Hår

Just nu har jag rött hår. Det har jag haft sen december 2009. Det är nog det längsta jag hållit efter en och samma hårfärg, bortsett från min naturliga, och jag trivs rätt bra med att vara rödhårig. Det känns lika naturligt som att vara blond.

Men nu funderar jag på att bli blond igen. Dels för att den väldigt braiga hennan jag fick av Jörgens kompis, som hade köpt den i Indien, har tagit slut och nu blir håret mer orange när jag färgar det. Och dels för att jag härom veckan läste att det är inne i Hollywood med rött hår, och jag vill ju inte vara nån form av innebrud. Å andra sidan har ju jag i såna fall varit inne långt mycket längre än dem, och då är det ju lite okej.

Fast jag har ju fortfarande en massa hennafärg hemma, lika bra att bli av med den i alla fall, och eftersom den uppenbarligen inte fäster lika bra på mitt hår så kan det nog bli ett rätt snyggt sätt att fasa ut färgen. Från en rätt naturlig, röd hårfärg, via orange till blont typ.

Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp te till och sen sova. Imorgon ska jag vara på plats klockan sex i skolan för att fixa det sista inför Quarnvalen som går av stapeln klockan 14:08.

Om att välja inriktning

Vi gör ett nytt försök.

Nu har jag valt inriktning. KTH är lite efter, de kör fortfarande lite efter sitt gamla system, när en civilingenjörsutbildning var på 4,5 år och med gamla poäng (till skillnad från "högskolepoäng", hp, som används nu) och gamla betygssystemet (1-5 istället för F-A). Nu är utbildningen 5 år och ska i teorin vara uppdelad i först 3 år, kandidat, och sen två år till för master. Och i teorin borde då de första tre åren enbart påverkas av vilken utbildning man valt, i mitt fall maskinteknik, och sen väljer man inriktning i trean inför fyran. Men vi måste välja inriktning redan i slutet av tvåan, eftersom vi måste läsa förberedande kurser (i vissa utbildningar ännu tidigare). Väldigt spännande. Och läskigt. Det GÅR ju såklart att ändra sig, men ändå.

En kompis ska välja mekatronik, som egentligen är ett spår på Industriell produktutveckling. Det går i princip ut på att bygga små robotar. Hon resonerar som så att kurser i teambuilding och leadership (ja, engelska är nödvändigt här) kan man läsa senare och satsar på de mer tekniska kunskaperna nu.

En annan tänker mer att hon nog inte skulle klara av en så renodlad teknisk inriktning och ska välja nått mjukare, typ med teambuilding och leadership.

En tredje ska välja industriell ekonomi, det var egentligen den civilingenjörsutbildningen hon ville gå helst men kom inte in.

Jag vill helst inte välja. Det är läskigt. Ta beslut. Och vi har typ 20 olika inriktningar och spår att välja mellan. Och jag vet typ inget om dem. Och jag har såklart skjutit upp beslutet till sista sekund. Efter att ha skummat lite i häftet som presenterar de olika valen så fastnade jag främst på två, mekatronik och Teknik och hållbar utveckling, dvs industriell ekologi.

Men jag var rädd för att den sistnämnda ska vara en väldigt liten inriktning som få väljer, jag gillar hellre att ställa mig till den stora massan (jag är rätt säker på att mekatronik är den största). Men jag pratade med vår syo häromdan som påpekade att fördelen med en liten grupp var att man kom närmare läraren och få mer hjälp och kanske kunna skjuta på en inlämning om man har mycket i andra kurser med mera.

Och jag tycker att det lät spännande, det jag läste om inriktningen, som i stort sett handlar om att arbeta för att få balans mellan vårt samhälle och vad jorden har att erbjuda.

Till slut satt Jörgen och skissade upp mitt nästa år beroende på om jag valde industriell ekologi eller mekatronik (vilken tur jag har som har en pojkvän som jobbat som studievägledare i höstas:P), och det blev till slut industriell ekologi. Det känns läskigt att välja något själv, jag vill ha folk jag känner som kan pusha mig i skolan, men de jag brukar plugga med har ändå valt sånt jag inte är intresserad av (industriell ekonomi) och den som valt mekatronik kommer ligga före mig i vilket fall.

Så det blev industriell ekologi (jag är rätt trött på att skriva industriell vid det här laget). Det känns bra. Men läskigt. Nu ska jag bara klara av elektroniken. Och resten av termodynamiken. Och det sista på mekanik I. Och flervariabelsanalysen. Sen så är jag redo för hösten. Typ.

Nästa inlägg

Okej, still going strong....

Jag har funderat på att göra om den här bloggen radikalt, alt att göra en ny.

Argument för:

• Bloggen använde jag från början för att presentera mina "finare" tankegångar. Dyngan öste jag ur mig i helgondagboken.
• Den här bloggen har jag inte använt på över ett år, och gången innan dess var typ ett år tidigare. Lika bra att börja på ny kula.

Argument emot:

• Varför?

Svårt alltså. Jag har alltid tänkt mig lite att när jag flyttar hemifrån så lär jag få igång en blogg för att släkten litegranna ska kunna ta del av vad som händer i mitt liv (typ som min kusin Randi i hennes blogg), men det känns ju lite skumt med det som jag skrivit tidigare.

Tåls att klura på. Än så länge har jag ju ändå inte sagt till nån att jag börjat skriva om mitt dagliga liv här...

Idag var det då brorsans studentmottagning, det var drömväder med regn och blåst och en och annan solglimt. Massa folk var här och det var väldigt trevligt. Jörgen kom förbi en stund och gjorde succé hos tanterna som idag bara var två och bestod av farmor och Mocke, AnneMarie var på sitt barnbarns studen. Lika bra det, AnneMarie var ju den som träffade Johan först:P

Och farmor blev överlycklig av koppen hon fick. Hon sa att hon aldrig sett nått liknande (jag antar att hon menar att hon aldrig sett den bilden på en kopp... typ) och var väldigt glad. Det är en rätt hög tekopp och hon sa att man kunde använda den som vas också, så stilig som den var. Vad bra! Då stämde det fortfarande att att hon tyckte väldigt mycket om den tavlan! Hon har den både som vattentryck över sin säng och som halsduk, och nu då även som kopp!

I övrigt kan jag säga att jag absolut inte vill vara i skolan halv åtta imorn. Nej säger jag.

Bloggabloggablogga

Okej, det här är bara fånigt. Jag känner att jag inte kan blogga bara för att det skulle vara så knäppt att bara börja så tvärt, framförallt om det bara blir typ fyra inlägg på en vecka och sen inget mer. Det är lite ett problem jag har, att saker inte får verka skumt. Eller, saker får gärna vara skumma och konstiga och bryta mönster (jag älskar saker som bryter mönster (vilket är rätt roligt då jag alltid uppskattar symmetri)), men är det något jag tycker är fånigt så är det t ex folk som skriver i t ex sin blogg "Oj, vad inaktiv jag har varit på senaste tiden, det ska det bli ändring på!", skriver tre inlägg och sen är det tyst i ytterligare ett år.

Så, jag får väl ta tjuren vid hornen och se till att verkligen göra ett försök.

Dock kom jag precis på ett problem... jag har fortfarande inte beställt internet till min lägenhet! Det kommer ta två veckor innan det kommer! Fan, får fylla i den jävla blanketten och skicka iväg den med en gång då...

I övrigt tar brorsan studenten imorn, och det är alltid trevligt! Ser fram emot att farmor kommer, inte träffat henne på ett tag nu! Jag har en jättefin mugg från Polen till henne, med motiv från en tavla av Gustav Klimt jag vet att hon tycker mycket om, nämligen denna:


Det var värsta grejen när jag köpte den, eftersom när jag väl bestämt mig för den koppen (de hade flera olika typer av koppar och kannor och fat) så hade affären stängt. Det här var på torsdagskvällen och hela fredagen skulle vi vara borta på utflykter, till Auschwits och till saltgruvorna, och på lördagen öppnade affären (som låg ca 20 min rask promenad från där vi bodde) ungefär en halvtimme innan vår buss till flygplatsen skulle gå.

Men Jörgen blev dagens hjälte som skyndade sig till andra sidan stan under den timme vi hade lunch på vandrarhemmet mellan de två utflykterna! Han hann precis köpa koppen och en kebab och sen hinna tillbaka ungefär tio minuter innan nästa buss kom och hämtade oss!

Nu är klockan dock över midnatt så det är dags för nattanatta!

Ja, jävlar...

Vad tiden går. Får se om man skulle kunna göra något roligt av den här bloggen (som om jag kommer börja uppdatera den...). Nu är jag ändå på väg hemifrån, så då kanske det blir lite uppdating för la family eller något. Just nu tänker jag däremot inte skriva så mycket mer eftersom jag egentligen ska försöka fixa en Matlab-lab så att jag och Louise kan bli godkända på hela moment 2 och få poängen tillgodoräknade i ladok.

Men mer kanske kommer! Weho!

Så äckligt jävla nöjd!

Alltså, ibland känner jag mig bara så äckligt nöjd med tillvaron. Så många nära, underbara vänner, vissa som jag vet alltid finns där om jag är upprörd, ledsen och behöver stöd, vissa som bara får mig på bra humör, som jag kan sitta och snacka skit med ett tag eller hitta på hyss med.

Jag gillar skolan, det går framåt om än segt, och är roligt. Jag ser fram emot hösten och att börja maskinteknik. Jag ser fram mot sommaren som jag tror kommer bli bland de bästa någonsin. Och trotts att det fortfarande känns motigt ibland (framförallt händer det på kvällar, har jag märkt), så vet jag att jag ändå är så äckligt nöjd med mitt liv i stort att det inte spelar så stor roll.

I Gråsvärden har jag en underbar familj där det jag gör uppskattas, mitt humör accepteras och mina snedsteg överses med.

I ligrarna, Emilia och Slåsa, har jag mina vänner för stunden, festerna, lajven, problemen, samtidigt som vi alla tre har egna liv vi lever.

I Linn har jag en livslång vänskap. Vi kommer säkert komma ifrån varandra igen, men aldrig så långt ifrån att vi inte kan plocka upp den gamla tråden. Ungefär som med en syster, kusin.

Sen har jag så många fler, folk jag tyvärr bara träffar och snackar med ibland (Virre), eller nya vänner som det alltid är lika roligt att prata med (Klöver), eller nya vänner som har petat in ett nytt sätt att betrakta världen och omgivningen (Ahlet).

Sen är det så många fler som förtjänar att nämnas, folk i Gråsvärden (se ovan, ni är mig alla lika kära, det är helt sjukt vad jag tycker om er), gänget i skolan (där ingen känner någon från början men där alla förstår varandra och stöttar där det behövs), min kära familj (vad ska jag säga? Den är som den är!) och återigen enskilda personer som då och då får mig att dra på smilbandet.

Så mycket lyckligare än vad jag är nu är det nog svårt att bli. Mitt lyckorus är uppblandat med tentastress, en touch av uppgiven bitterhet och avundsjuka, ölsug, sommardrömmar, kissnödighet och så jävla mycket självboost att det borde vara förbjudet, och det är precis så det ska vara.

Jag höll på att skriva ”Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig”, men det stämmer inte i och med att jag skulle bli sjukt olycklig om jag skulle bli av med det här självförtroendet och den här äckliga nöjdheten som är över hela mig, men snudd på.

Det ÄR på andra sidan Gryningen.

Kungliga Tekniska Högskolan

Jag har börjat snegla på utbildningarna KTH erbjuder i höst. Jag tänker läsa någon form av civilingengörsutbildning, 300 hp, fem år. Högskoleingengörsutbildningarna, 180 hp, tre år, tittar jag inte ens på, jag är inte intresserade av dem. Jag vill jobba med framtiden, inte arbeta med gammalt.

Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.

Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?

Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.

Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.

Ett glapp

Jag tänker mycket på mina problem. Jag vet vilka de är och vad jag vill göra med dem, jag ser målet. Däremot har jag ingen riktig plan över hur jag ska komma dit. Det är egentligen där problemet är.

När jag kommer in i de här banorna tänker jag ofta tillbaka till en bok jag köpte för ungefär tre och ett halvt år sedan, som jag klassar som den första riktiga engelska boken jag läste. Den heter Pirates! av Cecilia Rees, och kom ut på svenska (Pirater!) typ två månader senare. Jag såg den i hyllstället på Heathrow flygplats i den affär där jag höll på att köpa upp mina sista punds.

I boken berättar huvudpersonen om när hon var liten och sprang runt på gatorna tillsammans med en kompis och lekte sjöfarare tillsammans med de andra barnen. Då var det en självklarhet att de skulle resa på haven tillsammans när de växte upp. Men så började de växa upp och hon insåg att det fanns ett glapp där mellan barndomens drömmar och de vuxnas verklighet.

Visst skulle han bli en sjöman, precis som sin far, men det innebar att han skulle ut på haven också.

Jag känner mig fast i barndomens drömmar ibland. Jag vill ha ett snygg och städat rum, och jag har egentligen inget emot att städa, det måste man göra för att ha ett snyggt rum. Men sen kommer det till att man måste göra det, och det är där det fastnar. Jag kan göra det lite senare, det är ju inte själva städningen jag har något emot, bara det faktumet att jag måste göra det just nu.

Därför ska jag nu sätta mig med mina kvitton igen. Jag började bra för någon vecka sen, men blev avbruten och har inte kommit igång igen.

Fast för att vara ärlig så är jag egentligen mest sugen på att klura ut när jag kan träffa Petra nästa gång.

Snart gryning…

Förr

Helgen har varit rätt bra och ego-booster. Sånt är alltid trevligt. Veckan framöver ser rätt bra ut också, och vindfolks-lajvet känns fortfarande okej. Vi har tillräckligt med anmälda för att inte gå back, och egentligen behövs det inte så mycket mer än så för tillfället. Intriger såklart, men det är inget jag kan göra något åt förrän om en vecka högst.

Skolar segar på. Imorgon har jag hela tre lektioner! Eller två lektioner och en föreläsning. Stackars mig.

Men för att komma till något vettigt (jag tänkte faktist ha vettiga inlägg i den här bloggen, även om det är svårt att skriva seriöst när man har en halvfungerande E-tangent). Det jag planerar att skriva nu påminner mig lite om något som Helena, min gamla scoutledare, skrev i sin helgondagbok för något år sedan.

Hursomhelst. Sedan jag börjat bevaka min gudsysters bilddagbok har jag insett hur mycket jag glömt från början av tonåren. Och det känns otroligt att jag nu inser vilken skillnad det är i hur jag mår och tänker och resonerar nu mot då. Jag har ju alltid märkt att jag har växt, att jag känner mig säkrare i mig själv nu mot för ett år sedan och så vidare.

Men det är ju mer än så! All den okunskap och deseration och alla vackra drömmar som fanns då, alla känslor som bokstavligen talat kastade världen på ända. Jag har allt det där idag också, men mer kontrollerat.

Visst kan min värld även idag ramla på sidan, men jag vet att den kommer ramla tillbaka. Och visst känner jag desperation över mig själv och framtiden och alla andra människor, men den äter inte upp mig. Och drömmarna lever, men vissa av dem har man gett upp för att vara annat än drömmar.

Det fanns en tid när jag fullt och fast kände att jag inte skulle fortsätta i den här världen, jag skulle på något sätt hamna i en magisk värld. Jag kände mig så otroligt malplacerad i den här världen och att jag till slut skulle hamna någon annanstans kändes lika verkligen som att man en gång i framtiden skulle sluta skolan och börja jobba.

Jag saknar den tiden, även om jag är så lycklig över att jag redan genomlevt den. Allt är bättre i efterhand. Det är alltid solsken när man tänker tillbaka till sin barndom.

Snart gryning...

Utbildning och framtid

Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.

Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.

Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.

Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.

Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.

Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.

Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.

Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.

Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.

Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:

Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.

Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.

Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!

Snart gryning...

Tankar

Kan lika gärna försöka hålla den här uppdaterad när jag ändå är igång.

Jag har skaffat en ny blogg, som jag, Emilia och Slåsa ska dela på är det tänkt. Där skriver vi om våra liv och sånt, är det tänkt. Hvudtemat är party, lajv och oss själva. Förhoppningsvis kommer det bli en rätt najs blogg, men man vet ju aldrig sådär i förväg.

Jag är stressad, och då gör jag som jag alltid gör, det vill säga precis vad som helst förutom just det jag måste göra. Därför blir det inte så mycket vettigt i det här inlägget, och lite upphackat.

Ska försöka ta och sätta igång med lite av det jag måste göra nu, typ skolarbete och packa inför imorn (ska sticka till Emilia efter skolan, sova där, och följa med till hennes skola på onsdag, samt till träningen på kvällen).

För övrigt måste jag bara påpeka att det är förvånadsvärt svårt att skriva när man inte kan använda vänstertummen. Det fungerar, men det är liksom... haltande.

Aja, hursom.

Vi ses på andra sidan gryningen.

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.

Tomt

Det känns tomt men fyllt av ilska som bara orätvist riktar sig mot en person, eftersom det inte har något egentligen med denne att göra.

Längtar mig sjuk efter andra, men orkar inte träffas. Så känns det nu i alla fall. Ritar upp drömbilder i huvudet av hur det skulle kunna vara, men vet egentligen att det inte kan bli så.

Jag vet att jag måste ta tag i saker själv för att de ska bli gjorda, men det är så mycket lättare att skjuta över ansvaret på någon annan. Önskar att jag kunde inse att för att få mig dit jag vill så måste jag sköta saker själv.

Men när nu någon annan kan sköta sakerna åt mig, varför kan de inte göra det bara nu? Bara den här gången? Jag kan lära mig sen...

Men jag vet ju att det inte riktigt stämmer heller. Och hur ska jag kunna lära mig då? Att inte för varje motgång sätta mig ner och ringa dig?

Jag törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse, och tar smitvägar när den inte kommer därifrån jag vill att den ska komma. Det är inte bra. Inte för någon. För det hjälper mig inte mer än för stunden.

Men när man kan välja mellan att hälla sprit i såret eller bara låta det vara med ett plåster över så är det så enkelt i stunden!

Åh, varför kan man bara inte ta tag i sig själv och styra upp sig?

Gamla leksaker

En känsla, ett sinnelag.
En önskan, ett begär.

Att känna sig fri och ensam.
Att känna sig låst och behövd.

En kram, snälla? Men inte av dig, inte av du som inget hellre vill än krama mig.

Nej, en kram av mina drömmars prins, min Månskenspojke. Han som förlåter allt, aldrig blir arg, aldrig krånglar, alltid beter sig precis som man kan önska utan att bli tam och toffel.

Men är jag blind? Tänk om Månskenspojken står där, och bara väntar på att jag ska slita ögonen från Månen och se att han står här på marken, framför mig.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Jag önskar att jag hade någon här, som kramade, höll om, älskade, behövde, åtrådde mig, viskat att allt ordnar sig, och jag önskar att jag kunde tro honom, känna mig älskad, behövd, åtrådd, omtyckt utan att känna mig inlåst och fast.

Se på mig. Prinsessflicka med silversked och guldskor. Har tröttnat på sin favoritleksak och sörjer att hon inte vill ha den längre. Söker girigt och törstande efter något nytt att leka med, som fyller hennes behov ännu bättre än den gamla.

Åh, giv mig insikt och klarhet, en smäll på käften och en ork att fortsätta.

Eller i alla fall en kram.

Ja? Nej? Kanske?

Det underbara i att någon ifrågasätter det man gör är att då vet man att nu säger personen i fråga vad hon tycker, och håller inte bara med.

Det känns så osäkert när man förklarar sitt levnadssät, eller sin relation till någon, och personen som lyssnar mest håller med och säger saker i stil med ”Ja, men det funkar nog.” och ”Ja, i det här fallet är det bra.”, för hur ska man veta att personen verkligen skulle tycka så rent objektivt.

Jag vet själv att jag i många frågor tycker si eller så beroende på om jag känner den som frågar. Vilket gör mig osäker.

Så om någon hoppar fram och säger att jag absolut inte borde fortsätta som jag gör av den och den anledningen så skulle jag nog lyssna på det, trotts att det bara är en av många röster.
Men skulle jag det? Kanske inte... Jag vill ju trotts allt inte sluta med nått jag gör, för i sånna fall skulle jag ju redan sluta med det. Men ibland så märker man ju inte alltid vad som är bäst för en själv.

Ett barn måste man hålla koll på, man kan inte låta ett barn avgöra hur mycket godis hon vill äta. För ett barn fortsätter ju äta eftersom det är gott, eftersom hon vill äta, men det blir ju dåligt i slutändan, med magont och hål i tänderna och osunda vanor. Då önskar förmodligen det barnet att någon vuxen hindrat henne från att äta så mycket godis, även om hon inte blivit glad just då.

Tänk om det är samma sak här? Att jag egentligen håller på att föräta mig, att jag kommer få ta konsekvenserna om ett halvår, ett år, fem år? I sånna fall önskar jag ju att någon nu, med en gång, kommer och hindrar mig, säger till mig, visar på vad som kan hända och på vad jag ska göra istället.

Men tänk om den som säger åt mig har fel? Det kanske inte är godis jag äter, utan bara söt frukt? Som är både nyttig och god?

Jag önskar att jag hade ett minnessåll här just nu, för det skulle jag verkligen behöva...

Slut.

Mycket har hänt på senaste tiden. Jag och Johan har gjort slut, vilket är lite knepigt och som lett till en del jojjo i sinnet. Jag har pendlat mellan botten och "jag hatar allt, alla hatar mig, allt är emot mig" och att må riktigt, riktigt bra och känna att allt löser sig, allt är bra.

Jag känner att jag växt och insett vissa saker i praktiken som jag bara visste om i teorin tidigare. Till exempel att man kan vara hemma och missa något någon enstaka gång utan att det får förfärliga följder och man måste begå sepuku för att man inte överlever det att de andra har haft massa kul utan en själv.

Ganska självklart egentligen, att man inte kan vara med på varje fest och så vidare, men jaa, det har jag inte tyckt tidigare. När andra har varit lite nere för att de inte kan följa med så har jag tröstat dem med det, att alla inte kan alltid. Det har däremot varit svårare att få in det i min hjärna.

Och även om det fortfarande är svårt så är det inte omöjligt som tidigare. Då är det bättre att jag letar efter andra som inte heller är med på vad-det-nu-är-som-händer och fördriva tiden med dem.

Men något av det bästa med att det tagit slut med Johan, förutom att Pang Bom blivit bättre på att tackla det faktum att folk (läs: Johan) kan ha kul utan mig, är nog att vi blivit bättre att tackla varandra. Vi har bråkat mer sen vi gjorde slut än vi gjort tidigare, men har å andra sidan aldrig varit så bra på att bli sams och prata genom det och lokalisera varför det skar sig! Det är väldigt skönt, och jag känner att vi tagit vår "relation" till en högre nivå, något som vi förmodligen inte hade kunnat göra om vi fortfarande var ihop, alternativt att det hade tagit väldigt lång tid.

Så på det stora hela är allt väldigt bra just nu.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner!

Skitsnack

Här kommer igen en av mina insikter, av sånna där helt självklara saker, saker som man vet men som man ändå inte fattat förrän någon slår en i huvudet. Den här gången handlar det om skitsnack.

Den här insikten kom inte riktigt som en blixt från en klar himmel, som de brukar göra, men nästan. Det började i sommras, någon gång mot slutet av Medeltidsveckan. Och för att berätta om det som satte snöbollen i rullning måste jag dra in flera personer, och då kommer jag använda påhittade namn, men för de som känner mig så kommer det nog ändå inte vara så svårt att klura ut vilka jag menar. Och då är det min önskan att ni inte bryr er om det, alternativt pratar och frågar ut mig om det, för det jag tyckte om folk då har ändrats ganska rejält sen dess.

Hursomhelst. Det här var som sagt mot slutet av Medeltidsveckan, och de flesta som känner mig vet att jag inte klarar av hur lång tid som helst med samma personer, efter ett tag går nästan allt och alla mig på nerverna. Och nu var vi ett gäng på typ 7-8 personer som sov, åt och hängde tillsammans hela tiden, det var väldigt sällan vi delade på oss.

En eftermiddag frågade Anna mig om Sara skulle gå med i Gråsvärden. Jag sa att jag inte visste, och undrade varför hon frågade, och Anna sa att hon trodde att Lisa inte skulle gilla Sara. Jag sa nått om att "det förstår jag, hon började gå mig på nerverna också" (vilket de flesta börjar göra efter ett par dagar). Sen frågade Anna hur vi väljer in folk i Gråsvärden och jag berättade i ca 20 min hur det gick till förut, i början, om några händelser, hur vi gör nu och om några som blivit nekade medlemskap och varför och lite mer.

Sen undrade Johan vad vi pratade om och eftersom jag alltid vill få med allt när jag berättar något så började jag med att återberätta första delen av vårt samtal och sen sa jag att jag berättat om hur vi väljer in folk i Gråsvärden. Och eftersom när jag berättade om vårt samtal så gick 90% av tiden åt att förklara att vi störde oss på Sara och 10% av tiden åt att berätta att vi pratade om hur vi väljer in folk i Gråsvärden (eftersom han redan vet allt om det ägnade jag inte mer tid åt det), så han trodde såklart att vi suttit och snackat skit om Sara i 20 min, medan det inte alls var så.

Men detta ledde hur som helst till att Johan tog upp det här med mig senare, han gillade inte att jag höll på att snacka skit om folk med andra än honom (han vet att jag har ett behov att "snacka av mig"), eftersom det kan sprida split och dålig stämning i gruppen. Jag blev irriterad eftersom vi faktist inte hade hållt på och snackat skit om Sara, men jag och Johan fortsatte att prata om skitsnack och han fick mig att inse att jag faktist har en ganska... Jag vet inte vad jag ska kalla det, men en ganska ledande roll, och att jag kan påverka folk med det jag tycker, tänker och säger.

Detta har jag absolut inte föreställt mig före Johan sa det. Ett släng av dåligt självförtroende. Skulle jag kunna påverka folk? Aldrig! Skulle folk lyssna på mig som om jag hade något vettigt att säga? Men å andra sidan... Jag pratar mycket, kör för det mesta med en ganska självsäker attityd och jag är oftast den som pratar mest med nykomlingarna i början, förklarar hur våra rutiner ser ut och så vidare. Så det är klart, om jag dessutom slänger ur mig något "Åh, Stefan, han kan vara så jobbig ibland! Han är hemsk att vara med på ett längre lajv..." eller nått så är det klart att de lyssnar på mig.

Lite insikt där. Sen har det där legat innom mig och grott lite under hösten och kom upp igen förra veckan när jag, Johan, Micke och Richard satt och snackade ganska seriöst om mycket. Familjerelationen, skolgång med mera, och vi kom även in på saker som skitsnack. Och ungefär en vecka efter det kom jag på det. Då förstod jag vilken skada skitsnack verkligen kan göra.

Ni förstår, innan har jag sett det som om jag snackar skit om någon, så är det för att den personen har sidor och egenskaper som är "fel", och den personen som har de sidor och egenskaper som är "fel" kan själv ändra på sig och bli "rätt" och på så vis bli omtyckt och slippa skitsnack. Och eftersom jag haft den här synen på det hela så har jag inte tyckt att det varit något direkt fel med skitsnack eftersom den personen i så fall får skylla sig själv! Och ifall de märker att de inte är omtyckta är det bara bra eftersom de då kan ändra på sig själva och bli som man "ska" vara.

Det låter ju helt absurt när man säger det så, men jag har ju själv inte insett att jag haft den synen på det hela.

När vi satt och snackade då för nån vecka sen så insåg jag att det faktist beror på de som snackar skit, inte de som utsätts för skitsnacket, som är anledningen till att någon ogillas. Och det var nått nytt. Nu började jag förstå varför man inte ska snacka skit. För även om ingen tar omedelbar skada av det (såvida den man pratar om inte råkar höra), så skapar man en negativ bild av den personen som man själv kan sprida vidare och i det långa loppet skada honom eller henne.

Sen kan man såklart få "snacka av sig" ibland, när någon gör något korkat till exempel, så länge man fortfarande kan ge personen ifråga en chans.

Nu känner jag att jag är på väg att spåra ur... Men mitt självförtroende har stärks av att inse det här, eftersom jag då förstått att det inte var mitt fel att jag var utanför i mellanstadiet, utan det var någon utlösande faktor hos mig, slump och lite till som gjorde att folk inte gillade mig. Inte jag. Jo, lite, men egentligen hade jag inte större fel än någon annan.

Jag hoppas att jag lyckats få fram ungefär det jag själv förstått här...

Tankar

Det är som en parasit tagit sig in i min kropp. Aldrig förut har jag haft så bra självförtroende och aldrig förut har jag mått så bra. Men samtidigt har jag aldrig förut varit så medveten om mitt dåliga självförtroende och aldrig förut har jag mått så dåligt. Det är som att ju bättre självförtroende jag får, dessto mer meveten blir jag om hur dåligt självförtroende jag faktist har, vilket får mig att må sämre.

Jag ser mig själv som en tjej utan press från omvärlden, men ju mer jag upptäcker med mig dessto mer upptäcker jag vilken enorm press jag har på mig själv, att vara presslös. Att lyckas vara den jag intalar alla andra att jag är. Och då, ironiskt nog, tappar jag orken och blir den jag inte vill vara.

Förut, eller ja, snarare under slutet högstadiet, så hade jag något om jag kallade "perioder". När en period gick mot sitt slut blev jag oerhört deprimerad och trött på mig och mina vänner och allt däromkring och skrek desperat efter en förändring. Och sen blev allt bra igen, med nya bästa vänner, nya mål.

Men jag har aldrig haft någon sån där längre period av depretion sen jag blev ihop med Johan. Visst har jag inte mått lika bra alltid, men jag vet att i början så trodde jag att de bara var förklädda depretioner, ungefär. Att om jag inte haft så lite att vara deppig över så skulle det vara mycket värre, och eftersom jag inte var riktigt nere så fanns det kvar och kom fram så mycket lättare, och själva nere-perioden var så mycket längre.

Eller så har "mitt behov av att vara nere" tagit sig ut de gånger då jag varit full och riktigt ledsen, arg, besviken, sårad. Men då har det inte hållt i sig lika länge som tidigare. Det kan också bero på att jag helt enkelt är bättre på att prata och lokalisera det som stör mig så att jag aldrig hinner bli riktigt nere.

Men det finns fortfarande där under, känns det som. Och på senare tiden kommer känslan av hopplöshet allt oftare upp till ytan. Det kan vara en sån där neråt-period, som knappt märks för att jag egentligen inte har nått att vara deppig över. Eller så börjar mitt undermedvetna känna sig rastlös. Dags för en förändring snart?

Men inte nu. Jag känner inte att något är fel. I våras kände jag mig nere för att jag inte hade någon egen, nära vän som jag umgicks med, och som var mer min vän, inte Johans. Men det har jag nu, känner jag.

Var tog den där känslan vägen, som jag hade dagen efter studenten, min anti-bakisdag? När jag gick runt och bara svävade på moln och kände mig kravlös och kände att jag skulle äntligen få ordning på mitt liv.

Jag har lärt mig att man nog aldrig kommer kunna slappna av och ha gjort allt för en gångs skull. Det kommer alltid finnas saker att betala, skulder, saker att laga, att städa, mat att laga, saker att fixa, fester, lajv, arbeten, papper att fylla i, saker att kolla upp, framtid att planera. Även om jag skulle bli ekonomisk oberoende och kunna anställa någon som tog hand om allt det praktiska kommer det ändå finnas saker att göra. Jag kommer aldrig kunna luta mig bakåt och känna att nu har jag gjort mitt. Nu behöver jag inte lyfta ett finger till i livet såvida jag inte vill det till 100%. Såvida jag inte tycker det är kul.

Den insikten har inte gett mig energi att ta tag i saker, snarare tvärt om. Jag är en sån som vill göra saker en gång för alla. Jag vill laseroperea mig så jag slipper allt vad linser och glasögon heter. Jag gillar inte att borsta tänderna för det är något man måste göra varje dag, helst två gånger. Jag gillar inte att städa, för det är snart stökigt igen. Jag gillar inte att laga mat, för den äts upp och sen måste man göra om samma sak igen om ett par timmar (en sak jag gillar med att jobba på dagiset, där jag får lunch varje dag). Jag gillar inte p-piller, för man måste ta ett nytt piller varje kväll!

Rutiner, rutiner, rutiner. Jag avskyr rutiner. Men samtidigt är jag så avundsjuk på alla som har dem och som lyckas ha en ordentlig vardag. Som inte sitter där på kvällen och mår dåligt över allt man inte gjort. Som jag, nu. Och det är lite irioniskt att det mesta jag värdesätter och tycker är viktigt misslyckas jag med. Som att passa tider. Att komma i tid, göra saker i god tid, kolla upp saker ordentligt.

Att värdesätta dessa saker har jag fått av pappa. Att misslyckas med dem har jag fått av mamma. Missuppfatta mig inte nu bara, den slutsatsen har jag dragit efter att ha läst en artikel i Svendska Dagbladet (rekomenderas! http://www.e24.se/dynamiskt/Jobb_karriar/did_14341151.asp). Detta leder till att jag inte kan hålla tider, och mår dåligt över det. Istället för att passa tider, och inte reflektera över det, eller att ofta missa tider, och inte tänka mer på det. Men likt förbannat lär jag mig inte.

Nu känner jag att inspirationen håller på att sina och jag börjar få svårt att hitta ord att skriva. Det betyder förmodligen att jag fått ur mig det jag tänkt på den senaste tiden ganska mycket. Och antagligen också att det nu kommer flytta längst bak i hjärnan där det nästan kommer glömmas bort. *suck*

Vi får se om jag lär mig.

Vi får se...

Chokladkalender

Just gjort ett löfte till mig själv. Jag ska så länge jag lever köpa en chokladkalender till jul, såvida jag av någon anledning känner att jag inte kan avara de typ tio kronorna de kostar. Jag tror på att bevara barnet innom sig, och när får man en bättre chans att göra det än till jul?

Fri

Sitter och kollar på PotC2 i bakgrunden. Musiken i filmerna är så uppiggande, de verkligen uppmanar en till att sticka ut och göra rackartyg och verkligen strunta i konsekvenserna för ta hand om dem när de dyker upp.

Vore det inte härligt? Att vara fri i ett varmt land och ha rätt att supa sig full varje dag? Utan att behöva fundera över varken det ena eller det andra? Men så kan det såklart inte vara. Det perfekta livet är det utan stora problem, med bara små problem som i det stora hela är försumbara.

Att leva lyckligt betyder inte att skaffa sig allt man vill ha. Att leva lyckligt går ut på att njuta av det man har, njuta av att längta efter det man saknar och inte vara bitter om det som gått förlorat.

Andra sida Gryningen...