Känsla

Den där känslan.
Hur ska jag någonsin kunna beskriva den.
Den där, där jag vemodig av saknar sitter ensam i en stor bientré i Universitet.
Där jag hör folk komma och gå, öppna och stänga dörrar.
Med det orangea vägarbetsljuset genom glasdörren jag inte ser och dess blinkande avspegling på väggen mittemot.
Och regnet som strilar ner på glaset bakom min rygg och framför mig.
Hur det droppar från bladen och hur det fyller gångvägens sprickor mellan stenarna.
Hur det droppar där alldeles övanför taket i snabba, lugna droppar.
Om du bara kunde uppleva den känslan med mig. Den är så vacker, sälsam, vemodig, rogivande, nyttig och underbar.
Men om du kom?
Då skulle du förstöra den känslan.
Ta bort ensamheten och vemodet.
Jag skulle glömma bort regnet.
Och vi skulle skratta och förundras öppet år det blinkande, olycksbådande orangea ljuset.
Jag vill dela den känslan med dig.
Men om du kom…
Då skulle du förstöra den.


Den är skriven till Ellen och Johan. Vackra människor.