Så så är det.

Just nu är Ellen på niornas bal på sin skola. Hon har en jättesnygg klänning på sig, en svart, med öppen rygg. Nästan i alla fall:D
Men det var trevligt att komma dit och prata med henne, Scharabben, Jojje, Muskot, Wombat och alla. Till och med Valle kände igen och hälsade på mig! Haha!

Mitt inre är i uppror och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har aldrig känt så här förut, men samtidigt är det här inte något nytt. Jag tror att jag visst varit i det här tillståndet förut, men aldrig gett mig själv tillåtelse att känna det. Men jag tror att eftersom jag mer och mer får upp ögonen för världen, för folk runt omkring mig, och märker att även folk som går genom sina tonårsfraser överlever, även dessa har vänner, och de är inte alls så patetiska.
Det känns skönt att inte skuta undan sina känslor, tror jag behöver känna dem lite.

Förut levde mitt tillstånd i en bergochdalbana. Jag mådde skit i början av sommaren mellan åttan och nian. Eller nä, det gjorde jag inte, men jag gjorde det sen, när jag gjorde slut med Henke. Sen blev det bättre, jag blev mer och mer kompis med Anna, Nisse och Patrik. Det var underbart. Men det tog slut i slutet av nian. Jag var avundsjuk. På Sabina. Tror mycket berodde på det.
Grejen var den att för mig kom Anna först, hon var nummer ett. Sen Nisse och Patrik. Hos Anna, kom väl Patrik egentligen först, men de var inte ihop då. Men Sabina kom först, och sen jag. Jag ville liksom också vara först och viktigast någonstans. Dessutom umgicks jag ju så mycket mer med Anna. Men Sabina och hon kände varandra sen tidigare, sen ettan.
Jag hade en till svacka i början av sommaren. Men den gick över. Precis som den andra. Jag började gymnasiet. Jag lärde känna Ellen och Malin mer. Och Sabina och Linn. Och Karro. Och så Johan. Livet gick uppåt.

Sen vet jag inte när det hände första gången. När rastlösheten åter dök upp, den som alltid kom tillsammans med svackan. Den som fick mig att tröttna på Isan och Åsa. Den som fick mig att tröttna på Mins flamms på mattelektionerna. Den som fick mig att tröttna på Anna och Patrik och Nisse. Det som fick mig att känna bara fel, fel, fel. Fel personer, de förstod mig inte, de delade inte mina drömmar, mina visioner, mina intressen.

Men det dök upp igen. Jag tror det var för ett år sen. Kanske till och med i höstas. Svackan kom igen. Men det var annorlunda den här gången, som ni kanske märkt. Jag lämnade ingen eller inga. Eller jo, det gjorde jag visst, Sabina och Linn. Men inte på samma sätt. Det var inte frivilligt.
Hursomhelst. Skillnaden nu var ju att jag egentligen inte hade något att vara olycklig över. Jag hade inga jag hade tröttnat på. Mina vänner var underbar och de förstod mig, delade mina drömmar och intressen. Och jag hade Johan att prata med om sånt som jag inte kunde säga till någon annan (inte för att de inte kunde lyssna, men ni vet hur det är).
Detta gjorde inte att svackan fylldes igen, utan den blev utdragen. Massa sorg som helt enkelt inte hade möjlighet att ta sig ur i någon form. Därför har jag gått i över ett halvår och halv om halv önskat att något hemskt ska hända. Någon väldigt, väldigt nära som ska dö eller skadas svårt. Bara för att få skrika, gråta och kasta mig av och an. Bara för att få ut allt. Men samtidigt inte.

Och därför njuter jag lite av förvirringen. Av att få lite utlopp för allt. Av att verkligen känna dessa känslor så de kan försvinna och förhoppningsvis inte dyka upp igen. De gör mig så grinig och lättstött.
Men det verkar på väg bort. Och jag undrar nu om det dessutom inte har något att göra med att jag börjar träna. Där försvinner en massa energi.

Det är också det som gör mig så säker på att vi kommer fortsätta vara vänner så länge. Att ni överlevde en sån där svacka.
Men det är klart. Jag vet inte att det var en svacka, just för att den inte betedde sig som förut. Men det kändes just så. Det var liksom dags att bli olycklig nu. Men jag hade inget att vara olycklig över. Ungefär.

Så så är det.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.