Utbildning och framtid

Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.

Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.

Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.

Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.

Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.

Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.

Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.

Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.

Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.

Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:

Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.

Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.

Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!

Snart gryning...

Tankar

Kan lika gärna försöka hålla den här uppdaterad när jag ändå är igång.

Jag har skaffat en ny blogg, som jag, Emilia och Slåsa ska dela på är det tänkt. Där skriver vi om våra liv och sånt, är det tänkt. Hvudtemat är party, lajv och oss själva. Förhoppningsvis kommer det bli en rätt najs blogg, men man vet ju aldrig sådär i förväg.

Jag är stressad, och då gör jag som jag alltid gör, det vill säga precis vad som helst förutom just det jag måste göra. Därför blir det inte så mycket vettigt i det här inlägget, och lite upphackat.

Ska försöka ta och sätta igång med lite av det jag måste göra nu, typ skolarbete och packa inför imorn (ska sticka till Emilia efter skolan, sova där, och följa med till hennes skola på onsdag, samt till träningen på kvällen).

För övrigt måste jag bara påpeka att det är förvånadsvärt svårt att skriva när man inte kan använda vänstertummen. Det fungerar, men det är liksom... haltande.

Aja, hursom.

Vi ses på andra sidan gryningen.

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.

Tomt

Det känns tomt men fyllt av ilska som bara orätvist riktar sig mot en person, eftersom det inte har något egentligen med denne att göra.

Längtar mig sjuk efter andra, men orkar inte träffas. Så känns det nu i alla fall. Ritar upp drömbilder i huvudet av hur det skulle kunna vara, men vet egentligen att det inte kan bli så.

Jag vet att jag måste ta tag i saker själv för att de ska bli gjorda, men det är så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan. Önskar att jag kunde inse att för att få mig dit jag vill så måste jag sköta saker själv.

Men när nu någon annan kan sköta sakerna åt mig, varför kan de inte göra det bara nu? Bara den här gången? Jag kan lära mig sen...

Men jag vet ju att det inte riktigt stämmer heller. Och hur ska jag kunna lära mig då? Att inte för varje motgång sätta mig ner och ringa dig?

Jag törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse, och tar smitvägar när den inte kommer därifrån jag vill att den ska komma. Det är inte bra. Inte för någon. För det hjälper mig inte mer än för stunden.

Men när man kan välja mellan att hälla sprit i såret eller bara låta det vara med ett plåster över så är det så enkelt i stunden!

Åh, varför kan man bara inte ta tag i sig själv och styra upp sig?

Gamla leksaker

En känsla, ett sinnelag.
En önskan, ett begär.

Att känna sig fri och ensam.
Att känna sig låst och behövd.

En kram, snälla? Men inte av dig, inte av du som inget hellre vill än krama mig.

Nej, en kram av mina drömmars prins, min Månskenspojke. Han som förlåter allt, aldrig blir arg, aldrig krånglar, alltid beter sig precis som man kan önska utan att bli tam och toffel.

Men är jag blind? Tänk om Månskenspojken står där, och bara väntar på att jag ska slita ögonen från Månen och se att han står här på marken, framför mig.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag önskar att jag hade någon här, som kramade, höll om, älskade, behövde, åtrådde mig, viskat att allt ordnar sig, och jag önskar att jag kunde tro honom, känna mig älskad, behövd, åtrådd, omtyckt utan att känna mig inlåst och fast.

Se på mig. Prinsessflicka med silversked och guldskor. Har tröttnat på sin favoritleksak och sörjer att hon inte vill ha den längre. Söker girigt och törstande efter något nytt att leka med, som fyller hennes behov ännu bättre än den gamla.

Åh, giv mig insikt och klarhet, en smäll på käften och en ork att fortsätta.

Eller i alla fall en kram.

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...

Slut.

Mycket har hänt på senaste tiden. Jag och Johan har gjort slut, vilket är lite knepigt och som lett till en del jojjo i sinnet. Jag har pendlat mellan botten och "jag hatar allt, alla hatar mig, allt är emot mig" och att må riktigt, riktigt bra och känna att allt löser sig, allt är bra.

Jag känner att jag växt och insett vissa saker i praktiken som jag bara visste om i teorin tidigare. Till exempel att man kan vara hemma och missa något någon enstaka gång utan att det får förfärliga följder och man måste begå sepuku för att man inte överlever det att de andra har haft massa kul utan en själv.

Ganska självklart egentligen, att man inte kan vara med på varje fest och så vidare, men jaa, det har jag inte tyckt tidigare. När andra har varit lite nere för att de inte kan följa med så har jag tröstat dem med det, att alla inte kan alltid. Det har däremot varit svårare att få in det i min hjärna.

Och även om det fortfarande är svårt så är det inte omöjligt som tidigare. Då är det bättre att jag letar efter andra som inte heller är med på vad-det-nu-är-som-händer och fördriva tiden med dem.

Men något av det bästa med att det tagit slut med Johan, förutom att Pang Bom blivit bättre på att tackla det faktum att folk (läs: Johan) kan ha kul utan mig, är nog att vi blivit bättre att tackla varandra. Vi har bråkat mer sen vi gjorde slut än vi gjort tidigare, men har å andra sidan aldrig varit så bra på att bli sams och prata genom det och lokalisera varför det skar sig! Det är väldigt skönt, och jag känner att vi tagit vår "relation" till en högre nivå, något som vi förmodligen inte hade kunnat göra om vi fortfarande var ihop, alternativt att det hade tagit väldigt lång tid.

Så på det stora hela är allt väldigt bra just nu.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner!

Skitsnack

Här kommer igen en av mina insikter, av sånna där helt självklara saker, saker som man vet men som man ändå inte fattat förrän någon slår en i huvudet. Den här gången handlar det om skitsnack.

Den här insikten kom inte riktigt som en blixt från en klar himmel, som de brukar göra, men nästan. Det började i sommras, någon gång mot slutet av Medeltidsveckan. Och för att berätta om det som satte snöbollen i rullning måste jag dra in flera personer, och då kommer jag använda påhittade namn, men för de som känner mig så kommer det nog ändå inte vara så svårt att klura ut vilka jag menar. Och då är det min önskan att ni inte bryr er om det, alternativt pratar och frågar ut mig om det, för det jag tyckte om folk då har ändrats ganska rejält sen dess.

Hursomhelst. Det här var som sagt mot slutet av Medeltidsveckan, och de flesta som känner mig vet att jag inte klarar av hur lång tid som helst med samma personer, efter ett tag går nästan allt och alla mig på nerverna. Och nu var vi ett gäng på typ 7-8 personer som sov, åt och hängde tillsammans hela tiden, det var väldigt sällan vi delade på oss.

En eftermiddag frågade Anna mig om Sara skulle gå med i Gråsvärden. Jag sa att jag inte visste, och undrade varför hon frågade, och Anna sa att hon trodde att Lisa inte skulle gilla Sara. Jag sa nått om att "det förstår jag, hon började gå mig på nerverna också" (vilket de flesta börjar göra efter ett par dagar). Sen frågade Anna hur vi väljer in folk i Gråsvärden och jag berättade i ca 20 min hur det gick till förut, i början, om några händelser, hur vi gör nu och om några som blivit nekade medlemskap och varför och lite mer.

Sen undrade Johan vad vi pratade om och eftersom jag alltid vill få med allt när jag berättar något så började jag med att återberätta första delen av vårt samtal och sen sa jag att jag berättat om hur vi väljer in folk i Gråsvärden. Och eftersom när jag berättade om vårt samtal så gick 90% av tiden åt att förklara att vi störde oss på Sara och 10% av tiden åt att berätta att vi pratade om hur vi väljer in folk i Gråsvärden (eftersom han redan vet allt om det ägnade jag inte mer tid åt det), så han trodde såklart att vi suttit och snackat skit om Sara i 20 min, medan det inte alls var så.

Men detta ledde hur som helst till att Johan tog upp det här med mig senare, han gillade inte att jag höll på att snacka skit om folk med andra än honom (han vet att jag har ett behov att "snacka av mig"), eftersom det kan sprida split och dålig stämning i gruppen. Jag blev irriterad eftersom vi faktist inte hade hållt på och snackat skit om Sara, men jag och Johan fortsatte att prata om skitsnack och han fick mig att inse att jag faktist har en ganska... Jag vet inte vad jag ska kalla det, men en ganska ledande roll, och att jag kan påverka folk med det jag tycker, tänker och säger.

Detta har jag absolut inte föreställt mig före Johan sa det. Ett släng av dåligt självförtroende. Skulle jag kunna påverka folk? Aldrig! Skulle folk lyssna på mig som om jag hade något vettigt att säga? Men å andra sidan... Jag pratar mycket, kör för det mesta med en ganska självsäker attityd och jag är oftast den som pratar mest med nykomlingarna i början, förklarar hur våra rutiner ser ut och så vidare. Så det är klart, om jag dessutom slänger ur mig något "Åh, Stefan, han kan vara så jobbig ibland! Han är hemsk att vara med på ett längre lajv..." eller nått så är det klart att de lyssnar på mig.

Lite insikt där. Sen har det där legat innom mig och grott lite under hösten och kom upp igen förra veckan när jag, Johan, Micke och Richard satt och snackade ganska seriöst om mycket. Familjerelationen, skolgång med mera, och vi kom även in på saker som skitsnack. Och ungefär en vecka efter det kom jag på det. Då förstod jag vilken skada skitsnack verkligen kan göra.

Ni förstår, innan har jag sett det som om jag snackar skit om någon, så är det för att den personen har sidor och egenskaper som är "fel", och den personen som har de sidor och egenskaper som är "fel" kan själv ändra på sig och bli "rätt" och på så vis bli omtyckt och slippa skitsnack. Och eftersom jag haft den här synen på det hela så har jag inte tyckt att det varit något direkt fel med skitsnack eftersom den personen i så fall får skylla sig själv! Och ifall de märker att de inte är omtyckta är det bara bra eftersom de då kan ändra på sig själva och bli som man "ska" vara.

Det låter ju helt absurt när man säger det så, men jag har ju själv inte insett att jag haft den synen på det hela.

När vi satt och snackade då för nån vecka sen så insåg jag att det faktist beror på de som snackar skit, inte de som utsätts för skitsnacket, som är anledningen till att någon ogillas. Och det var nått nytt. Nu började jag förstå varför man inte ska snacka skit. För även om ingen tar omedelbar skada av det (såvida den man pratar om inte råkar höra), så skapar man en negativ bild av den personen som man själv kan sprida vidare och i det långa loppet skada honom eller henne.

Sen kan man såklart få "snacka av sig" ibland, när någon gör något korkat till exempel, så länge man fortfarande kan ge personen ifråga en chans.

Nu känner jag att jag är på väg att spåra ur... Men mitt självförtroende har stärks av att inse det här, eftersom jag då förstått att det inte var mitt fel att jag var utanför i mellanstadiet, utan det var någon utlösande faktor hos mig, slump och lite till som gjorde att folk inte gillade mig. Inte jag. Jo, lite, men egentligen hade jag inte större fel än någon annan.

Jag hoppas att jag lyckats få fram ungefär det jag själv förstått här...

Tankar

Det är som en parasit tagit sig in i min kropp. Aldrig förut har jag haft så bra självförtroende och aldrig förut har jag mått så bra. Men samtidigt har jag aldrig förut varit så medveten om mitt dåliga självförtroende och aldrig förut har jag mått så dåligt. Det är som att ju bättre självförtroende jag får, dessto mer meveten blir jag om hur dåligt självförtroende jag faktist har, vilket får mig att må sämre.

Jag ser mig själv som en tjej utan press från omvärlden, men ju mer jag upptäcker med mig dessto mer upptäcker jag vilken enorm press jag har på mig själv, att vara presslös. Att lyckas vara den jag intalar alla andra att jag är. Och då, ironiskt nog, tappar jag orken och blir den jag inte vill vara.

Förut, eller ja, snarare under slutet högstadiet, så hade jag något om jag kallade "perioder". När en period gick mot sitt slut blev jag oerhört deprimerad och trött på mig och mina vänner och allt däromkring och skrek desperat efter en förändring. Och sen blev allt bra igen, med nya bästa vänner, nya mål.

Men jag har aldrig haft någon sån där längre period av depretion sen jag blev ihop med Johan. Visst har jag inte mått lika bra alltid, men jag vet att i början så trodde jag att de bara var förklädda depretioner, ungefär. Att om jag inte haft så lite att vara deppig över så skulle det vara mycket värre, och eftersom jag inte var riktigt nere så fanns det kvar och kom fram så mycket lättare, och själva nere-perioden var så mycket längre.

Eller så har "mitt behov av att vara nere" tagit sig ut de gånger då jag varit full och riktigt ledsen, arg, besviken, sårad. Men då har det inte hållt i sig lika länge som tidigare. Det kan också bero på att jag helt enkelt är bättre på att prata och lokalisera det som stör mig så att jag aldrig hinner bli riktigt nere.

Men det finns fortfarande där under, känns det som. Och på senare tiden kommer känslan av hopplöshet allt oftare upp till ytan. Det kan vara en sån där neråt-period, som knappt märks för att jag egentligen inte har nått att vara deppig över. Eller så börjar mitt undermedvetna känna sig rastlös. Dags för en förändring snart?

Men inte nu. Jag känner inte att något är fel. I våras kände jag mig nere för att jag inte hade någon egen, nära vän som jag umgicks med, och som var mer min vän, inte Johans. Men det har jag nu, känner jag.

Var tog den där känslan vägen, som jag hade dagen efter studenten, min anti-bakisdag? När jag gick runt och bara svävade på moln och kände mig kravlös och kände att jag skulle äntligen få ordning på mitt liv.

Jag har lärt mig att man nog aldrig kommer kunna slappna av och ha gjort allt för en gångs skull. Det kommer alltid finnas saker att betala, skulder, saker att laga, att städa, mat att laga, saker att fixa, fester, lajv, arbeten, papper att fylla i, saker att kolla upp, framtid att planera. Även om jag skulle bli ekonomisk oberoende och kunna anställa någon som tog hand om allt det praktiska kommer det ändå finnas saker att göra. Jag kommer aldrig kunna luta mig bakåt och känna att nu har jag gjort mitt. Nu behöver jag inte lyfta ett finger till i livet såvida jag inte vill det till 100%. Såvida jag inte tycker det är kul.

Den insikten har inte gett mig energi att ta tag i saker, snarare tvärt om. Jag är en sån som vill göra saker en gång för alla. Jag vill laseroperea mig så jag slipper allt vad linser och glasögon heter. Jag gillar inte att borsta tänderna för det är något man måste göra varje dag, helst två gånger. Jag gillar inte att städa, för det är snart stökigt igen. Jag gillar inte att laga mat, för den äts upp och sen måste man göra om samma sak igen om ett par timmar (en sak jag gillar med att jobba på dagiset, där jag får lunch varje dag). Jag gillar inte p-piller, för man måste ta ett nytt piller varje kväll!

Rutiner, rutiner, rutiner. Jag avskyr rutiner. Men samtidigt är jag så avundsjuk på alla som har dem och som lyckas ha en ordentlig vardag. Som inte sitter där på kvällen och mår dåligt över allt man inte gjort. Som jag, nu. Och det är lite irioniskt att det mesta jag värdesätter och tycker är viktigt misslyckas jag med. Som att passa tider. Att komma i tid, göra saker i god tid, kolla upp saker ordentligt.

Att värdesätta dessa saker har jag fått av pappa. Att misslyckas med dem har jag fått av mamma. Missuppfatta mig inte nu bara, den slutsatsen har jag dragit efter att ha läst en artikel i Svendska Dagbladet (rekomenderas! http://www.e24.se/dynamiskt/Jobb_karriar/did_14341151.asp). Detta leder till att jag inte kan hålla tider, och mår dåligt över det. Istället för att passa tider, och inte reflektera över det, eller att ofta missa tider, och inte tänka mer på det. Men likt förbannat lär jag mig inte.

Nu känner jag att inspirationen håller på att sina och jag börjar få svårt att hitta ord att skriva. Det betyder förmodligen att jag fått ur mig det jag tänkt på den senaste tiden ganska mycket. Och antagligen också att det nu kommer flytta längst bak i hjärnan där det nästan kommer glömmas bort. *suck*

Vi får se om jag lär mig.

Vi får se...

Chokladkalender

Just gjort ett löfte till mig själv. Jag ska så länge jag lever köpa en chokladkalender till jul, såvida jag av någon anledning känner att jag inte kan avara de typ tio kronorna de kostar. Jag tror på att bevara barnet innom sig, och när får man en bättre chans att göra det än till jul?

Fri

Sitter och kollar på PotC2 i bakgrunden. Musiken i filmerna är så uppiggande, de verkligen uppmanar en till att sticka ut och göra rackartyg och verkligen strunta i konsekvenserna för ta hand om dem när de dyker upp.

Vore det inte härligt? Att vara fri i ett varmt land och ha rätt att supa sig full varje dag? Utan att behöva fundera över varken det ena eller det andra? Men så kan det såklart inte vara. Det perfekta livet är det utan stora problem, med bara små problem som i det stora hela är försumbara.

Att leva lyckligt betyder inte att skaffa sig allt man vill ha. Att leva lyckligt går ut på att njuta av det man har, njuta av att längta efter det man saknar och inte vara bitter om det som gått förlorat.

Andra sida Gryningen...

Livet

Jag är så nöjd med livet, nästan hela tiden! För det mesta går jag omkring som i ett rosa skimmer och bara tänker på alla jag tycker om och tycker om dom så mycket, och jag är så nöjd med hela mig, och jag älskar att jag knappt har några komplex (i alla fall inte några av de vanligaste för tjejer).

Det är en så härlig känsla att bara kunna njuta av allt. Jag är glad att jag är ung och har nästan hela livet framför mig, att jag kan hoppa och springa utan behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen. Och när jag kommer i den ålden när ska borde börja bli rädd för det hoppas jag att jag kan känna att det är värt att nån gång kanske, kanske göra det mot att kunna hoppa och klättra i träd.

Jag älskar att jag är ung och kan göra tokiga saker, att jag inte bryr mig om ifall några skulle titta snett på mig, för jag är så jävla mycket bättre än dem!

Jag förstår inte riktigt hur folk som ha konstanta komplex (mest tjejer tänker jag på) för sin vikt och utseende orkar leva, när det finns så mycket vackert och underbart, runt omkring och hos de skälva, som de missar.

Jag hoppas att jag aldrig kommer dit, jag önskar så hårt att jag alltid kommer uppskatta och älska livet som det är, inte vara bitter för det jag missat och det jag inte längre kan göra, utan bara ser var jag har framför mig och gör det bästa av allt.

Jag vill aldrig bli bitter!

Feta kvinnor och sex

Såg just en dokumentär (typ) på femman om extremt feta människor, främst kvinnor, och deras sexliv. Där fanns vissa riktigt läskiga skräckexempel på hur fet en människa kan bli, det var flera som liknande den där feta kvinnan som dyker upp i knappnytt. En kvinna vägde 320 kilo, och hade i princip inte flyttat sig från sängen de senaste åren. "Förut kunde jag åtminstone gå ut i köket och laga min egna mat, och jag kunde stå så pass länge att jag kunde duscha" sa hon.

Även om jag själv varken ser mig som tjock eller fet eller nått åt det hållet så ser jag mig heller inte som smal. Jag vet att jag är smalare än vad jag ibland föreställer mig, och jag trivs med min mysiga mage, även om jag nån gång önskar att den inte fanns där. Men programmet gav mig ändå lite bättre självförtroende. Oavsett hur jag ser ut så kommer det finnas någon som älskar mig. Ungefär. Och det tog bort ett litet orosmoln som jag inte ens märkt att jag har.

Jag gillar det här sättet att växa och lära känna mig själv. Jag känner mig alltid lika glad när jag lär känna mig själv bättre och kommer till insikter som tar bort orosmoln och hindrar nya. Det är härligt att känna att man växer som person.

I en bok jag läste nyligen, Lilla Marilla (L.M. Montgomery, åttonde boken i Anne På Grönkulla -serien) där det nånstans stod att kroppen växer konstans och statiskt, medan själen växer stötvis. Och det är härligt att käna när man skjuter i höjden och känner att man kommer någonstans. Man står inte still.

Några av mina mål med livet är att alltid vara nöjd med vem jag är. Jag ska aldrig ångra något jag gjort, bara lära mig av det. Jag vill aldrig göra avkall på min stolthet, jag önskar att jag alltid kommer kunna säga ifrån när jag känner att något är fel, oavsett hur det kan skada mig.

Sen kommer bara framtiden kunna säga om jag lyckas...

Ordning

Jag börjar få lite ordning på min tillvaro! Eller snarare, jag har fått ett jobb! Fast det är bara tillfälligt, men ändå. Bättre än inget.

Jag tar hand om Nellie (eller Nelli) som snart är ett år gammal, håller på att lära sig gå och är allmänt söt. Det ordet hon bäst kan säga är "Oj!" och det säger hon ganska ofta. I regel sköter jag henne 08.00-16.00 och ibland även hennes 6-åriga storasyster Linda (hittills har jag bara hunnit hämta henne från dagis och gå hem med henne innan jag slutat). Jag känar inte så mycket, 70 kr i timmen, men jag tycker att det är ganska ok lön med tanke på hur mycket jag verkligen gör på dagarna, haha! Oooj vad jobbigt att sitta och rulla boll fram och tillbaka i en halvtimme!

Hur som helst, mitt stora problem nu gäller pengar! Jag har ett gäng skulder som bara skriker efter att få bli uppklarade. Typiskt. Hade tänkt sätta mig med dem efter det här.

Utöver det måste jag fixa internet på den här bärbara datorn (det funkar bara i gillestugan) samt internet över lag (det bryts ju titt som tätt). Jag måste söka nytt jobb till när mitt nuvarande tar slut, jag borde gå till doktorn och ta bort ett gäng födelsemärken, jag borde göra en halv miljon saker på Gråsvärdens hemsida och det är flera böcker jag vill läsa. Det är flera lajvsaker jag gärna vill fixa, allt från nya skor, ny kjortel och svärdskida, till fixa färdigt gamla kläder, till få ihop min packning på ett vettigt sätt, till fixa Gråsvärdens tält med mera. Och städa rummet såklart, och kanske börja titta på utbildningar (Iiik, ska ju skriva högskoleprovet imorn!)

Men på nått sätt känns det lugnt. Jag har jobb just nu, värsta paniken är över. Jag känner mig handlingskraftig och att jag kan göra saker. Helt olikt från när jag gick i skolan. Då hade jag alla läxor, prov och inlämningar också, och jag kunde inte sitta still och sy när jag egentligen borde plugga, så då blev det att jag inte gjorde nått av det istället. Kanske inte det smartaste, men men.

Det enda jag saknar nu är att jag använde min filofax för lite... Men jag får försöka ändra på det!

Nykär

Det svåra med långa förhållanden tror jag är att kunna behålla den där nykära känslan. För Johan och mig har det gått upp och ner. Man kan liksom bara inte sitta still och räkna med att den alltid ska finnas där. Man måste motstå jobbiga saker (som mv förra året för oss), och överleva dem och förlåta, inte bara räkna med att allt ska lösa sig av sig självt bara för att man är kära eller älskar varandra. Man måste anstränga sig själv också.

I början av förhållanden, när man är nykär, går det ganska mycket av sig självt, det är väl därför som det heter just bara ”nykär”, för det är i början alla med säkerhet är riktigt lyckliga. Sen är det ovanligare att man lyckas vara nykär. Ett par som efter många år är "nykära" är ju ett särdeles lyckligt par.

Men så länge man inte växer ifrån det som hör ”de nykära” till, som små spontana sms, och förklara hur mycket man uppsakttar varandra osv, det är saker som man ibland känner att man växer ifrån. Varför ska jag stup i kvarten säga till Johan att jag älskar honom, när han redan vet det? Men det blir ju samma vända åt andra hållet, och till slut börjar man längta tillbaka till den gamla goda tiden, när allt var bra och man kände sig uppskattad.

En annan viktig sak är att säga att man är kär i sin partner, inte bara älskar den. För det är ju skilland däremellan!

Fortsätt vara nykära ffs!

PS. Det här är från början ett mejl till Slåsa, men jag tyckte att det hade en sån bra kärna att jag kopierade det och ändrade om det lite här. DS.

Saker jag inte har gjort idag.

Det är facinerande hur lite man hinner med när man har hur mycket tid som helst! Idag vaknade jag runt elva, (ungefär tre, fyra timmar sen) och sen dess har jag duschat, ätit frukost och suttit här. Men jag har inte sytt något, inte skrivit färdigt min jobbansökan, inte kollat om någon varit hemma hos Johan så jag kan hämta ett intyg jag behöver till ansökan där, inte lämnat nycklarna till Hermelinen till Mats, inte kollat upp mer fakta om min bärbara dator, inte plockat undan efter mig, inte bäddat, inte städat, inte ens röjt på golvet så man kan komma fram till sängen, inte tömt skrivbordet inte ens lagt in de rena kläderna som ligger i en korg på mitt golv.

Det värsta är väl att jag inte ens har något att göra här vid datorn, uten bara försöker fördriva tiden så att Johan kan komma hem. O.o

Inte bra Linda, inte bra alls...

Resa

Det är mycket jag skulle vilja göra. Lumpen till exempel, men jag får se hur det blir med den biten. Och USA, åka dit en månad vore kul. Men jag vet inte riktigt om jag vågar åka dit ensam, och vem skulle följa med mig, alla går ju i skolan.

Och när skulle jag i sånna fall åka? Snart? Nej, det går inte, och jag vill inte åka över jul heller. Tror jag. Vore i och för sig kul att fira jul med Anna där borta. För det är väl främst henne jag vill träffa, mer än Stig och Dawn och deras barn.

Disney World vill jag till (jag ska önska mig dit i julklapp, det är nog det enda jag ska önska mig förutom Don Rosas Hall of Fame-album), jag fick värsta suget dit igår när vi satt och pratade om det (Stig med familj var där för inte så jättelänge sedan). Det var helt fantastiskt att vara där för fem år sedan, miljön och stämningen var så osannorlikt sagolik.

Och jag har fortfarande inte sett bilderna! Pappa har dem uppe på datorn, ska se till att få ner dem hit så att jag kan sitta och titta på dem i lugn och ro.

Nä, men först och främst måste jag skaffa jobb, annars blir det svårt att över huvudtaget ta sig någonstans. Så nu får jag försöka att skriva ett CV. Var tråkigt.

Min kjol

En sak som varit kul med medeltidsveckan har varit att det är kul att hälsa på folk som Fiffel och Trix mf när man går förbi dem på staden. Och att jag trivts så otroligt bra i mina kläder. Jag älskar min yllespillkjol trotts att den blev väldigt misslyckad, för den blev bra på ett annat sätt nu. Inte så jätte medeltid, men fet ändå.

Den har dessutom gjort mig lite småkänd, tror jag. Sista kvällen var det en tjej som hoppade fram precis när vi skulle gå och hälsade. Det här blir min sista chans att hälsa på dig! sa hon. "Jaha?" tänkte jag. Jag har sett den där kjolen överallt hela veckan! Hähä, jag är kändis!

En annan tjej försökte ragga upp mig på onsdagen, efter Trix eldshow. Hon blev framputtad av en kille, sa att jag var snygg och gav mig en öl. Fast den fick hon tillbaka sen så hon kunde försöka med nån annan tjej, eftersom jag var upptagen. Haha!

Men det är flera som har känt igen mig... Jag vet inte om det beror på att jag var med på Loke på måndagen (jag, Slåsa och en kneckt (som bestämt hävdade att han var en liten flicka, precis som vi två) skulle rida rodeo på Wessling. Slåsa vann över mig med en sekund, 17 mot 18. Det gick värre för kneckten, kan ha berott på att han var lite mer förfriskad, eller för att han och Wessling försökte hångla upp varandra hela tiden...), eller att jag var uppe och sprang och spelade lite under munkbollen (de sa "alla munkar av planen", så jag och Slåsa försökte hjälpa de svarta munkarna, samt att vi flyttade ihop de svartas mål vid nått tillfälle, så att bollen inte skulle gå in) eller om det bara berodde på kjolen...

Hur som helst, jag ska lätt ha de kjolen nästa år. Och min jättestora skjorta som hela tiden hänger snett och som är dränkt i rödvin (fast fläckarna försvann typ! :( ) och en liten minitunna i bältet :D

Panikattacker

Kom just på att när jag tappar kontrollen och allt bara brinner, mycket väl skulle kunna vara panikattacker. Det är lite läskigt. Så har jag inte tänkt det förut. Men det kan nog mycket väl stämma.

Det känns som om jag kanske kan hantera dem bättre nu när jag vet om det. För jag tror att när det händer kommer det inte förvärras av att jag känner mig så fruktanstvärt dålig som överhuvudtaget reagerar. Ungefär.

Stort steg fram

Det är så mycket på gång hela tiden. Jag är tom stressad över Gotland, trotts att det egentligen inte är nått att göra. Vi kom på att jag ska göra en lädermask jag också, jag skulle gärna vilja ha klart min yllelapptjol och några brokor vore trevligt att ha, men inget är ett måste. Jag kan lika gärna åka i min klänning, eller mina gråsvärdskläder utan att göra ett piss. Det måste jag lära mig att ha i baktanken.

Ganska mycket offande har det blivit på Dragonbane, inte riktigt vår typ av lajv, samt att jag känner att jag var för dåligt förbered samt saknade energi totalt till att leva ut eller orka göra saker. Men det gör inte så mycket, vi har planerat inför Gotland och EH:s höstlajv. Jag har fått ytterligare några insikter om hur jag fungerar och jag har tagit ytterligare steg mot självständighet.

Grejen är den att jag är så otroligt bunden och beroende av Johan. Och jag har först på senare tid verkligen insett hur stort problem det är. Bland annat om det skulle ta slut, då har jag inget alls att stå på, jag skulle inte veta hur jag skulle hantera saker. Jag skulle känna mig som ett övergivet barn på en flygplats i ett annat land där ingen förstår det enda språket man kan på väg någonstans man inte minns namnet på. Och det är ju inte så bra.

Samt att jag har blivit lite rädd. Jag har för skjuton levt nästan 17 år utan Johan, hur kommer det sig att jag inte kan göra det längre? Jag måste kunna stå på egna ben för mig egen skull, och för Johans. Inte bara utifall det skulle ta slut, utan för att hålla förhållandet igång. Det fungerar inte om jag måste vara med honom så fort jag misstänker att han kanske eventuellt kommer göra något som har en möjlighet att vara lite aningen roligare än det jag ska göra.

Jag tog ett stort steg under Dragonbane i rätt riktigt. Det låter ganska självklart när jag berättar situationen, men den är väldigt komplicerad.

Vi skulle förbereda inför den stora festen då Draken skulle komma till byn (det var alltså sista lajvdagen, igår faktist!). Jag, Ludde, Johan och en tjej som heter Petra (nyfunnen vän) hade precis ätit middag och Ludde hade försvunnit nånstans. Vi satt och pratade lite om vad vi skulle göra nu. Vi påpekade att någon borde sopa golvet och så måste vi ju diska. Petra sa att vi måste plocka blommor och erbjöd sig genast att göra det, och Johan direkt efter henne. Man märkte på Petra och på Joahn att ingen riktigt räknade med att få göra det, skulle det vara några (så skulle det bli jag och Johan eller jag och Petra, men inte just de två) men jag rådbråkade med mina känslor men bestämde mig för att pröva mig själv och sa att jag kunde sopa så fick Ludde diska.

Det svåra här var alltså att jag sa klart ja till att Johan skulle få göra något som var fett mycket roligare än det jag skulle göra (trotts att jag kände ett sug efter att sopa) både för att det var enklare och för att jag väldigt gärna ville vara med Petra, hon är trevlig och snäll och rolig och jag vill lära känna henne mer, men här gav jag alltså den chansen till Johan. Jag visste att det fanns en stor risk för att jag skulle bli sotis (inte av kärleksskäl, utan av att jag avskyr när han gör nått som jag tror/misstänker/vet är roligare än det jag gör) men sa ja i alla fall. Någon gång måste jag lära mig.

Så, jag gick och letade efter Ludde och en sopborste, och när jag hittat en kom jag på att jag skulle ha frågat var de skulle gå och plocka blommor, men när jag kom tillbaka hade de reda gått. Aja, tänkte jag, men det här klarar du Linda, heja dig! Jag sopade färdigt i den änden av långhuset som vi bott i hela veckan, och det tog ett tag. Jag gick vidare till det nästan tomma långhuset och sopade lite småslarvigt mitten där. Sen gick jag tillbaka och kollade, fortfarande ingen Johan eller Petra. Så jag gick på toa och satt där ganska länge, men de var fortfarande inte där när jag kom tillbaka. Såja Linda, än klarar du det. Det är inte så illa det här. Okej, de har nog roligare, men det är väl inte så farligt? Ibland har du det roligare än Johan, eller hur? Jo, precis. Och tänk vad bra det kommer kännas efter, eller hur?

Jag bestämmde mig för att gå ner en bit längs med vägen för att se om de var i skogen däromkring, eller om de satt nere vid den lilla lilla skön, men nej de var inte där heller. Äh, inte så farligt, nu har du ju gått en bit också, det är bara trevligt. Gå tillbaka och hitta nått annat att göra, eller hitta nån annan att vara med nu. Så jag gick tillbaka, och då ser jag dem, lite av en slump, en bit bort från alla långhus. Så jag gå dit, lite småtrumpen för att jag letat efter dem, men har fortfarande inte blivit sur (Heja Linda!).

Jag får veta att de inte suttit där så länge, och att de binder kransar, och att de pratat förhållande. Men ja, allt fungerar jättebra (eller snarare, jag lyckas hålla ångan uppe, jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska gilla situationen eller inte). En liten jobbig sak var att de lite retsamt sa att de suttit och pratat om mig och de blev väldigt tysta när jag kom dit. Jag fick göra ett par försök att få igång nån konversation innan de riktigt nappade.

Sen går Johan och jag iväg bara vi två i skogen (han skulle pissa) när kransarna är färdiga och upphängda och jag frågar lite om vad det var de pratat om, och han berättar. Jag undrar vad de sa om mig, och varför de var så tysta, men Johan förklarade att de bara rent allmänt suttit och pratat förhållanden (egna och gamla och allmänt) och att de egentligen redan börjat glida över på andra samtalsämnen när jag kom, och att vi inte alls direkt suttit och pratat om mig, som jag uppfattade det.

Det verklar verkligt snurrigt och konstigt allt det här, men det skiter jag i just nu, för jag vill minnas det här. Det är svårt att förklara i skrivna ord vad det är för nått med det här som var svårt för mig och vad det var för nått som får mig att vilja minnas det, det är mycket enklare om jag pratar direkt med någon/några för då vet jag vilka liknelser och sånt jag ska använda. Men det slutade i alla fall med att jag inte blev på sämre humör än att jag blev lite smått puttelite grinig och att jag väldigt gärna ville få Johan för mig själv fem minuter så jag kunde fråga ut honom vad de pratat om men sen var det lugnt.

Och just det, att jag inte blev ledsen eller arg och kände mig övergiven, ensam, sämst och socialt handikappad, var något ganska stort. För nu vet jag att jag är på rätt väg. Det kanske inte dröjer så länge innan jag kan sitta ensam hemma för att jag är trött och göra ingenting när Johan är på stan och festan utan att jag mår så där dåligt.

Usch vad svamligt det blev, men så är det. Jag tar gärna om det muntligt för vem som helst som läser det här, jag kommer garantera att det inte kommer bli lika svamligt då, för då har jag förmodligen tänkt genom det här så många gånger att jag lyckat hitta uttryck som beskriver det mycket bättre än det här virrvarvet av ord.

Kram och Puss på alla!