Jag minns inte när jag senast mådde så här dåligt. Det ligger nära till hands att säga att jag aldrig mått så här dåligt förut, men det vet jag inte stämmer. Det är bara en obehaglig påminnelse.
Det är obehagligt att inte ha någon kontroll över mig, jag kan inte styra vad jag skriver eller vad jag tänker. Eller vad jag säger.
Ja, jag klickade dig de där två gångerna, det var en ren reflex, jag klarade det inte, förlåt mig.
Men det värsta av allt är nog att du inte förstår att jag mår så dåligt. Du suckar bara uppgivet, vilket får mig att känna mig fånig och barnslig.
Fan vad jag vill att du ska komma hem. Jag förstår inte hur jag kan må så här. Jag förstår inte varför. Jag förstår det inte.
Jag vill så gärna prata med dig, berätta allt.
Men det kommer jag knappt ha tid till...
Min huvudvärk har kommit tillbaka, men nu sitter den i ögonen och tinningarna.
Vi ses, någon gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar