onsdag, oktober 19, 2011

Idag och framtiden

Om det nu har hänt så mycket på så (relativt) kort tid här i världen, är det då inte dags att sakta ner? Låta saker bero lite och folk vänja sig vid alla nymodigheter? Nej, det tycker jag inte.

Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"

Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.

Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.

Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.

Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!

torsdag, oktober 13, 2011

Vänner

Jag brukar ibland tänka tillbaka till alla de nära vänner jag en gång haft men inte har kvar. Många av dem träffar jag ibland, eller åtminstone har lite koll på på facebook, men ja, det är många gamla bästisar som inte är mina bästisar idag.

Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.

Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.

(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)

Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.

Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.

Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!

Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!

Tack för allt!

tisdag, oktober 11, 2011

Historia igår, idag och imorgon

Jag har på senaste tiden lyssnat på väldigt många P3-dokumentärer (jättebra att kombinera pysslande som pussel och pärlplattor med att lyssna på intressanta saker). Det som framförallt har slagit mig är hur nära idag historien faktiskt är. Hur mycket som faktiskt har ändrats de senaste 100 åren. Hur mycket som har ändrats relativt nyligen.

1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.

Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.

- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:

- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.

Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?

En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.

Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"

måndag, juli 18, 2011

Melankoli

Har en slags melankolisk känsla som ligger och skvalpar runt i magen. Vet inte var den kommer ifrån. Har läst för mycket hemskt i tidningarna på senaste tiden, t ex om bröststrykning. Målar upp historier om människor jag mött men inte känner. Som mannen i kassan när jag köpte godis på flygplatsen hem från London. Han hade förmodligen nån form av lätt cp-skada. Jag inbillar mig att folk skrattar åt honom och himlar med ögonen och att han känner sig fel, onormal och oälskad. Och vill bara gråta ögonen ur mig för att vi bor i en så snefördelad värld.

Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.

Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.

Violet Lisa Mary
only child of Henry E and Lisa Pellew
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days

Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.

Lisa
Wife of Henry Edward Pellew
In peace December 22 1869

På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?

Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.

Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...

Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.

Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).

Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.

torsdag, juli 14, 2011

London, fortfarande

Puh! Tror det är första gången jag lallat runt i en stor stad helt själv! Och då gjorde jag det ändå enkelt för mig, åkte till Camden town där jag varit förut och gick runt och tittade. De har massor av fina halsband med klockor i, vilket gör mig överlycklig eftersom jag letat efter en sån sen i vintras utan att hitta nån som passar mig, och här finns det massor! Vilket iof är ett annat problem eftersom jag måste välja...

Det är lite roligt också, jag har framför allt frågat på priset på de små klockorna, och sett till att alltid fråga på samma modell, och de kostar mellan £5 och £12, för exakt samma modell och storlek! Men jag har inte köpt nått, annat än lite mat, en flaska vatten och lite vindruvor. Tänkte se om jag och Jörgen kan åka dit i eftermiddag eller på lördag, annars åker jag dit själv imorgon igen.

Fick lite komplimanger också! Dels för mina döskalleörhängen, de undrade var jag köpt dem och så (dock kom jag inte ihåg vad affären hette, tror den finns här i england också... aja...). Innan dess var det en kvinna i ett av stånden som först kommenterade min kiwi-fågel-frukt-tröja, och sen sa hon nått långt som jag inte uppfattade och avslutade med "you lucky girl", så jag sa tack och log och smet vidare. Jag blir så obekväm när jag 1) inte riktigt uppfattar vad folk säger och 2) folk försöker aktivt sälja saker till mig (vilket visserligen denna dam inte gjorde, men ändå).

"You can try this!" "We have this colour as well!" "Half price, only for you, buy now!"

Aja, antagligen tjänar de på det och det är väl bra för dem.

Nu ska jag sova lite innan Jörgen kommer tillbaka.

London

Skakar lite liv i bloggen för den här resan.

Sitter på hotellrummet nu. Resan hit gick rätt bra. Vi checkade in ca 30 min innan incheckningen öppnade, vi fick platser tillsammans (och jag fick fönsterplats!) och vi hittade ett donken på Arlanda så vi fick lite mat. Resan gick bra och likaså landningen. Lite strul att hitta rätt buss och lite skumt att köpa biljett av chaffören (vi fick inte biljett eller kvitto av honom, så det kan lika gärna vara så att han tog våra £10/pers för sig själv... Aja.).

När vi kommer fram kan Jörgen inte hitta kartan med vägbeskrivning som han skrivit ut, vid det läget är vi båda hungriga igen (konstigt, eftersom vi ju käkade på donken innan -.-), men vi börjar gå och det verkar vara rätt. Vid en korsning när vi ska försöka leta reda på var vi är plockar Jörgen fram kartan och hinner konstatera att vi är rätt innan han inser att det är kartan han håller i. Aja, vi kommer fram till hotellet, blir incheckade av en fantastiskt stressad tjej som verkar ha svårt att vara lite trevlig trotts att vi försöker vara trevlig mot henne.

Rummet är skitlitet men väldigt snyggt. Sängen är enorm, men så mycket mer får inte plats, typ. Vi bor på fjärde våningen och har en supermysig fönstersmyg i rummet! Men trycket i duschen är rätt klent, hade nästan varit smidigare att duscha vid handfatet -.-


Nu ska jag slänga på mig lite kläder och se om jag kan ta mig till Camden town och kanske hitta frukost på vägen. Jörgen är redan iväg på det han ska jobba med här och vi ska mötas upp vid hotellet vid tre.

söndag, maj 29, 2011

Lugn

Sitter på en ensam liten stenhög ute i skogen i solen. Är på Osqvik, Tekniska Högskolans Studrntkårs stuga. Igår gick jag upp runt elva, tolv, var på skolan vid fyra för att börja rodda inför tentapuben. Vid åtta öppnades dörrarna och vid tre stängdes de. Runt sju var vi färdigstädade och kunde börja festa, och vid tio gick bussen hit. Jag sov lite på bussen, sen har jag käkat frukost, druckit en öl och sen letat mig hit.

Det är fantastiskt. Här kvittrar fåglarna och vinden blåser i löven och en och annan fågel plaskar i vattnet. Och så en motorbåt som då och då brummar i närheten och de andra som brölar en sång ibland. Själv befinner jag mig i ett slags flytande tidstillstånd. Det är snart ett dygn sen jag åkte till Nymble för att börja jobba, men det känns som för ett par timmar sen... nu ska jag knäcka en andra öl, dricka den medan jag njuter av att vara själv och sen kanske basta lite.

torsdag, maj 19, 2011

Tråkplugg

Sitter i skolan och pluggar. (Okej, inte just nu, men snart!) Nästa veckan har jag tenta i elektroteknik och tillämpad termodynamik. Väldigt spännande. Just nu sitter jag med inlämningsuppgifter i elektroteknik, 73 deluppgifter som ska rapporteras in på nätet. Fördelen är att om man svarar fel är det bara att försöka igen, man har oändligt med försök på varje uppgift. Nackdelen är att om jag svarar 87,3 istället för 87,2 så får jag fel.

Igår fick jag lite matlab-kod som täcker några av uppgifterna (de har 50 olika häften med lite olika siffror i uppgifterna och ibland olika uppgifter), vilket är väldigt skönt. Nu känns det inte lika stressande längre.

Men nu ska jag återgå till att bråka med matlab-koderna och se om jag får fram rätt svar på de som inte ville fungera igår!

fredag, maj 13, 2011

Hår

Just nu har jag rött hår. Det har jag haft sen december 2009. Det är nog det längsta jag hållit efter en och samma hårfärg, bortsett från min naturliga, och jag trivs rätt bra med att vara rödhårig. Det känns lika naturligt som att vara blond.

Men nu funderar jag på att bli blond igen. Dels för att den väldigt braiga hennan jag fick av Jörgens kompis, som hade köpt den i Indien, har tagit slut och nu blir håret mer orange när jag färgar det. Och dels för att jag härom veckan läste att det är inne i Hollywood med rött hår, och jag vill ju inte vara nån form av innebrud. Å andra sidan har ju jag i såna fall varit inne långt mycket längre än dem, och då är det ju lite okej.

Fast jag har ju fortfarande en massa hennafärg hemma, lika bra att bli av med den i alla fall, och eftersom den uppenbarligen inte fäster lika bra på mitt hår så kan det nog bli ett rätt snyggt sätt att fasa ut färgen. Från en rätt naturlig, röd hårfärg, via orange till blont typ.

Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp te till och sen sova. Imorgon ska jag vara på plats klockan sex i skolan för att fixa det sista inför Quarnvalen som går av stapeln klockan 14:08.

onsdag, maj 11, 2011

Om att välja inriktning

Vi gör ett nytt försök.

Nu har jag valt inriktning. KTH är lite efter, de kör fortfarande lite efter sitt gamla system, när en civilingenjörsutbildning var på 4,5 år och med gamla poäng (till skillnad från "högskolepoäng", hp, som används nu) och gamla betygssystemet (1-5 istället för F-A). Nu är utbildningen 5 år och ska i teorin vara uppdelad i först 3 år, kandidat, och sen två år till för master. Och i teorin borde då de första tre åren enbart påverkas av vilken utbildning man valt, i mitt fall maskinteknik, och sen väljer man inriktning i trean inför fyran. Men vi måste välja inriktning redan i slutet av tvåan, eftersom vi måste läsa förberedande kurser (i vissa utbildningar ännu tidigare). Väldigt spännande. Och läskigt. Det GÅR ju såklart att ändra sig, men ändå.

En kompis ska välja mekatronik, som egentligen är ett spår på Industriell produktutveckling. Det går i princip ut på att bygga små robotar. Hon resonerar som så att kurser i teambuilding och leadership (ja, engelska är nödvändigt här) kan man läsa senare och satsar på de mer tekniska kunskaperna nu.

En annan tänker mer att hon nog inte skulle klara av en så renodlad teknisk inriktning och ska välja nått mjukare, typ med teambuilding och leadership.

En tredje ska välja industriell ekonomi, det var egentligen den civilingenjörsutbildningen hon ville gå helst men kom inte in.

Jag vill helst inte välja. Det är läskigt. Ta beslut. Och vi har typ 20 olika inriktningar och spår att välja mellan. Och jag vet typ inget om dem. Och jag har såklart skjutit upp beslutet till sista sekund. Efter att ha skummat lite i häftet som presenterar de olika valen så fastnade jag främst på två, mekatronik och Teknik och hållbar utveckling, dvs industriell ekologi.

Men jag var rädd för att den sistnämnda ska vara en väldigt liten inriktning som få väljer, jag gillar hellre att ställa mig till den stora massan (jag är rätt säker på att mekatronik är den största). Men jag pratade med vår syo häromdan som påpekade att fördelen med en liten grupp var att man kom närmare läraren och få mer hjälp och kanske kunna skjuta på en inlämning om man har mycket i andra kurser med mera.

Och jag tycker att det lät spännande, det jag läste om inriktningen, som i stort sett handlar om att arbeta för att få balans mellan vårt samhälle och vad jorden har att erbjuda.

Till slut satt Jörgen och skissade upp mitt nästa år beroende på om jag valde industriell ekologi eller mekatronik (vilken tur jag har som har en pojkvän som jobbat som studievägledare i höstas:P), och det blev till slut industriell ekologi. Det känns läskigt att välja något själv, jag vill ha folk jag känner som kan pusha mig i skolan, men de jag brukar plugga med har ändå valt sånt jag inte är intresserad av (industriell ekonomi) och den som valt mekatronik kommer ligga före mig i vilket fall.

Så det blev industriell ekologi (jag är rätt trött på att skriva industriell vid det här laget). Det känns bra. Men läskigt. Nu ska jag bara klara av elektroniken. Och resten av termodynamiken. Och det sista på mekanik I. Och flervariabelsanalysen. Sen så är jag redo för hösten. Typ.

fredag, juni 05, 2009

Nästa inlägg

Okej, still going strong....

Jag har funderat på att göra om den här bloggen radikalt, alt att göra en ny.

Argument för:
  • Bloggen använde jag från början för att presentera mina "finare" tankegångar. Dyngan öste jag ur mig i helgondagboken.
  • Den här bloggen har jag inte använt på över ett år, och gången innan dess var typ ett år tidigare. Lika bra att börja på ny kula.

Argument emot:
  • Varför?
Svårt alltså. Jag har alltid tänkt mig lite att när jag flyttar hemifrån så lär jag få igång en blogg för att släkten litegranna ska kunna ta del av vad som händer i mitt liv (typ som min kusin Randi i hennes blogg), men det känns ju lite skumt med det som jag skrivit tidigare.

Tåls att klura på. Än så länge har jag ju ändå inte sagt till nån att jag börjat skriva om mitt dagliga liv här...

Idag var det då brorsans studentmottagning, det var drömväder med regn och blåst och en och annan solglimt. Massa folk var här och det var väldigt trevligt. Jörgen kom förbi en stund och gjorde succé hos tanterna som idag bara var två och bestod av farmor och Mocke, AnneMarie var på sitt barnbarns studen. Lika bra det, AnneMarie var ju den som träffade Johan först:P

Och farmor blev överlycklig av koppen hon fick. Hon sa att hon aldrig sett nått liknande (jag antar att hon menar att hon aldrig sett den bilden på en kopp... typ) och var väldigt glad. Det är en rätt hög tekopp och hon sa att man kunde använda den som vas också, så stilig som den var. Vad bra! Då stämde det fortfarande att att hon tyckte väldigt mycket om den tavlan! Hon har den både som vattentryck över sin säng och som halsduk, och nu då även som kopp!

I övrigt kan jag säga att jag absolut inte vill vara i skolan halv åtta imorn. Nej säger jag.

torsdag, juni 04, 2009

Bloggabloggablogga

Okej, det här är bara fånigt. Jag känner att jag inte kan blogga bara för att det skulle vara så knäppt att bara börja så tvärt, framförallt om det bara blir typ fyra inlägg på en vecka och sen inget mer. Det är lite ett problem jag har, att saker inte får verka skumt. Eller, saker får gärna vara skumma och konstiga och bryta mönster (jag älskar saker som bryter mönster (vilket är rätt roligt då jag alltid uppskattar symmetri)), men är det något jag tycker är fånigt så är det t ex folk som skriver i t ex sin blogg "Oj, vad inaktiv jag har varit på senaste tiden, det ska det bli ändring på!", skriver tre inlägg och sen är det tyst i ytterligare ett år.

Så, jag får väl ta tjuren vid hornen och se till att verkligen göra ett försök.

Dock kom jag precis på ett problem... jag har fortfarande inte beställt internet till min lägenhet! Det kommer ta två veckor innan det kommer! Fan, får fylla i den jävla blanketten och skicka iväg den med en gång då...

I övrigt tar brorsan studenten imorn, och det är alltid trevligt! Ser fram emot att farmor kommer, inte träffat henne på ett tag nu! Jag har en jättefin mugg från Polen till henne, med motiv från en tavla av Gustav Klimt jag vet att hon tycker mycket om, nämligen denna:


Det var värsta grejen när jag köpte den, eftersom när jag väl bestämt mig för den koppen (de hade flera olika typer av koppar och kannor och fat) så hade affären stängt. Det här var på torsdagskvällen och hela fredagen skulle vi vara borta på utflykter, till Auschwits och till saltgruvorna, och på lördagen öppnade affären (som låg ca 20 min rask promenad från där vi bodde) ungefär en halvtimme innan vår buss till flygplatsen skulle gå.

Men Jörgen blev dagens hjälte som skyndade sig till andra sidan stan under den timme vi hade lunch på vandrarhemmet mellan de två utflykterna! Han hann precis köpa koppen och en kebab och sen hinna tillbaka ungefär tio minuter innan nästa buss kom och hämtade oss!

Nu är klockan dock över midnatt så det är dags för nattanatta!

onsdag, juni 03, 2009

Ja, jävlar...

Vad tiden går. Får se om man skulle kunna göra något roligt av den här bloggen (som om jag kommer börja uppdatera den...). Nu är jag ändå på väg hemifrån, så då kanske det blir lite uppdating för la family eller något. Just nu tänker jag däremot inte skriva så mycket mer eftersom jag egentligen ska försöka fixa en Matlab-lab så att jag och Louise kan bli godkända på hela moment 2 och få poängen tillgodoräknade i ladok.

Men mer kanske kommer! Weho!

fredag, maj 16, 2008

Så äckligt jävla nöjd!

Alltså, ibland känner jag mig bara så äckligt nöjd med tillvaron. Så många nära, underbara vänner, vissa som jag vet alltid finns där om jag är upprörd, ledsen och behöver stöd, vissa som bara får mig på bra humör, som jag kan sitta och snacka skit med ett tag eller hitta på hyss med.

Jag gillar skolan, det går framåt om än segt, och är roligt. Jag ser fram emot hösten och att börja maskinteknik. Jag ser fram mot sommaren som jag tror kommer bli bland de bästa någonsin. Och trotts att det fortfarande känns motigt ibland (framförallt händer det på kvällar, har jag märkt), så vet jag att jag ändå är så äckligt nöjd med mitt liv i stort att det inte spelar så stor roll.

I Gråsvärden har jag en underbar familj där det jag gör uppskattas, mitt humör accepteras och mina snedsteg överses med.

I ligrarna, Emilia och Slåsa, har jag mina vänner för stunden, festerna, lajven, problemen, samtidigt som vi alla tre har egna liv vi lever.

I Linn har jag en livslång vänskap. Vi kommer säkert komma ifrån varandra igen, men aldrig så långt ifrån att vi inte kan plocka upp den gamla tråden. Ungefär som med en syster, kusin.

Sen har jag så många fler, folk jag tyvärr bara träffar och snackar med ibland (Virre), eller nya vänner som det alltid är lika roligt att prata med (Klöver), eller nya vänner som har petat in ett nytt sätt att betrakta världen och omgivningen (Ahlet).

Sen är det så många fler som förtjänar att nämnas, folk i Gråsvärden (se ovan, ni är mig alla lika kära, det är helt sjukt vad jag tycker om er), gänget i skolan (där ingen känner någon från början men där alla förstår varandra och stöttar där det behövs), min kära familj (vad ska jag säga? Den är som den är!) och återigen enskilda personer som då och då får mig att dra på smilbandet.

Så mycket lyckligare än vad jag är nu är det nog svårt att bli. Mitt lyckorus är uppblandat med tentastress, en touch av uppgiven bitterhet och avundsjuka, ölsug, sommardrömmar, kissnödighet och så jävla mycket självboost att det borde vara förbjudet, och det är precis så det ska vara.

Jag höll på att skriva ”Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig”, men det stämmer inte i och med att jag skulle bli sjukt olycklig om jag skulle bli av med det här självförtroendet och den här äckliga nöjdheten som är över hela mig, men snudd på.

Det ÄR på andra sidan Gryningen.

torsdag, februari 28, 2008

Kungliga Tekniska Högskolan

Jag har börjat snegla på utbildningarna KTH erbjuder i höst. Jag tänker läsa någon form av civilingengörsutbildning, 300 hp, fem år. Högskoleingengörsutbildningarna, 180 hp, tre år, tittar jag inte ens på, jag är inte intresserade av dem. Jag vill jobba med framtiden, inte arbeta med gammalt.

Det är ungefär den skillnaden det är, som jag uppfattar det. Högskoleingengör arbetar med att förbättra och förnya den tekniken som finns, den utbildningen är mer praktiskt. Civilingengör arbetar med det som ska finnas i framtiden, utveckla det som ännu inte finns.

Pappa plockade fram två av sina gamla kurslitteraturböcker idag, där saker som kärnkraft och fjärrvärme fortfarande låg på idéstadiet. Visste ni förresten att Sveriges första kärnkraft reaktor låg vid Östra station, KTH, mitt i Stockholm?

Men det är svårt. Och vissa saker tänker jag låta styra. Jag vill plugga på KTH här i Stockholm, inte på Chalmers i Göteborg, inte Lunds eller Umeås universitet utan på KTH. Och jag vill inte plugga på KTH i Kista eller några av deras andra campus, utan på Valhallavägen. Så några utbildningar försvinner ju där, bl a nån medicinteknik som verkade intressant. Men det finns mycket spännande kvar.

Som sagt, vi får se, är ju fortfarande ett litet tag kvar att söka.

måndag, februari 18, 2008

Ett glapp

Jag tänker mycket på mina problem. Jag vet vilka de är och vad jag vill göra med dem, jag ser målet. Däremot har jag ingen riktig plan över hur jag ska komma dit. Det är egentligen där problemet är.

När jag kommer in i de här banorna tänker jag ofta tillbaka till en bok jag köpte för ungefär tre och ett halvt år sedan, som jag klassar som den första riktiga engelska boken jag läste. Den heter Pirates! av Cecilia Rees, och kom ut på svenska (Pirater!) typ två månader senare. Jag såg den i hyllstället på Heathrow flygplats i den affär där jag höll på att köpa upp mina sista punds.

I boken berättar huvudpersonen om när hon var liten och sprang runt på gatorna tillsammans med en kompis och lekte sjöfarare tillsammans med de andra barnen. Då var det en självklarhet att de skulle resa på haven tillsammans när de växte upp. Men så började de växa upp och hon insåg att det fanns ett glapp där mellan barndomens drömmar och de vuxnas verklighet.

Visst skulle han bli en sjöman, precis som sin far, men det innebar att han skulle ut på haven också.

Jag känner mig fast i barndomens drömmar ibland. Jag vill ha ett snygg och städat rum, och jag har egentligen inget emot att städa, det måste man göra för att ha ett snyggt rum. Men sen kommer det till att man måste göra det, och det är där det fastnar. Jag kan göra det lite senare, det är ju inte själva städningen jag har något emot, bara det faktumet att jag måste göra det just nu.

Därför ska jag nu sätta mig med mina kvitton igen. Jag började bra för någon vecka sen, men blev avbruten och har inte kommit igång igen.

Fast för att vara ärlig så är jag egentligen mest sugen på att klura ut när jag kan träffa Petra nästa gång.

Snart gryning…

söndag, februari 17, 2008

Förr

Helgen har varit rätt bra och ego-booster. Sånt är alltid trevligt. Veckan framöver ser rätt bra ut också, och vindfolks-lajvet känns fortfarande okej. Vi har tillräckligt med anmälda för att inte gå back, och egentligen behövs det inte så mycket mer än så för tillfället. Intriger såklart, men det är inget jag kan göra något åt förrän om en vecka högst.

Skolar segar på. Imorgon har jag hela tre lektioner! Eller två lektioner och en föreläsning. Stackars mig.

Men för att komma till något vettigt (jag tänkte faktist ha vettiga inlägg i den här bloggen, även om det är svårt att skriva seriöst när man har en halvfungerande E-tangent). Det jag planerar att skriva nu påminner mig lite om något som Helena, min gamla scoutledare, skrev i sin helgondagbok för något år sedan.

Hursomhelst. Sedan jag börjat bevaka min gudsysters bilddagbok har jag insett hur mycket jag glömt från början av tonåren. Och det känns otroligt att jag nu inser vilken skillnad det är i hur jag mår och tänker och resonerar nu mot då. Jag har ju alltid märkt att jag har växt, att jag känner mig säkrare i mig själv nu mot för ett år sedan och så vidare.

Men det är ju mer än så! All den okunskap och deseration och alla vackra drömmar som fanns då, alla känslor som bokstavligen talat kastade världen på ända. Jag har allt det där idag också, men mer kontrollerat.

Visst kan min värld även idag ramla på sidan, men jag vet att den kommer ramla tillbaka. Och visst känner jag desperation över mig själv och framtiden och alla andra människor, men den äter inte upp mig. Och drömmarna lever, men vissa av dem har man gett upp för att vara annat än drömmar.

Det fanns en tid när jag fullt och fast kände att jag inte skulle fortsätta i den här världen, jag skulle på något sätt hamna i en magisk värld. Jag kände mig så otroligt malplacerad i den här världen och att jag till slut skulle hamna någon annanstans kändes lika verkligen som att man en gång i framtiden skulle sluta skolan och börja jobba.

Jag saknar den tiden, även om jag är så lycklig över att jag redan genomlevt den. Allt är bättre i efterhand. Det är alltid solsken när man tänker tillbaka till sin barndom.

Snart gryning...

onsdag, februari 13, 2008

Utbildning och framtid

Det här skrev jag egentligen igår i min helgondagbok, men jag kände att det var relevant för min blogg.

Fan, när jag snackade med en tjej idag på skolan berättade hon att hon ville söka in på Karolinska, och jag blev verkligen sjukt sugen på att göra det också. Jag skulle gärna vilja vara läkare, men jag drar tillbaka mig själv. För det första måste jag plugga upp massa skola, jag borde alltså börjat tidigare, under gymnasiet, eftersom det är så svårt att komma in. Å andra sidan, jag har inte kollat upp det särskilt noga, det kanske finns en bakväg jag kan smita in i, typ genom högskoleprov och shit.

Men då kommer man till själva studierna? Skulle jag tycka att det vore värt att ge upp en massa av min fritid för att plugga riktigt hårt? Skulle jag överhuvudtaget klara av att plugga? Och det är väl mest där det falierar. KTH är jag rätt säker på att jag skulle klara av, visst, även där måste jag plugga mer och dra ner på fritiden, men inte lika mycket.

Men jag tror å andra sidan att jag skulle trivas i det yrket. Men sen kommer nästa bit, skulle jag bli läkare skulle jag inte vilja bli någon vanlig husläkare, utan snarare en kirurg eller aktuläkare eller liknande. Men det innebär sjukt många år av plugg.

Kanske sjuktsköterska å andra sidan? Men de har så fantastiskt dåliga löner (jag undrar om det inte hänger ihop med att de inte kan strejka...) så det känns inte heller så värt. Å andra sidan kan man bli ambulansförare om man pluggar till sjuksköterska, och det är något jag varit intresserad av.

Ser ni något samband? Jag gillar att vara där det händer saker, så har det alltid varit, och kommer alltid att vara. Jag älskar att hjälpa människor, på ett eller annat sätt. Det är det som jag ser som en del av livet, att hjälpa andra. Så litet jag kan göra som betyder så mycket för någon annan. Därför gillar jag att sitta och le på bussen. För jag vet att någon annan kan bli glad av att se en glad människa bland alla buttra morgonpendlare.

Så frågan är snarare: Kan jag hjälpa människor och få tillräckligt mycket action med min KTH-utbildning som jag skulle vilja? Säkert, man kan hjälpa folk bakvägen, långsiktigt. Det är nästan mer viktigt än akuthjälp.

Men just läkarutbildningen kommer rasande över mig titt som tätt. Så fort jag sätter mig ner och resonerar så kommer jag fram till att det inte är något för mig, att jag måste se efter min egna förmåga. Men det är väl lite det också, jag har ju förmågan att bli läkare om jag bara ville. Om jag bara la manken till.

Ja, du, vad gör man åt den här soppan? Det bästa är väl att jag inte orkar kolla upp något heller. Underbart.

Ovan skrevs alltså igår... Och det är mer det innehållet jag har tänkt att bloggen ska handla om. Min helgondagbok är om livet i smått, mitt stöd för minnet i framtiden. Min blogg är till för livet i stort. Men det stora i livet flyger oftast med när jag berättar om det lilla, så det blir inte så mycket här.

Kan köra en snabbis nu i alla fall. Jag pluggar alltså fortfarande tekniskt basår på KTH i Kista. Det går frammåt, jag är förvånad över att fysik b inte är svårare än vad det är. Men ja, som jag sagt ett par gånger nu:

Det jobbiga med fysik a är att det handlar om så skillda saker. När man pluggar matte så bygger nästan allt man lär sig på det man lärt sig tidigare. Andragradsekvationer är en utveckling av räta linjer, derivata lär man sig efter andragradsekvationer osv. Fysiken är mer spridd. Man lär sig krafter som inte har något att göra med elektronik som inte har något att göra med optik osv.

Men i fysik b börjar de väva ihop de olika delarna. Som nu, då vi räknar krafter i elektriska laddningar. Fan, jag hade kanske klarat av fysik b i gymnasiet i alla fall? Men jag ångrar inte att jag läst det här året, det har varit roligt och jag har haft en annan syn på matten och fysiken. Jag har en annan motivation när jag sitter på lektionerna och hemma. Och jag har lärt mig mycket som jag missade under gymnasietiden.

Aja, nu ska jag inte kompensera för alla de blogglösa månanderna på en gång, hörs nästa gång!

Snart gryning...

måndag, oktober 22, 2007

Tankar

Kan lika gärna försöka hålla den här uppdaterad när jag ändå är igång.

Jag har skaffat en ny blogg, som jag, Emilia och Slåsa ska dela på är det tänkt. Där skriver vi om våra liv och sånt, är det tänkt. Hvudtemat är party, lajv och oss själva. Förhoppningsvis kommer det bli en rätt najs blogg, men man vet ju aldrig sådär i förväg.

Jag är stressad, och då gör jag som jag alltid gör, det vill säga precis vad som helst förutom just det jag måste göra. Därför blir det inte så mycket vettigt i det här inlägget, och lite upphackat.

Ska försöka ta och sätta igång med lite av det jag måste göra nu, typ skolarbete och packa inför imorn (ska sticka till Emilia efter skolan, sova där, och följa med till hennes skola på onsdag, samt till träningen på kvällen).

För övrigt måste jag bara påpeka att det är förvånadsvärt svårt att skriva när man inte kan använda vänstertummen. Det fungerar, men det är liksom... haltande.

Aja, hursom.

Vi ses på andra sidan gryningen.

söndag, oktober 21, 2007

En bra ensamhet

Jag vill skriva något här, men det är svårt att formulera något vettigt. Jag känner att mina tankar kommer och går och jag har svårt att hålla mig koncentrerad och focuserad på en och samma sak tillräckligt länge för att kunna skapa något vettigt av det.

Jag håller på med för mycket på en och samma gång, men blir rastlös om jag håller på med mindre.

Men något händer. Jag njuter av att kunna vara ensam på ett annat sätt än tidigare. Jag tänkte på det häromdagen. Jag gick och köpte lite mat på McDonalds och gick tillbaka till skolan för att äta själv, för Paul skulle äta med sina kompisar som jobbar i huset brevid skolan. Jag brukar vara med och äta med dem, men den här gången blev det inte så.

Men jag hade inget emot det, då kunde jag sitta och läsa istället och det såg jag fram emot. Att vara själv, och inte med andra. Heja mig! tänkte jag. Men sen kom jag på att så var det ju i gymnasiet också. Jag åt rätt snabbt upp maten och orkade inte sitta kvar och prata med de andra vid bordet, kände mig bara frustrerad då, utan gick och satt mig i biblioteket och läste istället.

De har fotöljer med en läslampa som står för sig själva mellan bokhyllorna vid glasväggen ut till rummet utanför, där kiosk, receptionsdisk och mycket annat finns, med ryggen dit, så man satt i lugn och ro och läste, och ofta läste jag böckerna som fanns där, så jag behövde inte gå och hämta från skåpet.

Alltså, inte så stor framgång. Eller? Men jo, det finns annat också. Förut gjorde jag allt, allt, ALLT för att träffa människor och förstod inte hur folk kunde säga nej till att träffas eller till att göra saker när de hade möjlighet, samtidigt som jag var lite avundsjuk.

Jag har länge saknat stunder som varit bara för mig själv, att kunna sitta och ta det lugnt. Men jag har inte kunnat skapa dem, eller blivit tvingad till dem, då har jag bara suttit frustrerad. Frustrerad och avundsjuk för att jag missar saker.

Det har jag kommit över rätt mycket nu. Kan sitta hemma och njuta av att ta det lugnt, men jag njuter även av just det faktum att jag kan sitta hemma ensam och göra något.

Visst, det blir rätt mycket dator också, men det är något som är lite i nedåtgång samtidigt. Det är skönt. Samtidigt som det är frustrerande över allt jag inte hinner med.

Jag avslutar med att skriva att jag hoppas kunna uppdatera min blogg oftare i framtiden. Vi får se hur det blir med det.

Vi ses på andra sidan grynningen.