tisdag, januari 17, 2012

Resa

När jag åker någonstans, med buss, tåg eller bil och även med flyg, vill jag bara sluka det jag ser utanför fönstret. Jag kan inte få nog. När jag är i ett annat land försöker jag desperat inpränta allt jag ser, vill minnas allt, vill fånga allt på bild.

Men det går ju inte. Det går inte att fånga vidden av det hela, känslan. Och även när jag färdas genom Sverige så känner jag sorg över att jag inte kan ta in allt, inte spara allt, så hur ska jag kunna det när jag reser genom Vietnam, Polen, England?

Trotts att det är en sträcka som Stockholm - Uppsala, som jag åkt många, många gånger, så vill jag suga i mig varje lövlöst träd, varje snötäckt sten, varje vissen åker. Jag undrar över husen, vilka bor där? Vad är deras mål i livet, deras drömmar, förhoppningar, plågor? Vart är den där bilen på väg? I vilket ärende?

Jag ser hur molnen rör sig, en strimma sol kikar fram. Jag är framme i Uppsala nu, och den magiska resan är slut.

För den här gången.

2 kommentarer:

Andy sa...

Linda, du kan gå med detta till ett förlag och få ett fett förskott till en bok när de konstaterar "- den flickan kan skriva!"

michis sa...

Guuud så jag känner igen mig! Älskar att färdas med fordon!! Då känner man sig fri,, levande! Underbart =)