Det ligger något och lurpassar. Ligger där inne i bröstet. Det är inte en klump, och inte heller som en stor kudde som trycker och försöker kväva mig. Men det är väl något där imellan.
Tårarna ligger beredda de med. Det svider eller bränner inte bakom ögonen, och den där svidande, värkande smärta jag brukar få i halsen av att inte gråta finns inte heller här. Men jag kännder det. De vet. De har samlats. De är beredda.
Min kropp vet det. Redan nu är den psykist utmattad. Kan ju nog lika gärna bero på att jag under de senaste dagarna har använt mer tankeverksamhet än vad jag brukar använda under två veckor i skolan. Men det kan nog också lika gärna bero på att den vet. Den vet och vill förkorta lidandet. Den är utmattad bara av vetskapen om hur utmattande det är.
Jag låser in mig. Vaggar sakta in mig själv i ett skal. Och jag gör allt för att bryta det.
Så länge det finns någon här, är jag säker. Då har jag annat att tänka på, annat att rikta tankarna mot. Men så fort jag får några lediga sekunder tar... ja, vadå? Vad är det som tar över? Min kropp? Mitt sinne? Min själ? Vad är det som styr mig? Som styr mina tankar? Som styr mina tankar över på det jag minst av allt vill tänka på nu? På dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar