Känslor. Dessa jävla känslor.

Sitter här och känner… Ja, vad? Massor av känslor. Rädsla. Spänning. Upphetsning. Glädje. Bävan. Och så mycket mer som jag inte kan förklara. Vill inte. Men längtar. Vill stanna tiden. Men snabba på den.
Alla dessa frågor. Det börjar dyka upp. Dansa retfullt framför mina ögon. Ibland når jag dem. Ibland inte. Men svaren då? De står på andra sidan rummet. Och skrattar. Jag kan inte ser dem, men de är tillräckligt irriterande för att jag ska kunna bortse från dem. Och frågorna hjälper inte till. Det surrar omkring mitt huvud och vill inte försvinna.
Varför måste jag tänka? Varför måste jag stå ut med det här? Varför måste dessa frågor plåga mig? Varför kan jag bara inte strunta i dem?
Så många jag vill hjälpa, men inte kan. Så många ställen jag vill till, men inte har tid. Så mycket jag måste hinna. Så mycket jag vill att det ska hända. Så mycket jag vill att det inte ska hända.
Längtar som fan till Kristianstad. Längtar som fan till Ellens landställe. Men inte till på måndag. Vad som helst, men låt det inte bli måndag. Snälla. Inte måndag. Det är början på ett jävla år. Nästan. Men tio månader är mycket.
Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men har jag något val? Kan jag göra något?

Jag vill ha frihet. Jag vill bort. Till ett stor herrgård, eller ett litet gulligt hus. Men långt borta. Mellan bergen. Där det är sommar. Där jag kan dansa på ängarna. Och inte ha något viktigt att göra. Inte som den här sommaren.
Jag vill kunna gå ute mitt i natten utan att känna mig besvärad över att jag inte kommer sova tillräckligt, för att jag har något viktigt att göra på morgonen.

Jag tror jag blir inspererad av det jag läser och av det jag hör. Av vänner. Av andra. Av folk som mår skit. Men som tar sig fram ändå. Jag vill med. Men nej, inte.

Jag känner mig full av känslor och tankar som jag inte kan nå. De bara fladdrar runt innut mig som retfulla fjärliar och jag får inget grepp om dem. Jag tror i och för sig inte att jag försöker. Jag låter dem fladdra. Jag tar itu med dem imorrn. Senare. Efter skolavslutningen. När allt är lugnt och skönt. Då. Då är det dags.

Och alla minnen som fladdrar förbi min förvirrade hjärna. Plockar fjärilar med Helena på båten på kristiflygarhelgen för två år sedan. Ligger och läser i ett soligt(regnigt) vardagsrum på Ellens ladställe. Massbröllop i vår trädgård. TSS-bussen på väg hem. TSS-bussen på väg dit. England. Och allt är bara fantastiskt. Och allt är bara vackert. Och allt är bara frihet.


Dansa min docka...

Vi ses på andra sidan gryningen.