måndag, november 14, 2011
Åldrandet
Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.
Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.
Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...
Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"
Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.
Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.
Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.
torsdag, november 10, 2011
Socialt rovdjur
Men även med nära vänner. Jag känner att jag överdrev, att jag drev ett skämt lite, lite för långt, att jag var alldeles för ärlig på ett lite för plumpt sätt, att jag är lite för öppen och så vidare. Och så går jag och gruvar mig och försöker tänka på det till nästa gång, att jag ska stanna ett snäpp tidigare.
Jag minns till exempel en Arvikafestival för några år sedan. En av mina kompisar gick runt i bikini och jeans efter att vi badat, och bikinin var knäppt i ryggen med ett spänna som var lockande enkelt att knäppa upp. Vilket jag gjorde flera gångar, vi hade jättekul åt det (bikinin flög aldrig av och visade något, men hon blev upptagen nån minut med att försöka knäppa den igen), men jag fick ändå för mig efter sista gången att jag gjort det en gång för mycket, att nu blev hon sur på mig.
Jag gick och hade ångest över det hela kvällen, fram tills jag tog upp det dagen efter. Och hon hade inte alls blivit sur på riktigt, den lilla skiftningen i hennes reaktion sista gången jag gjorde det var bara en fortsättning i skämtet. Puh!
Andra lägen har jag gått ett steg för långt. Ibland säger folk det, ibland inte. Jag brukar ofta prata lite för högt. Många gånger märker jag det, framförallt om man går från ett bullrigt rum in till ett tyst, då brukar jag sänka rösten. Men om jag är glad eller uppspelt så märker jag inte alltid att jag höjt rösten. Ibland påpekar folk det. Det svider alltid, samtidigt som jag uppskattar att de påpekar det. Då kan jag sänka rösten och jag vet att de påpekar om jag är störande, ungefär.
Men det tar energi. Att sitta och fundera på vad jag har gjort fel, när jag korsat gränsen, vad jag ska tänka på till nästa gång. Det känns som att det ändå kostar mer energi att försöka att inte irritera folk än att då och då ta att de är irriterade på mig.
Krävs lite mer fundering...
onsdag, november 09, 2011
November
Det är november, det börjar bli mörkt och kallt. Det känns lite motigt när det känns som tidigt morgon och att solen är på väg upp och sen inse att klockan är efter tolv och den är på väg ner. Eller när man kommer ut från en föreläsning vid tre och det redan börjat skymma.
Men det finns mysiga stunder också. Som när en disig måne kikar fram över taken på de gamla kth-byggnaderna. Eller den härligt friska och isande luften på morgonen.
Jag tycker om Sverige. Jag älskar årstidsväxlingarna. Hur den skiljer så mycket mellan den varma, ljusa sommaren och den kalla, mörka vintern.
Mysiga Sverige.
onsdag, november 02, 2011
Att klättra
Jag ser ingen poäng med att irritera mig på saker jag inte kan påverka. Men ibland så påverkar det ju mig i alla fall. Och då känner jag mig misslyckad, även om jag såklart vet att jag inte är det. Men det känns så i alla fall.
Men det värsta med den här Sociala Paranoian är väl hur den går upp och ner och jag kan aldrig riktigt lita på mina känslor. "Nä, nu är jag säker, de gillar mig inte. Okej, jag klarar mig i alla fall, jag har använda vänner." Ett par timmar senare är det "Jo, de gillar mig nog visst... Det var nog bara upptagna/tankspridda/trötta förut." Och jag kan liksom aldrig bestämma mig för vilken linje jag ska följa.
Eller jo, bästa är väl att följa den senare. Men precis som det är svårt att alltid tänka på tända ljus när det är mörkt ute så är det i perioder svårt att lita på att ens vänner faktiskt umgås med en för att de gillar en, inte för att de gör det av gammal vana eller nått.
Fast det är rätt sällan jag umgås med nära vänner av gammal vana...
Hursomhelst, just nu känns livet inte som Mount Everest som ska bestigas, utan snarare som att gå Abisko-Nikkaluokta, och den sträckan har jag faktiskt gått förut, två gånger till och med. Det är jobbigt, men värt det.
Om att vara lycklig, och inte
Jaaa... Vi börjar med jobbet, som jag inte har. Men jag pluggar i alla fall. På KTH, till och med, där blir man civilingenjör och får ett fancy jobb med mycket pengar. Men först måste man ta sig genom fem år av studier... Vilket verkar stört svårt för mig. Jag vet ju inte hur man gör när man pluggar! Det ser man på vilka kurser jag har klarat också. De kurser som har jämna inlämningsuppgifter eller kontrollskrivningar klarar jag mig rätt hyfsat i. Men inte ens kontrollskrivningar hjälper alltid. Hittills har jag inte klarat av en enda mattekurs på första försöket.
Jag vet ju att jag kan. När jag väl satte algebran fick jag A, högsta betyg, i den. Men det känns ju sådär lagom kul att jag måste läsa hälften av alla kurser två gånger. Det är också tungt att tappa alla pluggkompisar, ju mer efter man hamnar.
Förhållandet då. Där tycker jag att jag har lyckats rätt bra. Det är svajigt ibland, men nu har vi bott ihop i snart fyra månader och det verkar fungera. Vi pratar mycket om allt och inget och vi gör saker ihop. Största problemet är väl att vi har så få gemensamma vänner och hobbies. Visserligen drar båda våra hobbies åt samma håll, och jag funkar bra med hans vänner, och han med mina. Men ändå. Enda fördelen med det är att om det skulle ta slut, så är risken att vi hamnar på samma fest rätt liten...
Vänner... Det är alltid lika knivigt. Jag vet att jag har många och bra vänner, men jag är alltid så paranoid. Jag har så lätt att läsa in saker hos andra om de eller jag är på dåligt humörs. Som nu. Jag vet inte om det är spökande hormoner, eller det att hela hösten, av någon anledning, varit tung. Men jag känner det som att folk uppfattar mig som jobbigt och påträngande. Min spontana reaktion då är att dra mig undan. Fast jag vet ju också att det kanske inte alls är så att folk uppfattar mig så, men att de tolkar mitt undandragande som att JAG har tröttnat på dem. Så då borde jag inte alls sluta höra av mig, utan visst skicka sms eller ringa, oooooch då känner jag mig påträngande igen.
Ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag är så jävla nojig när det kommer till vänner. Jag har sen jag varit liten dragit med en känsla av att jag hela tiden är för mycket. Jag är för pratig, jag är för skrikig, jag är för extrem, jag är för klängig. Och eftersom jag kan ha svårt att tolka vissa diskreta sociala signaler så övertolkar jag allt istället.
Det bästa jag vet är folk som är tokraka och ärliga. Som säger "nu pratar du lite för mycket, kan inte jag få berätta min sak?" eller "jag tycker att du messar mig lite väl mycket" eller "sorry, jag är på för dåligt humör just nu, kan du dämpa dig lite". Då vet jag hur landet ligger och kan anpassa mig.
Men ja, kontentan av det hela är att jag just nu inte känner mig så himla lyckad. Eller lycklig. Skolan suger och jag är paranoid över att jag inte har några vänner, egentligen. Och vad ska jag göra åt det då? Jag skulle kunna slänga på ett käckt leende och vara glad i alla fall, det är var jag brukar göra. Och det brukar fungera rätt bra. Men inte just nu.
Typiskt.
onsdag, oktober 19, 2011
Idag och framtiden
Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"
Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.
Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.
Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.
Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!
torsdag, oktober 13, 2011
Vänner
Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.
Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.
(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)
Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.
Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!
Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!
Tack för allt!
tisdag, oktober 11, 2011
Historia igår, idag och imorgon
1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.
Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.
- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:
- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.
Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?
En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.
Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"
måndag, juli 18, 2011
Melankoli
Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.
Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days
Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.
In peace December 22 1869
På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?
Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.
Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...
Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.
Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).
Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.
torsdag, juli 14, 2011
London, fortfarande
Det är lite roligt också, jag har framför allt frågat på priset på de små klockorna, och sett till att alltid fråga på samma modell, och de kostar mellan £5 och £12, för exakt samma modell och storlek! Men jag har inte köpt nått, annat än lite mat, en flaska vatten och lite vindruvor. Tänkte se om jag och Jörgen kan åka dit i eftermiddag eller på lördag, annars åker jag dit själv imorgon igen.
Fick lite komplimanger också! Dels för mina döskalleörhängen, de undrade var jag köpt dem och så (dock kom jag inte ihåg vad affären hette, tror den finns här i england också... aja...). Innan dess var det en kvinna i ett av stånden som först kommenterade min kiwi-fågel-frukt-tröja, och sen sa hon nått långt som jag inte uppfattade och avslutade med "you lucky girl", så jag sa tack och log och smet vidare. Jag blir så obekväm när jag 1) inte riktigt uppfattar vad folk säger och 2) folk försöker aktivt sälja saker till mig (vilket visserligen denna dam inte gjorde, men ändå).
"You can try this!" "We have this colour as well!" "Half price, only for you, buy now!"
Aja, antagligen tjänar de på det och det är väl bra för dem.
Nu ska jag sova lite innan Jörgen kommer tillbaka.
London
Sitter på hotellrummet nu. Resan hit gick rätt bra. Vi checkade in ca 30 min innan incheckningen öppnade, vi fick platser tillsammans (och jag fick fönsterplats!) och vi hittade ett donken på Arlanda så vi fick lite mat. Resan gick bra och likaså landningen. Lite strul att hitta rätt buss och lite skumt att köpa biljett av chaffören (vi fick inte biljett eller kvitto av honom, så det kan lika gärna vara så att han tog våra £10/pers för sig själv... Aja.).
När vi kommer fram kan Jörgen inte hitta kartan med vägbeskrivning som han skrivit ut, vid det läget är vi båda hungriga igen (konstigt, eftersom vi ju käkade på donken innan -.-), men vi börjar gå och det verkar vara rätt. Vid en korsning när vi ska försöka leta reda på var vi är plockar Jörgen fram kartan och hinner konstatera att vi är rätt innan han inser att det är kartan han håller i. Aja, vi kommer fram till hotellet, blir incheckade av en fantastiskt stressad tjej som verkar ha svårt att vara lite trevlig trotts att vi försöker vara trevlig mot henne.
Rummet är skitlitet men väldigt snyggt. Sängen är enorm, men så mycket mer får inte plats, typ. Vi bor på fjärde våningen och har en supermysig fönstersmyg i rummet! Men trycket i duschen är rätt klent, hade nästan varit smidigare att duscha vid handfatet -.-
Nu ska jag slänga på mig lite kläder och se om jag kan ta mig till Camden town och kanske hitta frukost på vägen. Jörgen är redan iväg på det han ska jobba med här och vi ska mötas upp vid hotellet vid tre.
söndag, maj 29, 2011
Lugn
Sitter på en ensam liten stenhög ute i skogen i solen. Är på Osqvik, Tekniska Högskolans Studrntkårs stuga. Igår gick jag upp runt elva, tolv, var på skolan vid fyra för att börja rodda inför tentapuben. Vid åtta öppnades dörrarna och vid tre stängdes de. Runt sju var vi färdigstädade och kunde börja festa, och vid tio gick bussen hit. Jag sov lite på bussen, sen har jag käkat frukost, druckit en öl och sen letat mig hit.
Det är fantastiskt. Här kvittrar fåglarna och vinden blåser i löven och en och annan fågel plaskar i vattnet. Och så en motorbåt som då och då brummar i närheten och de andra som brölar en sång ibland. Själv befinner jag mig i ett slags flytande tidstillstånd. Det är snart ett dygn sen jag åkte till Nymble för att börja jobba, men det känns som för ett par timmar sen... nu ska jag knäcka en andra öl, dricka den medan jag njuter av att vara själv och sen kanske basta lite.
torsdag, maj 19, 2011
Tråkplugg
Igår fick jag lite matlab-kod som täcker några av uppgifterna (de har 50 olika häften med lite olika siffror i uppgifterna och ibland olika uppgifter), vilket är väldigt skönt. Nu känns det inte lika stressande längre.
Men nu ska jag återgå till att bråka med matlab-koderna och se om jag får fram rätt svar på de som inte ville fungera igår!
fredag, maj 13, 2011
Hår
Men nu funderar jag på att bli blond igen. Dels för att den väldigt braiga hennan jag fick av Jörgens kompis, som hade köpt den i Indien, har tagit slut och nu blir håret mer orange när jag färgar det. Och dels för att jag härom veckan läste att det är inne i Hollywood med rött hår, och jag vill ju inte vara nån form av innebrud. Å andra sidan har ju jag i såna fall varit inne långt mycket längre än dem, och då är det ju lite okej.
Fast jag har ju fortfarande en massa hennafärg hemma, lika bra att bli av med den i alla fall, och eftersom den uppenbarligen inte fäster lika bra på mitt hår så kan det nog bli ett rätt snyggt sätt att fasa ut färgen. Från en rätt naturlig, röd hårfärg, via orange till blont typ.
Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp te till och sen sova. Imorgon ska jag vara på plats klockan sex i skolan för att fixa det sista inför Quarnvalen som går av stapeln klockan 14:08.
onsdag, maj 11, 2011
Om att välja inriktning
Nu har jag valt inriktning. KTH är lite efter, de kör fortfarande lite efter sitt gamla system, när en civilingenjörsutbildning var på 4,5 år och med gamla poäng (till skillnad från "högskolepoäng", hp, som används nu) och gamla betygssystemet (1-5 istället för F-A). Nu är utbildningen 5 år och ska i teorin vara uppdelad i först 3 år, kandidat, och sen två år till för master. Och i teorin borde då de första tre åren enbart påverkas av vilken utbildning man valt, i mitt fall maskinteknik, och sen väljer man inriktning i trean inför fyran. Men vi måste välja inriktning redan i slutet av tvåan, eftersom vi måste läsa förberedande kurser (i vissa utbildningar ännu tidigare). Väldigt spännande. Och läskigt. Det GÅR ju såklart att ändra sig, men ändå.
En kompis ska välja mekatronik, som egentligen är ett spår på Industriell produktutveckling. Det går i princip ut på att bygga små robotar. Hon resonerar som så att kurser i teambuilding och leadership (ja, engelska är nödvändigt här) kan man läsa senare och satsar på de mer tekniska kunskaperna nu.
En annan tänker mer att hon nog inte skulle klara av en så renodlad teknisk inriktning och ska välja nått mjukare, typ med teambuilding och leadership.
En tredje ska välja industriell ekonomi, det var egentligen den civilingenjörsutbildningen hon ville gå helst men kom inte in.
Jag vill helst inte välja. Det är läskigt. Ta beslut. Och vi har typ 20 olika inriktningar och spår att välja mellan. Och jag vet typ inget om dem. Och jag har såklart skjutit upp beslutet till sista sekund. Efter att ha skummat lite i häftet som presenterar de olika valen så fastnade jag främst på två, mekatronik och Teknik och hållbar utveckling, dvs industriell ekologi.
Men jag var rädd för att den sistnämnda ska vara en väldigt liten inriktning som få väljer, jag gillar hellre att ställa mig till den stora massan (jag är rätt säker på att mekatronik är den största). Men jag pratade med vår syo häromdan som påpekade att fördelen med en liten grupp var att man kom närmare läraren och få mer hjälp och kanske kunna skjuta på en inlämning om man har mycket i andra kurser med mera.
Och jag tycker att det lät spännande, det jag läste om inriktningen, som i stort sett handlar om att arbeta för att få balans mellan vårt samhälle och vad jorden har att erbjuda.
Till slut satt Jörgen och skissade upp mitt nästa år beroende på om jag valde industriell ekologi eller mekatronik (vilken tur jag har som har en pojkvän som jobbat som studievägledare i höstas:P), och det blev till slut industriell ekologi. Det känns läskigt att välja något själv, jag vill ha folk jag känner som kan pusha mig i skolan, men de jag brukar plugga med har ändå valt sånt jag inte är intresserad av (industriell ekonomi) och den som valt mekatronik kommer ligga före mig i vilket fall.
Så det blev industriell ekologi (jag är rätt trött på att skriva industriell vid det här laget). Det känns bra. Men läskigt. Nu ska jag bara klara av elektroniken. Och resten av termodynamiken. Och det sista på mekanik I. Och flervariabelsanalysen. Sen så är jag redo för hösten. Typ.
fredag, juni 05, 2009
Nästa inlägg
Jag har funderat på att göra om den här bloggen radikalt, alt att göra en ny.
Argument för:
- Bloggen använde jag från början för att presentera mina "finare" tankegångar. Dyngan öste jag ur mig i helgondagboken.
- Den här bloggen har jag inte använt på över ett år, och gången innan dess var typ ett år tidigare. Lika bra att börja på ny kula.
Argument emot:
- Varför?
Tåls att klura på. Än så länge har jag ju ändå inte sagt till nån att jag börjat skriva om mitt dagliga liv här...
Idag var det då brorsans studentmottagning, det var drömväder med regn och blåst och en och annan solglimt. Massa folk var här och det var väldigt trevligt. Jörgen kom förbi en stund och gjorde succé hos tanterna som idag bara var två och bestod av farmor och Mocke, AnneMarie var på sitt barnbarns studen. Lika bra det, AnneMarie var ju den som träffade Johan först:P
Och farmor blev överlycklig av koppen hon fick. Hon sa att hon aldrig sett nått liknande (jag antar att hon menar att hon aldrig sett den bilden på en kopp... typ) och var väldigt glad. Det är en rätt hög tekopp och hon sa att man kunde använda den som vas också, så stilig som den var. Vad bra! Då stämde det fortfarande att att hon tyckte väldigt mycket om den tavlan! Hon har den både som vattentryck över sin säng och som halsduk, och nu då även som kopp!
I övrigt kan jag säga att jag absolut inte vill vara i skolan halv åtta imorn. Nej säger jag.
torsdag, juni 04, 2009
Bloggabloggablogga
Så, jag får väl ta tjuren vid hornen och se till att verkligen göra ett försök.
Dock kom jag precis på ett problem... jag har fortfarande inte beställt internet till min lägenhet! Det kommer ta två veckor innan det kommer! Fan, får fylla i den jävla blanketten och skicka iväg den med en gång då...
I övrigt tar brorsan studenten imorn, och det är alltid trevligt! Ser fram emot att farmor kommer, inte träffat henne på ett tag nu! Jag har en jättefin mugg från Polen till henne, med motiv från en tavla av Gustav Klimt jag vet att hon tycker mycket om, nämligen denna:

Det var värsta grejen när jag köpte den, eftersom när jag väl bestämt mig för den koppen (de hade flera olika typer av koppar och kannor och fat) så hade affären stängt. Det här var på torsdagskvällen och hela fredagen skulle vi vara borta på utflykter, till Auschwits och till saltgruvorna, och på lördagen öppnade affären (som låg ca 20 min rask promenad från där vi bodde) ungefär en halvtimme innan vår buss till flygplatsen skulle gå.
Men Jörgen blev dagens hjälte som skyndade sig till andra sidan stan under den timme vi hade lunch på vandrarhemmet mellan de två utflykterna! Han hann precis köpa koppen och en kebab och sen hinna tillbaka ungefär tio minuter innan nästa buss kom och hämtade oss!
Nu är klockan dock över midnatt så det är dags för nattanatta!
onsdag, juni 03, 2009
Ja, jävlar...
Men mer kanske kommer! Weho!
fredag, maj 16, 2008
Så äckligt jävla nöjd!
Jag gillar skolan, det går framåt om än segt, och är roligt. Jag ser fram emot hösten och att börja maskinteknik. Jag ser fram mot sommaren som jag tror kommer bli bland de bästa någonsin. Och trotts att det fortfarande känns motigt ibland (framförallt händer det på kvällar, har jag märkt), så vet jag att jag ändå är så äckligt nöjd med mitt liv i stort att det inte spelar så stor roll.
I Gråsvärden har jag en underbar familj där det jag gör uppskattas, mitt humör accepteras och mina snedsteg överses med.
I ligrarna, Emilia och Slåsa, har jag mina vänner för stunden, festerna, lajven, problemen, samtidigt som vi alla tre har egna liv vi lever.
I Linn har jag en livslång vänskap. Vi kommer säkert komma ifrån varandra igen, men aldrig så långt ifrån att vi inte kan plocka upp den gamla tråden. Ungefär som med en syster, kusin.
Sen har jag så många fler, folk jag tyvärr bara träffar och snackar med ibland (Virre), eller nya vänner som det alltid är lika roligt att prata med (Klöver), eller nya vänner som har petat in ett nytt sätt att betrakta världen och omgivningen (Ahlet).
Sen är det så många fler som förtjänar att nämnas, folk i Gråsvärden (se ovan, ni är mig alla lika kära, det är helt sjukt vad jag tycker om er), gänget i skolan (där ingen känner någon från början men där alla förstår varandra och stöttar där det behövs), min kära familj (vad ska jag säga? Den är som den är!) och återigen enskilda personer som då och då får mig att dra på smilbandet.
Så mycket lyckligare än vad jag är nu är det nog svårt att bli. Mitt lyckorus är uppblandat med tentastress, en touch av uppgiven bitterhet och avundsjuka, ölsug, sommardrömmar, kissnödighet och så jävla mycket självboost att det borde vara förbjudet, och det är precis så det ska vara.
Jag höll på att skriva ”Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig”, men det stämmer inte i och med att jag skulle bli sjukt olycklig om jag skulle bli av med det här självförtroendet och den här äckliga nöjdheten som är över hela mig, men snudd på.
Det ÄR på andra sidan Gryningen.
torsdag, februari 28, 2008
Kungliga Tekniska Högskolan
Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.
Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?
Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.
Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.