostkex, de små marmeladburkarna och lite till)

Träffade på Henke där också. Och vi lyckades få Johan att dansa runt stången (genom att jag och Annika bar honom dit samt höll honom hårt i armarna).

Sen gick vi till stugan i närheten där vi skulle tillbringa kvällen. Några badade, jag och Johan gjorde det inte. Vi hade fullt upp med att hålla ölen på plats. Vi hade lagt burkarna i en plastpåse med lite sten i båtten, men det var sån där vit, soppåseplastpåse, så den gick sönder efter ett tag. Men de stannade på plats i alla fall! Till slut.

När folk började dra sig uppåt stod jag och pratade lite med Lotta, en av Johans kusiner. Hon har en dotter på drygt 6 månader tillsammans med en trevligt snubbe som heter Niklas och som har ett par intressant framtänder.

Saga heter flickan, och hon är faktist ganska söt. Många små barn är inte det.

Hon farshinnerades av mitt halsband jag hade på mig, och mitt lila hår (hon gillade tydligen hår, så mitt var väl något extra!). Hon skrattade inte dirket men hon lät och hon verkade glad, så jag tog det som skratt. Lotta sa att hon inte brukar skratta högt. Då kände jag mig stolt. Dessutom praktist taget klättrade hon över till mig från sin mor. Gunilla sa dagen efter att hon inte brukar låta andra hålla Saga så mycket.

Middagen var trevlig, de kättrade upp på berget, där det var en slags grund grop i det där de hade grill och bord och sånt. Vi sjöng en massa, drack öl och lite snapps. Jag lyckades lära mig alla namn och hur de hängde ihop, vilka som är glutenintoleranta (det är en hel hög där!), fast jag kan ha missat någon vuxen på den biten.

Johan och jag gick ner till bilen vid ett tillfälle för att hämta lite saker. Då går ett par förbi oss och Johan ropar "Glad midsommar!" (och jag kan ha ropat något liknande efter honom...) och de svarar "Glad midsommar! Och glad midsommar, Linda! Hälsa dina föräldrar!"

OMG! Fast jag kom ganska snabbt underfund med att det måste ha varit Henkes föräldrar. Johan skrattade i alla fall skitmycket.

Sen satt jag och pratade en massa med Niklas, Sagas far. Jag beklagade mig över att det tog 3 månader innan jag fick sova över hos Johan. Han sa att han hade geväret skutklart tills Saga blev äldre.

Han var jätterolig och trevlig!

Sen åkte vi hem. Kom hem typ klockan ett. Då var toaletten upptagen av Hasse så jag och Johan la oss att vänta på hans säng. Halv fyra väcktes jag av Johan som sa att vi hade somnat och att toaletten var ledig. Sen sov jag till halv ett på morgonen, och började inte må riktigt bra förrän typ fyra.

Vi fikade hos Johans far på kvällen, sen såg vi Mr. and Mrs Smith på bio, den var riktigt bra! Fast jag hade önskat att det var fler av de scenerna i början och att de övriga actionscenerna lite kortare.

Sen gick vi hem till oss (fortfarande ensamma hemma!) och gjorde omelett. Fast den blev inte färdig förrän typ halv tolv. Innan dess satt Johan vid datorn och jag sprang runt och letade fram ljus och sånt. Väldigt mysig middag. Sen badade vi lite i poolen. Eller ja, jag doppade mig inte längre än upp till låren. Jag tvekade för mycket från början, och huttrade en massa! Det var varmare i duschen sen...

Sen var vi och hälsade på Victor på hans konfirmationsläger idag. Det var trevligt, Peck var en av hans konfirmandledare, och jag träffade lite annat folk där också. Resten av dagen var vi hos Johan typ. Även om det inte blev så länge det heller. Sen skulle han till stan, till sin buss.

Och vad tror ni? Tror ni inte det blir stul med tågen IGEN! Fast den här gången var det inte mitt fel, utan SL. För det första var tågen försenade, sen gick de bara till Roslags Näsby, där ersättningsbussar tog över. Som bara strulade. Två kom dit, men tog inte några passagerare. Så jag ringde mor som kom störtande dit. Vi hittade två andra militärer som skulle med samma buss till samma ställe också. De fick följa med.

Och de hann precis till bussen, men typ 5 minuter till godo. Puh! Tack kära mor!

Men nu ska jag snart sova. Ska försöka göra lite vettigt imorgon, lite fixa lite Gråsvärdssaker.

Godnatt, vackra vänner. Vi ses på andra sidan Gryningen.

Känsla

Den där känslan.
Hur ska jag någonsin kunna beskriva den.
Den där, där jag vemodig av saknar sitter ensam i en stor bientré i Universitet.
Där jag hör folk komma och gå, öppna och stänga dörrar.
Med det orangea vägarbetsljuset genom glasdörren jag inte ser och dess blinkande avspegling på väggen mittemot.
Och regnet som strilar ner på glaset bakom min rygg och framför mig.
Hur det droppar från bladen och hur det fyller gångvägens sprickor mellan stenarna.
Hur det droppar där alldeles övanför taket i snabba, lugna droppar.
Om du bara kunde uppleva den känslan med mig. Den är så vacker, sälsam, vemodig, rogivande, nyttig och underbar.
Men om du kom?
Då skulle du förstöra den känslan.
Ta bort ensamheten och vemodet.
Jag skulle glömma bort regnet.
Och vi skulle skratta och förundras öppet år det blinkande, olycksbådande orangea ljuset.
Jag vill dela den känslan med dig.
Men om du kom…
Då skulle du förstöra den.


Den är skriven till Ellen och Johan. Vackra människor.

Rhodospirillum rubrum

Just nu tonar jag håret. Kom på lite sent att jag hade tänkt göra det ikväll. Hehe... Men nu är det i full gång i alla fall! Det värsta är väl att jag kommer behöva sitta här till typ midnatt innan jag hade tänkt ge mig.
Färgen var tjock också, bara droppade på ryggen, så jag har välrdens fläck på ryggen nu eftersom färgen promt skulle glida innaför tröjan, samt att det tydligen kom lite på trosorna också (mina underbara trasiga jeans är hos Johan, tror jag. Eller så är de någon annanstans).

Jag måste ju gå genom min papper tills imorrn också. Aja, gör det snart.
Gah, redovisning imorrn! Inte för att jag är nervös eller nått, men man måste ju panika lite i alla fall. Jag ska prata om bakrunden så jag ska prata först av oss. Vi hade tänkt att jag skulle försöka väcka publiken lite genom att fråga dem en massa, men jag vet inte om jag klarar av det. Hoppas det går i alla fall.
Rhodospirillum rubrum tror jag det är vår bakterie heter. Nått åt det håller i alla fall. Jag ska gå genom grunderna med den, att den är prokaryot(saknar cellkärna) och arbetar anaorobt(syrefattigt) och så det viktigaste med den: Den fixerar kvävgas.
Kväve är nämligen livsviktigt för alla levande organismer. Självaste DNA:t är uppbyggt av bl a kväve. Och då verkar det ju praktiskt att 79% av luften består av kväve. Dock kan vi inte använda kvävgasen eftersom kvävemolekylerna i kvävgas är trippelbunda och sitter alltså extremt hårt ihop. Vi måste få kväve i form av ammonuim eller något för att kunna ta nytta av det.
Därför är den här bakterien så viktig. Den finns nästan överallt. Och det speciella med den är just enzymet den har, nitrogenase, som omvandlar kvävgasen till ammonium.

Detta ska jag berätta, samt lite snabbt om de olika typer av den här bakterien vi har gjort experiment på. WT (Wild type=norml), samt två mutationer där de saknar två olika protein. Och så målet med vårat projekt(studera vissa proteiners possitioner, ammoniumtransport ut och in ur cellen samt en speciell funktion den har som kalls för switch off) och med Helens projekt. Och det är ganska otydligt, men man hoppas att kunna använda den här lilla purpur-röda baktterien som gödsel bl a.

Och det var väl det för idag då.

Vi ses på andra sidan gryningen, vänner.

Lugn

Johan har kommit hem och åkt. Till lumpen. Pratade lite med honom idag på telefon, han fick egentligen inte ringa, men han var på toaletten. Han sa att de skulle få ringa senare ikväll. Senare ikväll sms:ar han och säger att de inte får ringa, de har blivit straffade för att de sprang i onödan. I onödan? Jahupp. Tjock som fan. Jag såg fram emot det, speciellt som jag var stressad när jag pratade med honom första gången för att jag lagade mat och hade Ellen och Jojje i köket och att jag knappt hörde vad han sa. Bajs. Bara det fick mig att starkt överväga att skit i lumpen totalt.
Aja, får se.
Snart är forskarskolan slut. Aaaah! *panik* Jag har typ inte skrivit något varken idag eller igår, förutom brev till Johan. Vi ska ha redovisning på torsdag, då ska jag prata om bakrunden. Men det ska nog gå ganska bra. Jag undrar bara hur jag ska få ihop en rapport på 15-20 sidor på det här. Aja, tur att man har bilder.

Johan kommer hem på torsdag. Det är trevlig, en natt tidigare än jag räknade med! Så kommer han finnas hela fredagen, lördagen och söndagen. Underbara, underbara pojke.
På fredag ska vi fira midsommar med hans släkt. Ojoj, hoppas det kommer gå bra>.< Det där med folk som man måste vara trevlig mot och känna igen och tycka om fast man aldrig träffat dem, det är lite knepigt. Men jag har ju träffat en del av dem förut, så farligt ska det väl inte vara.

Jag vill träffa Kalle och Virre mer. Bra folk att prata med och krama på.
Och My vill jag träffa.

Jag har börjat få ont i axlarna igen. Jag fick det förra veckan. Förut fick jag ont i ryggen när jag sov med Johan, nu får jag det när jag sover ensam. Jag sov med honom en natt och fram tills nyss har mina axlar och min rygg mått jättebra! Och han har inte ens masserat mig, bara knådat axlarna lite, lite när jag sa att jag hade ont, sen orkade han inte mer.

Snart Chriss, snart piratski, snart Kristianstad, snart Maräka. Och sen kommer allt annat.

Vi ses på andra sidan gryningen, vänner.

Okontroll

Jag minns inte när jag senast mådde så här dåligt. Det ligger nära till hands att säga att jag aldrig mått så här dåligt förut, men det vet jag inte stämmer. Det är bara en obehaglig påminnelse.
Det är obehagligt att inte ha någon kontroll över mig, jag kan inte styra vad jag skriver eller vad jag tänker. Eller vad jag säger.

Ja, jag klickade dig de där två gångerna, det var en ren reflex, jag klarade det inte, förlåt mig.

Men det värsta av allt är nog att du inte förstår att jag mår så dåligt. Du suckar bara uppgivet, vilket får mig att känna mig fånig och barnslig.

Fan vad jag vill att du ska komma hem. Jag förstår inte hur jag kan må så här. Jag förstår inte varför. Jag förstår det inte.

Jag vill så gärna prata med dig, berätta allt.

Men det kommer jag knappt ha tid till...

Min huvudvärk har kommit tillbaka, men nu sitter den i ögonen och tinningarna.

Vi ses, någon gång...

Syster

Varför? Varför, kära syster? Varför gör du så här?
Allt är bara så fel. Vi gör fel, jag gör fel, du gör fel. Jag tror jag förstår dig, nästan, men du förstår inte oss. Och… och… jag vet inte vad jag ska säga fan! Det liksom… fastnar.

Jag älskar ju dig, varför förstår du det inte? Snälla, varför förstår du det inte…

Och allt är bara åt helvetet...

Något

Det ligger något och lurpassar. Ligger där inne i bröstet. Det är inte en klump, och inte heller som en stor kudde som trycker och försöker kväva mig. Men det är väl något där imellan.

Tårarna ligger beredda de med. Det svider eller bränner inte bakom ögonen, och den där svidande, värkande smärta jag brukar få i halsen av att inte gråta finns inte heller här. Men jag kännder det. De vet. De har samlats. De är beredda.

Min kropp vet det. Redan nu är den psykist utmattad. Kan ju nog lika gärna bero på att jag under de senaste dagarna har använt mer tankeverksamhet än vad jag brukar använda under två veckor i skolan. Men det kan nog också lika gärna bero på att den vet. Den vet och vill förkorta lidandet. Den är utmattad bara av vetskapen om hur utmattande det är.

Jag låser in mig. Vaggar sakta in mig själv i ett skal. Och jag gör allt för att bryta det.
Så länge det finns någon här, är jag säker. Då har jag annat att tänka på, annat att rikta tankarna mot. Men så fort jag får några lediga sekunder tar... ja, vadå? Vad är det som tar över? Min kropp? Mitt sinne? Min själ? Vad är det som styr mig? Som styr mina tankar? Som styr mina tankar över på det jag minst av allt vill tänka på nu? På dig?

Så så är det.

Just nu är Ellen på niornas bal på sin skola. Hon har en jättesnygg klänning på sig, en svart, med öppen rygg. Nästan i alla fall:D
Men det var trevligt att komma dit och prata med henne, Scharabben, Jojje, Muskot, Wombat och alla. Till och med Valle kände igen och hälsade på mig! Haha!

Mitt inre är i uppror och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har aldrig känt så här förut, men samtidigt är det här inte något nytt. Jag tror att jag visst varit i det här tillståndet förut, men aldrig gett mig själv tillåtelse att känna det. Men jag tror att eftersom jag mer och mer får upp ögonen för världen, för folk runt omkring mig, och märker att även folk som går genom sina tonårsfraser överlever, även dessa har vänner, och de är inte alls så patetiska.
Det känns skönt att inte skuta undan sina känslor, tror jag behöver känna dem lite.

Förut levde mitt tillstånd i en bergochdalbana. Jag mådde skit i början av sommaren mellan åttan och nian. Eller nä, det gjorde jag inte, men jag gjorde det sen, när jag gjorde slut med Henke. Sen blev det bättre, jag blev mer och mer kompis med Anna, Nisse och Patrik. Det var underbart. Men det tog slut i slutet av nian. Jag var avundsjuk. På Sabina. Tror mycket berodde på det.
Grejen var den att för mig kom Anna först, hon var nummer ett. Sen Nisse och Patrik. Hos Anna, kom väl Patrik egentligen först, men de var inte ihop då. Men Sabina kom först, och sen jag. Jag ville liksom också vara först och viktigast någonstans. Dessutom umgicks jag ju så mycket mer med Anna. Men Sabina och hon kände varandra sen tidigare, sen ettan.
Jag hade en till svacka i början av sommaren. Men den gick över. Precis som den andra. Jag började gymnasiet. Jag lärde känna Ellen och Malin mer. Och Sabina och Linn. Och Karro. Och så Johan. Livet gick uppåt.

Sen vet jag inte när det hände första gången. När rastlösheten åter dök upp, den som alltid kom tillsammans med svackan. Den som fick mig att tröttna på Isan och Åsa. Den som fick mig att tröttna på Mins flamms på mattelektionerna. Den som fick mig att tröttna på Anna och Patrik och Nisse. Det som fick mig att känna bara fel, fel, fel. Fel personer, de förstod mig inte, de delade inte mina drömmar, mina visioner, mina intressen.

Men det dök upp igen. Jag tror det var för ett år sen. Kanske till och med i höstas. Svackan kom igen. Men det var annorlunda den här gången, som ni kanske märkt. Jag lämnade ingen eller inga. Eller jo, det gjorde jag visst, Sabina och Linn. Men inte på samma sätt. Det var inte frivilligt.
Hursomhelst. Skillnaden nu var ju att jag egentligen inte hade något att vara olycklig över. Jag hade inga jag hade tröttnat på. Mina vänner var underbar och de förstod mig, delade mina drömmar och intressen. Och jag hade Johan att prata med om sånt som jag inte kunde säga till någon annan (inte för att de inte kunde lyssna, men ni vet hur det är).
Detta gjorde inte att svackan fylldes igen, utan den blev utdragen. Massa sorg som helt enkelt inte hade möjlighet att ta sig ur i någon form. Därför har jag gått i över ett halvår och halv om halv önskat att något hemskt ska hända. Någon väldigt, väldigt nära som ska dö eller skadas svårt. Bara för att få skrika, gråta och kasta mig av och an. Bara för att få ut allt. Men samtidigt inte.

Och därför njuter jag lite av förvirringen. Av att få lite utlopp för allt. Av att verkligen känna dessa känslor så de kan försvinna och förhoppningsvis inte dyka upp igen. De gör mig så grinig och lättstött.
Men det verkar på väg bort. Och jag undrar nu om det dessutom inte har något att göra med att jag börjar träna. Där försvinner en massa energi.

Det är också det som gör mig så säker på att vi kommer fortsätta vara vänner så länge. Att ni överlevde en sån där svacka.
Men det är klart. Jag vet inte att det var en svacka, just för att den inte betedde sig som förut. Men det kändes just så. Det var liksom dags att bli olycklig nu. Men jag hade inget att vara olycklig över. Ungefär.

Så så är det.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.

Primitiva filosofier

Idag är en bra dag. Förutom att jag fryser om mina ben, men det är för att jag har så kort kjol på mig. Men jag får väl ta och stå ut med det, för jag orkar inte gå och byta.
Hade sista lektionen idag. Biologi. Tittade på film, om östrogen och testosteron. Det var intressant! Det var en del av en serie som tydligen gick för ett par år sen på SVT, och de verkar säga i varje del(har sett ett annat avsnitt) att vårt samhälle har utvecklats för snabbt för oss, det är så mycket som våra kroppar inte är gjorda för, vi är helt enkelt för primitiva.
Och det får en att börja fundera om man sätter in sig själv i det. Jag borde inte sitta här och skriva det här, min kropp är inte gjord för det. Musiken jag lyssnar på är fel, skärmen jag tittar på är fel, sättet jag rör fingrarna är fel, maten jag äter är fel och så vidare.
Vi kommer i purberteten tidagre än vad vi egentligen klarar av, på grund av att vi har så bra mat och liknande. Kvinnor hamnar i klimateriet, som tydligen kan vara väldigt besvärligt, medan det inte är tänkt att de ska leva så länge.
Och PMS pratade de om också. PMS blir tydligen värre allt efter åren går och ju fler menstruationer man har i rad. Också en sån sak, det är inte tänkt att vi ska käka
preventivmedel, om vi inte gjorde det skulle vi inte ha lika mycket problem med PMS.
Men vad ska man göra åt det då? Inget, vad jag vet...

Men nu ska jag nog gå och äta, ska träna med Ellen sen, och sen vill jag hem till Johan. Och köpa mat att grilla imorrn.

Känslor. Dessa jävla känslor.

Sitter här och känner… Ja, vad? Massor av känslor. Rädsla. Spänning. Upphetsning. Glädje. Bävan. Och så mycket mer som jag inte kan förklara. Vill inte. Men längtar. Vill stanna tiden. Men snabba på den.
Alla dessa frågor. Det börjar dyka upp. Dansa retfullt framför mina ögon. Ibland når jag dem. Ibland inte. Men svaren då? De står på andra sidan rummet. Och skrattar. Jag kan inte ser dem, men de är tillräckligt irriterande för att jag ska kunna bortse från dem. Och frågorna hjälper inte till. Det surrar omkring mitt huvud och vill inte försvinna.
Varför måste jag tänka? Varför måste jag stå ut med det här? Varför måste dessa frågor plåga mig? Varför kan jag bara inte strunta i dem?
Så många jag vill hjälpa, men inte kan. Så många ställen jag vill till, men inte har tid. Så mycket jag måste hinna. Så mycket jag vill att det ska hända. Så mycket jag vill att det inte ska hända.
Längtar som fan till Kristianstad. Längtar som fan till Ellens landställe. Men inte till på måndag. Vad som helst, men låt det inte bli måndag. Snälla. Inte måndag. Det är början på ett jävla år. Nästan. Men tio månader är mycket.
Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men har jag något val? Kan jag göra något?

Jag vill ha frihet. Jag vill bort. Till ett stor herrgård, eller ett litet gulligt hus. Men långt borta. Mellan bergen. Där det är sommar. Där jag kan dansa på ängarna. Och inte ha något viktigt att göra. Inte som den här sommaren.
Jag vill kunna gå ute mitt i natten utan att känna mig besvärad över att jag inte kommer sova tillräckligt, för att jag har något viktigt att göra på morgonen.

Jag tror jag blir inspererad av det jag läser och av det jag hör. Av vänner. Av andra. Av folk som mår skit. Men som tar sig fram ändå. Jag vill med. Men nej, inte.

Jag känner mig full av känslor och tankar som jag inte kan nå. De bara fladdrar runt innut mig som retfulla fjärliar och jag får inget grepp om dem. Jag tror i och för sig inte att jag försöker. Jag låter dem fladdra. Jag tar itu med dem imorrn. Senare. Efter skolavslutningen. När allt är lugnt och skönt. Då. Då är det dags.

Och alla minnen som fladdrar förbi min förvirrade hjärna. Plockar fjärilar med Helena på båten på kristiflygarhelgen för två år sedan. Ligger och läser i ett soligt(regnigt) vardagsrum på Ellens ladställe. Massbröllop i vår trädgård. TSS-bussen på väg hem. TSS-bussen på väg dit. England. Och allt är bara fantastiskt. Och allt är bara vackert. Och allt är bara frihet.


Dansa min docka...

Vi ses på andra sidan gryningen.